Lena Särnholm: ”Halvvägs in i boken händer något”

Redan i det första kapitlet framgår att Carl Hedin inte har glidit fram på en räkmacka i livet; det som fått honom att kämpa på är ett starkt psyke och en okuvlig kärlek till djur. Med boken hoppas han motivera andra att våga följa sin dröm och passion, och framför allt – våga vara sig själv.

Boken är en spegel av hans liv, som böljar fram i takt med tiden. Det börjar lite stolpigt, så som man kan tänka sig att ett barn ser på tillvaron. Visserligen välformulerat och lättläst, men med väl många detaljer. Det är redovisande, snarare än reflekterande, även om känslorna skiner igenom i finurliga liknelser som när Carl Hedin som femårig grabb blir sparkad av ridskolehästen Strawberry: ”Det känns som om mina lungor blir helt platta, som en pruttkudde någon satt sig på.”

Fakta

Carl Hedin ”Hästpojken”

Berättat för Frida Bank

Bokförlaget Forum

Men – halvvägs in i boken händer något. I samband med att Carl flyttar hemifrån för att läsa på Strömsholm ändrar också berättandet karaktär. Plötsligt följs skildringarna av eftertanke, man märker hur Carl formas som människa och detaljerna fördjupas till konkreta tips om horsemanship. Det är som om han inte kan hejda sig, att han bara måste förmedla det som han har lärt sig.

Hans genuina känsla för hästar blir särskilt tydlig under tiden utomlands, först hos Hasse Hoffmann i Danmark, sedan i Tyskland. Frimodigt ifrågasätter han varför hästarna inte rids i vattnet när man som Hoffmann har havet om knuten, och det är befriande att höra någon ta bladet från munnen och säga det som många vet men inte vill klä i ord: ”På min tyska arbetsplats fanns inte utrymme att se varje häst som en individ och anpassa träningen därefter. Snarare var det så att alla hästar skulle stöpas i samma form, på löpande band.”

Parallellt med hästlivet får vi följa hans resa i sociala medier, hur han målmedvetet och strategiskt jobbar sig fram till dessa flera hundra tusen följare på Instagram. Hur han ibland har tvivlat, rädd för att bara bli sedd som spelevink, men sedan fått respons och respekt.

Sist men inte minst knyts historien ihop med en naken öppenhet jag inte vill avslöja här. Som han skriver: ”Det är därför jag delar med mig av min resa och kommer att fortsätta göra det. För det här är bara början.”

Jag följer gärna med på fortsättningen, och hoppas att han även då har Frida Bank vid tangenterna.