Lång väg tillbaka för Karin efter olyckan då hästen dog

Det var en fin galoppsträcka på en gammal banvall. Karin Lindow-Nilsson och hennes stallkompisar Sofie och Malin galopperade på, med Karin sist i ledet på sin Ciara (ISH e Lester Lad-Sillot Hill, uppf Clare och Michael Wood).

– Jag minns att de galopperade framför mig. Nästa sak jag minns är att jag låg i Sofies knä. 

Sofie hade vänt sig bakåt under galoppen och sett två hovar som flög uppåt skogen till. Hon vände, blev avkastad och såg Karin ligga på marken. 

– De trodde att jag var död. Men jag vaknade och minns att Sofie och Malin hade helkoll på läget. 

Sedan fick Karin se Ciara ligga i dödsryckningar på marken. 

– Jag började storgråta och blev medvetslös igen. Min man kom, då var jag vaken, sedan tuppade jag av igen. 

Nästa minne är från akutrummet på sjukhuset. 

– Det första en sjuksköterska sa till mig är ”nu ska du väl sluta med hästar”. Då piggnade jag till, jag skrek ”min häst har just dött” och tuppade sedan av. 

Brusten aorta

Vad som hänt med Ciara var sannolikt rupturerat aortaaneurysm, alltså skador på stora kroppspulsådern.

– Hon dog i språnget. Hennes sista hovavtryck är fortfarande kvar som ett spår på vägen. Troligen svängde hon höger i dödsögonblicket och rullade runt framåt. Jag slängdes upp i en stor gran, där man tydligt kan se hur stora grenar knäckts längs med hela granen. Jag har troligen kastats in med höger sida eftersom alla skador är på höger sida av kroppen.

Därefter skulle en ganska märklig vård – eller icke-vård – ta vid, menar Karin. Hon spydde fyra gånger men ingen noterade i journalen att hon hade fått hjärnskakning. Hon skickades hem samma kväll. Läkarna sa att den smärta Karin kände i låret var en lårkaka som skulle promeneras bort. 

– Jag hade så jäkla ont i låret så det går inte att beskriva. De första fyra månaderna bara grät jag, men jag fick ingen hjälp med låret och mina andra skador. 

Så småningom, efter att ha bett om vård i flera månader, kom hjälpen i form av ett vårdteam med fysioterapeut och läkare på vårdcentralen. Där upptäcktes det att lårskadan bestod i att muskeln slitits loss från huden, något som kallas Morel Levalle-syndromet. 

– Lårmuskeln var rupterad och gav kronisk smärta dygnet runt. Nerverna har skadats, vilket påverkar impulserna till musklerna. Skadorna är att likna med skadorna efter en stroke, berättar Karin.

Hela orbitan som sitter bakom ögat hade lossnat, men ögat är nu fastsatt med hjälp av kirurgi. 

– Jag har en titanplatta i kinden och trots två operationer har jag ett svårt dubbelseende, som en klok optiker fixat med specialglasögon. Men första året hade jag lapp för ögat och fick inte köra bil. 

Karin fick också hjälp av psykolog för att bearbeta traumat, och hon fick hjälp från smärtklinik och en hjärnskadeenhet. 

– Jag testade olika smärtmediciner men blev lobotomerad i huvudet av dem. Jag fick ångestattacker. Det som hjälpte mest var medicinsk yoga och akupunktur. 

Tidigare var Karin känd som en glad, social, pratglad person med 14 bollar i luften. Som håller träningar, är lagledare, håller föredrag, har många kontakter och stort nätverk, både på jobbet och privat. Hon har också jobbat på Göteborg Horse Show och på 90-talet på Svenska Ridsportförbundet, bland annat under ryttar-VM.

Nu var hon sjukskriven med smärtor och ångest. Familj, vänner och maken Christer fick henne igenom den svåraste tiden. Goda vännen Lena som är massör och ridtjej gav laserbehandling, andra vänner såg till att finnas till hands. Men en gång hästtjej, alltid hästtjej – hästar behövdes också. 

– När jag bestämde mig för att ta mig upp på en häst igen tog livet en vändning. Min vän Kerstin Dahlgren hade haft cancer och hon sa att om hennes häst Niber (SWB f-04 e Cardento-IrcoMena, uppf/äg Kerstin Dahlgren) hjälpt henne igenom den sjukdomen så skulle han hjälpa mig också. 

På sin födelsedag, den 15 december, skulle Karin sitta upp. Hon hade en lapp för ögat och det var svårt att komma i all utrustning. Både maken Christer och hästägaren Kerstin stod bredvid hästen, rädda att det skulle hända något.

– Det gjorde ont överallt. Christer ledde oss ut på heden. Det var bara skritt, men den lyckan! 

Det första halvåret gjorde det så ont att rida att det var skritt på plan mark som gällde.

– Men jag kände ”det här kan jag”. Jag såg inte mycket och hade rätt dålig balans, allt i en enda kompott. Vi fick ta det steg för steg. Ja, käre värld, säger Karin och skrattar. 

Karin 2.0

Att skratta är något Karin ägnar sig mycket åt under intervjun. Ändå säger hon själv att hon inte alls är sitt gamla jag, utan är ”Karin 2.0”, och att det gäller att komma ihåg det. Trötthet, kanske särskilt i sociala sammanhang, utmärker den nya person som kommit.

– Om jag till exempel har en middag där vi är fyra som äter måste jag be alla att inte prata i munnen på varandra. Och efter middagen måste jag vila i flera dagar. 

Just nu klarar hon att arbeta halvtid.  

– Jag är glad att jag fixar det. Jag jobbar som HR-strateg och håller i projekt, jag har ju inte tappat intelligensen, även om det känns så ibland. Jag kan säga ”blå” och mena ”grön”.

Det har också infunnit sig ett nytt humör, där det förr fanns mer av sprallighet och en närmast outtömlig energi. 

– Jag är inte lika glad längre. Det är massor av saker jag inte klarar. Tänker man på det kan man lägga sig ner och gråta. Jag är öppen med att jag går och pratar med psykolog för att hantera och acceptera mitt nya jag. 

Jag visste att om jag skulle hålla mig så frisk som möjligt så måste jag rida hela livet.

Men tillbaka till vad som trots allt är en glädjekälla: Hästarna. Efter ett år med Niber började Karin längta efter en egen häst och fick nys om att Nobelton, eller ”Axel”, (SWB f-09 e Hamilton-Nebraska, uppf Cecilia Andersson) var till salu. Efter provridning stod han snart hemma i sitt nya stall. Men ett år senare behövde Axel buköppnas, och fick därefter somna in. 

– Att säga hej då till honom på kliniken var nog det värsta jag har varit med om. Han var en fantastisk häst som tagit sig in i våra hjärtan, jag gick hem och grät i ett dygn. Men därefter tog jag återigen upp fajten jag hittat inom mig efter olyckan. Jag visste att om jag skulle hålla mig så frisk som möjligt så måste jag rida hela livet.  

Vännen Charlotte Kulneff av sig och frågade ”vill du låna Fnatte? ”.  Det handlade om hennes uppfödning Wyatt Earp (SWB f-09 e Rosevelt-Carte d’Or).

– Jag tänkte att det inte kunde vara sant, så här snälla kan människor inte vara. Fnatte är helt underbar, välutbildad och välbalanserad. För varje häst har jag tagit mig vidare i rehabiliteringen. Sedan ett halvår är Fnatte min, han har fått sin andra och sista ägare.

Maken Christer har också en häst, och för ett tag sedan kunde han sitta till häst när Karin skulle rida ut i stället för att gå på marken. Men galopp hade han inte
velat pusha sin fru till. 

– En dag i somras när vi hade skrittat och travat vände jag mig bakåt och sa ”jag fattar galopp nu”. Och jag kunde stå i lätt sits i 300 meter. Jag var så adrenalinstinn. Det tror man inte, att en galopp skulle ge en sådan kick. Jag är sned i höften, skänkeln pekar utåt och jag har min hjärntrötthet – jag behöver de här kickarna. 

Fnatte är en häst som ”skvätter för en gråsparv”. 

– Han kan skutta till men jag blir inte rädd. Jag har fått sådant jävlar anamma. Jag är så trygg med honom. I min rehabilitering är trygghet jätteviktigt för att jag ska ta mig framåt.

Karin rider mycket med vännen och tränaren Lotta Brundin Gyllensten. 

– Hon kan mina skador. Men häromdagen sa hon att hon glömt att jag var skadad. Det kan jag också glömma när jag får Fnatte i passage. Tänk att den skadskjutna tanten kan sitta ner i passage! 

– Jag måste ge det här tid, för att se hur bra jag kan bli. Läkarna säger att jag gjort helt rätt, de är fascinerade över hur bra jag blivit. Jag tror det beror på att jag utmanat mig själv och fattat att jag måste vila. Och att jag ridit.

Budskapet till oss andra är glasklart. 

– Vi måste börja ta hjärnskador på allvar inom ridsporten, på samma sätt som man gjort inom hockeyn och fotbollen. Bär alltid hjälm, och köp ny när du ramlat av. Jag blir så illa berörd och arg för alla filmer på avfallningar. Varje sådan avfallning kan innebära en skada. Det här med att bjuda på tårta, sluta med det.

Så säger Karins läkare

Magnus Gällerdal, specialist i allmänmedicin, före detta
OS-ryttare i fälttävlan: 

 ”Karin har gjort en remarkabel rehabiliteringsresa som överträffat alla våra medicinska prognoser. Min bedömning är att detta till stora delar är ett resultat av Karins inställning i kombination med den rehabiliteringsträning som ridningen ger. 

Förutom den direkta träningen av balans, koordination samt träning av små och stora muskelgrupper har vi även kunnat använda ridningen ur diagnostisk synvinkel då svagheter och oliksidigheter framkommit som vi kunnat adressera med kompletterande åtgärder. 

Det har även varit tydligt hur mycket ridningen och kontakten med hästarna har betytt för Karin för att mentalt orka med den livsomställning som olyckan inneburit och den enorma ansträngning det har tagit för att ta sig dit hon är i dag.”

Den här artikel publicerades först i Ridsport nr 18/2023.