Långläsning: Happy athlete – utopi eller krav?

Många inom ridsporten lever i sin egen bubbla och tar inte så mycket intryck av det som händer i övriga världen. Jag tror det är ett av problemen. Det menar Göran Åkerström, internationella ridsportförbundet FEI:s högsta veterinära chef.
– Där har vi ett stort jobb framför oss. Vi måste få alla inom ridsporten att förstå att det finns ett stort tryck utifrån, som i det mest extrema fallet skulle kunna ta ifrån dem deras levebröd.

Det han talar om är ridsportens ”social license to operate”, SOL, alltså samhällets acceptans för sporten. Utan den riskerar ridsporten att uteslutas ur OS-familjen och inte få utövas så som vi känner den i dag. Brännpunkten är hästens välfärd.

OS i Tokyo ett uppvaknande

OS i Tokyo blev ett uppvaknande. När den schweiziska hästen Jet Set landade illa efter ett hinder i terrängen och fick hämtas med hästambulans och senare avlivas skedde det inför öppen ridå. Likaså när irländaren Cian O’Connor forcerade hinder efter hinder medan hästen Kilkennys näsblödning färgade skimmelns bringa röd. Och när den tyska femkamparen Annika Schleu tappade besinningen och piskade Saint Boy som vägrade i hoppmomentet, varefter coachen boxade till hästen med knytnäven.

Bilderna kablades ut över världen och väckte starka känslor. Även hästvärlden skakades av scenerna medan djurrättslobbyn krävde ett stopp för ridsporten i olympiska spel – ”OS ska inte handla om att vi tvingar djur att tävla mot sin vilja”.

När stormen efter OS började lägga sig ertappades Ludger Beerbaum med barrering. När han nyligen talade ut i den tyska tidningen Der Spiegel försvarade han metoden som han menade var ”touchieren”, en lättare form av barrering som ”bara användes på äldre hästar som blivit oförsiktiga”. Samtidigt accepterade han att det tyska ridsportförbundet förbjöd metoden efter avslöjandet. Han tyckte dock att ridsporten ska ha tolkningsföreträde och att FEI styrs av allmänheten.

Vi måste få alla inom ridsporten att förstå att det finns ett stort tryck utifrån.

Göran Åkerström

Beerbaum är ett exempel på att leva i sin egen bubbla, menar Göran Åkerström, som under fjolåret sett flera internationella ryttare och tränare förlora omdömet.

EEWB ska säkra sporthästens välfärd

Våren 2021 bildades oberoende Equine Ethics and Wellbeing Commission, EEWB, på initiativ av FEI. Syftet är att säkerställa sporthästarnas välfärd och vinna samhällets acceptans.
− Genom kommissionen vill vi omfamna den granskning vi utsätts för, driva förändring och rikta strålkastaren mot de som har huvudrollen – hästarna, sa FEI:s ordförande Ingmar De Vos vid tillfället.

Stora enkätundersökningar har skickats ut till ridsportens aktörer och till allmänheten i ett stort antal länder. ”Tror du att hästar tycker om att tävla?” var en av frågorna. ”Oftast inte” svarade två av tre ur allmänheten. Hälften tyckte att hästvälfärden behöver förbättras. Inom ridsporten såg 78 procent samma behov. Mest oro uttrycktes kring ”de övriga 23 timmarna” vid sidan av tävling. Hästens utrustning, träningsmetoder och ridning, skaderisker samt fysisk och emotionell stress var också orosmoln. Liksom att hälsoproblem maskeras så att hästar kan tävlas trots att de inte är ”fit to compete”.

Samtidigt ansåg hälften av ridsportens aktörer att hästarna tycker om att tävla.

Hästen ska vara en ”happy athlete”

Inom ridsporten talar nu alltfler om att hästen ska vara nöjd med att tävla eller till och med älska det. Hästen ska vara en ”happy athlete”.

Hästvälfärdsforskaren Natalie Waran, som är ordförande i FEI-kommissionen EEWB, kritiserar förbundet för att inte definiera innebörden av orden.

”Är det ens möjligt att säkra en god livskvalitet för en häst samtidigt som den används för tävling?” Den frågan ställde hon vid den internationella hästforskningskonferensen ISES året före OS i Tokyo. Där slog hon också fast att vi vet väldigt lite om vad hästen vill och inte vill.

För att få gehör i FEI – som består av 135 medlemsländer med olika traditioner, erfarenheter, kunskapsnivåer och resurser – är forskning avgörande. Med den ökade pressen på ridsporten har det inte varit svårt att äska pengar.
– När ridsporten granskas får vi resurserna vi behöver. Det ser vi tydligt efter OS i Tokyo. Få saker är så effektiva som krismedvetenhet när det gäller att åstadkomma förändring. Med hjälp av forskning kan vi identifiera brister som måste åtgärdas, men vi kan också lyfta fram områden där vi är starka, säger Göran Åkerström.

Listan över FEI-stödda forskningsprojekt med hästens välfärd i fokus kan göras lång. En pilotstudie har gjorts på karriärprofilering av sju- och åttaåriga hopphästar. Att ta reda på hur karriären byggs upp och var riskerna finns i en hopphästs karriär var syftet. Avancerade algoritmer användes för att titta på tävlingsfrekvensen, på vilken nivå hästarna hoppade, ryttarbyten och tävlingsuppehåll.

Indikationerna var tydliga, när tävlandet ökade var det fler hästar som ”försvann” från tävlingsbanan. Nästa steg är en fullvärdig studie med ett bredare spektrum av hästar och fler riskfaktorer. 
– Jag skulle gärna vilja titta på groomarnas inverkan också, säger Göran Åkerström.

Hästskötarna registreras inte men kan följas upp med exempelvis enkätstudier.

Parallellt finansierar FEI också en stor underlagsstudie kopplad till biomekanik och skador på dagens moderna underlag. Studien leds av Lars Roepstorff. 
– Skadepanoramat på hopphästar i dag jämfört med 25 år sedan är väldigt annorlunda. I dag är det mycket mer mjukdelsskador. En teori är att det oerhörda fästet som finns i de nya underlagen, tillsammans med skor, helt enkelt blir för fast. Man rider också mycket snabbare i dag, säger Göran Åkerström, som tror att underlagsstudien kommer att bli banbrytande.

Stor vikt läggs också vid forskning kring hästens utrustning. Olika bett i förhållande till munnens anatomi och hur betten används är en viktig del, liksom huvudlag och i synnerhet nosrem och nackstycke och deras respektive tryckpunkter.

Ny forskning sker hela tiden och resultaten blir underlag för hästvälfärdsarbetet. Utmaningen är att kommunicera kring det digra forskningsarbete som i dag sker lite i det tysta.
– Där behöver vi bli betydligt bättre på att berätta om all den forskning som faktiskt görs, säger Göran Åkerström.

Negativa kommentarer om bett

Efter Angelica Augustsson Zanotellis världscupseger i Helsingfors kommenterades Kalinka van de Nachtegaeles bett negativt i Ridsports sociala medier. Det bestod av ett vanligt tränsbett med ett hackamore ovanpå.
– Kalinka är stark men samtidigt väldigt känslig i munnen – och med bara ett tränsbett upplever jag att det blir för skarpt. Hon tycker om hackamoret för där kan hon ta lite stöd, vilket gör att bettet blir mindre skarpt. Det gör också att jag får en jämnare kontakt med munnen, medan det med bara ett tränsbett kan bli ganska av och på. Jag kan alltså låta henne luta sig lite mot hackamoret, vilket gör att helheten blir mindre skarp, förklarade Angelica själv.

Förklaringen till trots triggade bettet kritikerna för att ”det såg mycket ut”.

Är det möjligt att säkra en god livskvalitet för en häst som används för tävling?

Natalie Waran

Här handlar det om ”public perception”, hur saker och ting uppfattas, mer än hur de faktiskt är. Det kan få allmänheten att prioritera känslor framför forskning och sakliga förklaringar. Public perception kan på så sätt minska samhällets acceptans för ridsporten.
– Viktigast är att vi säkerställer hästarnas välfärd, men också att vi blir bättre på att berätta hur vi gör det. Samtidigt måste vi öka medvetenheten hos alla inom ridsporten om att vad de än gör i dag så måste de hela tiden tänka att någon annan tittar. Många av de som tittar älskar hästar och sport. Men det finns också de som älskar djur men avskyr att vi använder hästar för sport. Allt de kan plocka upp och använda mot sporten, även om det är något som är helt irrelevant, kan skada sporten väldigt svårt och det sker redan, säger Göran Åkerström.

Djurrättsaktivister har reell makt

Att djurrättsaktivister rusar in på tävlingsbanan med skyltar där det står ”stop horse abuse” och försöker störa exempelvis världscuptävlingar, har snarare blivit regel än undantag. Tävlingsarrangörerna har till och med tagit fram särskilda protokoll för hur detta ska hanteras. I stort handlar det om att tävlande ekipage får gå ut medan ljuset släcks ner i arenan och aktivisterna tas omhand. Inte sällan leder det till visst handgemäng.

Att det inte enbart rör sig om enskilda djurrättsaktivister som ”stör ordningen” står dock klart. I Nederländerna finns sedan länge djurrättspartiet ”Partij voor de Dieren”, ungefär Djurens parti, som har mandat i det holländska parlamentet, flera kommunfullmäktige och även i Europaparlamentet. Partiprogrammet bygger på att djur ska behandlas med respekt och ha rätt att leva på ett naturligt sätt. Djurens parti har även reell makt genom exempelvis påverkan av det finansiella stödet till hästnäringen och tävlandet i Nederländerna.

Samtidigt har den brittiska välgörenhetsorganisationen World Horse Welfare, som stödjer användandet av hästar i sporten och arbetar världsomspännande med att stärka hästvälfärden, fått allt större gehör och genomslag.

”Det som var acceptabelt för 20 år sedan är inte nödvändigtvis acceptabelt i dag. Men vad är acceptabelt och vem bestämmer vad som är rätt och fel? Hur kan vi försäkras oss om att sporten så mycket som möjligt sker på hästarnas villkor? Och att användningen av hästar i sporten aldrig går över gränsen för vad som är god hästvälfärd?” Så kan det låta när World Horse Welfare ställer frågor kring hästsportens acceptans i samhället.

Sporthästarna och deras väl och ve är en brännande fråga, och hur den hanteras är avgörande för hästsportens framtid.

Kritiken förvirrar

Hästetologen Renate Larssen bekräftar betydelsen av samhällets acceptans:
– Social license to operate är väldigt viktigt. Att hästsporten ligger pyrt till på den fronten märks inte minst på de senaste årens kontroverser kring OS, dödsfallen inom fälttävlan, alltför hårt spända nosgrimmor, spöanvändning inom trav och galopp med mera. Allmänhetens acceptans är avgörande för om sporten har en framtid eller inte, för om tillräckligt många människor börjar ifrågasätta vad vi gör så kommer till slut även lagstiftarna att vakna och börja reglera, eller till och med förbjuda. Så långt behöver det såklart inte gå, men det förutsätter att vi kan ha ett öppet samtal om de förändringar som behöver ske.

– Min uppfattning är att vi inom hästsporten gärna försvarar oss med att kritiken kommer från människor som inte besitter den kunskap som krävs för att göra en rimlig bedömning av hästarnas välfärd, men det stämmer inte. En stor del av kritiken kommer från veterinärer, etologer, forskare, djurskyddsorganisationer, tävlingsryttare och yrkesverksamma tränare. Det är alltså personer som är specialister inom hästvälfärd eller professionella utövare av sporten, och deras synpunkter förtjänas att tas på allvar, fortsätter Renate Larssen. 

Hur mycket ska ridsporten bry sig om public perception?
– Jag skulle vilja vända på frågan lite grann: hur mycket av det vi tror är bra hästvälfärd är egentligen inte det? Visst förekommer okunnig kritik, men jag skulle inte hävda att det är ett stort problem. Däremot tror jag att vi inom hästsporten kan bli lite hemmablinda, och gör vissa saker av bara farten för att det är så man alltid har gjort. Jag tror att vi har mycket att vinna på att vara ödmjuka och nyfikna, menar Renate Larssen.

Många är medvetna om vilka som inte är schyssta mot sina hästar.

Göran Åkerström

Hon pekar på att den etologiska och veterinärmedicinska forskningen har gått framåt enormt de senaste åren. Kunskapsläget är oändligt mycket bättre än för bara tio eller tjugo år sedan.
– Det är en tillgång, inte ett hot.

Våga stå upp när det finns belägg

Göran Åkerström tycker att vi inom ridsporten också måste ha styrka nog att själva rita upp en tydlig linje där forskningen ger stöd.
– Vi kan inte låta djurrättsaktivisterna tvinga in oss i ett hörn där vi så småningom dör ut. Har vi vetenskapliga belägg måste vi våga stå upp för det vi gör och kommunicera varför, säger han.

En grupp i Frankrikes nationalförsamling har inför nästa års olympiska spel tagit fram 46 rekommendationer med visionen att Paris 2024 ska bli ”hästvälfärdens OS”. Författarna bakom rapporten har pekat ut vad man anser vara brister i tävlingsreglerna och föreslagit åtgärder för att säkra ridsportens OS-framtid.

Att ridsporten skulle få följa med till OS i Los Angeles 2028 var inte självklart efter Tokyo. Diskussionerna har främst handlat om sportens publikvänlighet och hästvälfärden. Slutligen kom dock OS-biljetten. Hur det blir med OS i Brisbane 2032 blir en helt ny fråga.
– Det är viktigt att vi gör ett väldigt bra OS i Paris, att tävlingarna är säkra för hästar och ryttare. FEI har i egenskap av ridsportens styrande organ ett stort ansvar för att säkerställa hästarnas välfärd, säger Göran Åkerström.

Samtidigt är det ett ansvar som åligger alla som verkar runt våra tävlingshästar, menar han.
– Det är lätt att peka finger åt domare och FEI som inte agerar. Alla, inklusive ryttare och tränare, har ett stort moraliskt och i vissa fall även ett juridiskt ansvar. Här måste det till självrannsakan i alla led.

Inte sällan pengarna som styr

Det finns en oro kring hästvälfärden i toppsporten, men inte sällan är det pengarna som styr, menar Göran Åkerström.
– Många är ytterst medvetna om vilka som inte är schyssta mot sina hästar. Som inte förbereder dem på ett schysst sätt. Det som förvånar mig är att man då fortfarande köper hästar av sådana personer, man säljer hästar till dem och har samarbeten – det har jag svårt att ta till mig. Där behöver alla inom sporten hålla lite rent hus själva, säger han.

Jag skulle snarare säga att det inte går att hoppa en 1,60-bana eller rida ett kürprogram utan tvång.

Renate Larssen

Det svenska guldlaget i hoppning är förebilder som verkligen behövs, menar Göran Åkerström vidare. De sätter kärleken till hästarna främst och visar att omsorgen ger resultat. 
– Svenskarna och deras system och hur mycket de bryr sig om sina hästar, liksom det Steve Guerdat säger om behovet av att verkligen älska sina hästar, är otroligt viktigt för sporten. 

Göran Åkerström nämner även Carl Hester och Charlotte Dujardin och det brittiska systemet i dressyren, där vikten av att hästar får vara hästar tydliggörs.

Med Tokyo-OS i backspegeln har det gjorts framsteg när det gäller hästarnas välfärd i sporten. Från och med 1 januari i år kan ordförande i hoppningens ground jury trycka på nödstoppet när en ritt ser ut att stå i strid med god hästvälfärd. 
– Det är ingen lätt sak att fatta det beslutet. Här måste vi förbereda domarna ordentligt, säger Göran Åkerström som vill se riktiga simuleringsövningar.
– Du ska inte behöva tänka många sekunder innan du ringer i den där klockan.

Nödstoppet hade täckt in Kilkennys näsblödning men även rundor där hästar i panik ”cyklar” över hindren. Sådana rundor har slutat i krascher och det gör ont att se på, menar Göran Åkerström. Han ifrågasätter på vilket sätt hästar med det beteendet förberetts för uppgiften.

”De övriga 23 timmarna” är än så länge det som är svårast att komma åt. Dock ska de nationella och internationella regler som skyddar mot ”horse abuse” följas inte bara under nationella och internationella tävlingar utan också under träning.

Vill göra oanmälda hembesök

Göran Åkerström och hans kollegor har länge arbetat för att kunna göra oanmälda hembesök för att dopningstesta hästar i träning. Han vill se samma möjlighet att kontrollera hästarnas välfärd när det gäller exempelvis träningsmetoder, träningsredskap, utrustning, tillgången till att röra sig fritt i hage och tecken på ”pain face”.

Förebilden är Travarhälsan, som Göran Åkerström var med om att bygga upp under sin tid inom det svenska travet. Travarhälsan kontrollerar djurskyddet på tävling, som ett komplement till det banveterinärerna gör, men bygger främst på egenkontroll med stöd av expertkontrollanter som gör hembesök. Med sig har experterna en checklista på 40-50 hästvälfärdspunkter. ”Travarhälsan är ett djuromsorgsprogram som syftar till att öka kunskap och medvetenhet om hästen och när den är i skick att träna och tävla”, lyder beskrivningen.

Fokus är att arbeta konstruktivt tillsammans med tränarna. En relativt färsk enkätstudie av travtränarnas upplevelser visar också på ett överväldigande positivt gensvar, där många är väldigt nöjda med den hjälp och de råd man har fått.
– Det är så det ska fungera och så vill jag också ha det inom ridsporten, säger Göran Åkerström.

Travarhälsan kom till i samband med  att stjärnkusken Åke Svanstedt 2008 anklagades för att ha använt grisfösare på sina hästar vid träning. Krisen var ett uppvaknande som ledde till ett omfattande arbete inom travet.
– Man insåg att det fanns en oerhörd risk att kanske inte få sporten stoppad men oerhört begränsad. Och att vi måste göra mer för att reda ut situationen och komma åt dem som går hårt åt sina hästar, som vansköter sina hästar och tränar dem för hårt. Samtidigt måste vi också visa allt bra som sker, säger Göran Åkerström. 

– Ridsporten befinner sig i dag där travsporten befann sig för 15 år sedan. Travarhälsan och arbetet vi gjorde då tog i princip bort trycket från travet.

– Jag tror att vi måste göra något liknande inom ridsporten. Det går inte att översätta det rakt av för vi är en alldeles för liten organisation som täcker ett alldeles för stort geografiskt område och för många ryttare och individer. Men vi kan göra mer på den fronten med omsorgsprogram som tillåter att vi kan göra oanmälda kontroller hemma i stallarna. Exempelvis för att se om man hittar utrustning som används vid barrering. Och att man då även förbjuder innehav och all hantering av sådan barreringsutrustning.

Utmaningen är stor, vilket inte minst arbetet med att få till ”Out of Competition Testing” (OOCT) visar. För att införa ett system för oanmälda hembesök för att dopningstesta hästar i träning krävs omfattande regeländringar. ”FEI Equine Anti-Doping and Controlled Medication Rules”, FEI-reglerna kring dopningssubstanser och andra medicinska substanser, genomgår en full revision 2024.
– Ett system skulle därefter tidigast kunna införas 2025, förklarar Göran Åkerström.

Vägen till oanmälda kontroller vid sidan av dopningstester är ännu längre, menar han.
– Det vi saknar är lagrum för att göra den typen av kontroller. Vi skulle kunna gå via de nationella förbunden, men det fungerar inte alltid. Och i princip alla länder väger äganderätten och rätten till ett privatliv oerhört starkt. Så kontrakten med våra aktiva måste i sådana fall skrivas om.  

Tävlar inte för hästarnas skull

Hur ser då forskningen på begreppet ”happy athlete”? Kan hästen älska att hoppa stora hinder, springa fort i terrängen och piaffera? Kan den vilja göra allt för sin ryttare?
– Vi vill gärna bygga vår relation till hästar på ett ömsesidigt partnerskap, men jag tycker det är viktigt att vi är ärliga mot oss själva: ingen häst skulle välja att tävla framför att beta med sin kompis i hagen, om de verkligen fick göra det valet. Vi tävlar hästar för vår egen skull, inte för deras. Det behöver inte vara ett problem, men det är något vi inom hästsporten behöver inse och acceptera för att kunna föra ett vettigt resonemang om sportens framtid, säger Renate Larssen.

Hon är kritisk till föreställningen om att hästar måste vara lite speciella, vilket inte sällan är synonymt med svårhanterliga, för att lyckas i toppsporten.
– Vi har en tendens att överskatta hästars kognitiva förmågor men underskatta deras känslor. Det finns gott stöd i forskningen för att hästar känner, och känner starkt.

Det är problematiskt att vi hyllar hästar som är ”speciella”. Därmed riskerar vi att glorifiera flykt- och försvarsbeteenden med stark koppling till smärta, rädsla och stress, menar Renate Larssen.

Han är respekterad och en opinionsledare som tänker mycket större än andra.

Christoph Hess

Tanken att du aldrig kan tvinga en häst att hoppa en 1,60-bana eller gå ett kürprogram, att den bara gör det om den är glad och mår bra – det är något som Renate Larssen inte skriver under på.
– Jag skulle snarare säga tvärtom, att det inte går att hoppa en 1,60-bana eller rida ett kürprogram utan tvång. Tvång behöver inte vara fysiskt våld, det kan helt enkelt vara brist på alternativ. En elithäst får inte välja om eller när den ska tävla. Hade den fått välja mellan att tävla och att beta i hagen med sin kompis hade den nog valt det senare. Och förekomsten av magsår, bettrelaterade skador, stereotypier och smärt- och stressrelaterade beteenden hos tävlingshästar motsäger tesen att en häst bara kan prestera om den mår bra.  

– Om det är motiverat att utsätta hästar för all negativ påverkan för vårt nöjes skull, det får nog varje hästägare reflektera över själv. Det finns mycket vi kan ändra på i tävlingsupplägg för att minska tävlandets negativa påverkan på hästarna. Men vi kan nog aldrig göra det till en helt igenom positiv upplevelse för dem, säger Renate Larssen.

Träning måste ske ur hästens perspektiv

Den tyske dressyrdomaren och tränaren Christoph Hess är starkt förknippad med begreppet happy athlete, som genomsyrar hela hans syn på hästen i sporten.
– En skicklig ryttare måste hela tiden fråga sig vad den kan göra bättre och hur den kan underlätta för sin häst. Fråga inte vad din häst kan göra för dig, utan vad du kan göra för din häst, säger dressyrnestorn när han håller sina välkända clinics.
– Spänningar och rädsla uppstår när hästen inte förstår dina hjälper och då måste du göra bättre som ryttare. Ansvaret ligger aldrig på hästen. Du har ansvar för att hästen är happy. Träningen måste ske ur hästens perspektiv, menar han.

Han vill gärna se att harmonisk ridning premieras mer i domarnas poängsättning.
– Happy athlete måste alltid vara prio ett. Du som domare måste fråga dig själv om hästen är en happy athlete när du sätter betyg. Andas den lugnt med lugna ögon, rytmiska svansrörelser och stängd mun? Om det är tekniskt korrekt men hästen ger mig en känsla av att vara en slav, med inlärd hjälplöshet, då är det en ”unhappy athlete”. För mig är det grymt mot hästen, säger Christoph Hess, som menar att poängen ska sättas därefter.

– Det är samma i hoppningen, du kanske hoppar felfritt och snabbt men är hästen en happy athlete? Där måste vi fundera över hur vi kan premiera happy athletes. Tänk på backhoppning, där får du poäng för stil, och det kanske vi borde ha även för hästhoppning.
– Vi kan inte säga ”så har vi alltid gjort”, vi måste fundera över hur vi gör det på hästens villkor, annars kan vi bli stoppade.

Hästens känslor liknar våra

Att lära de unga ryttarna vad happy athlete är från början är viktigt, menar Christoph Hess. Tränarna har ett stort ansvar för att exempelvis lära ut hur sporrar och spö ska användas – inte som bestraffningsmedel utan som förfinade hjälper.
– Vi måste lära våra unga ryttare att det inte är en cykel de sitter på. Hästar liknar oss när det kommer till känslor. Vi måste hantera dem rätt och ta väl hand om dem, precis som vi måste göra med människor och allt runt omkring oss.
– Peder Fredricson är ett bra exempel på att du måste förstå hästen. Den är verkligen hans partner, inte en Formel 1-bil. När han inte längre är i toppskiktet hoppas jag att han vill fortsätta utveckla sporten. Han är respekterad och en opinionsledare som tänker mycket större än andra.

Framför allt menar Christoph Hess att vi ryttare själva måste axla vårt ansvar.
– Varje ryttare och varje hästvän har ett ansvar för hur vi hanterar våra hästar och bilden vi ger av sporten. Vi alla tillsammans är ansvariga för hästarnas välfärd.

I morgon: Lång intervju med hästetologen Renate Larssen, som utvecklar sitt resonemang kring toppsport och hästvälfärd.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 2/2023. Detta är en förlängd version.