Dressyr
10 april 18:23
Ridsportplus

Lena Wiman har förlorat Donnerstein: ”Han var mitt allt”

Stor sorgLena Wiman och Grand Prix-hästen Donnerstein gjorde hela resan och hade stora framgångar tillsammans. Nu finns den 20-årige gentlemannen inte längre efter en oturlig olycka i samband med en skrittur. "Det var en sekunds verk", säger en mycket ledsen Lena Wiman.

Lena Wiman har förlorat Donnerstein: ”Han var mitt allt”
Till vardags är Lena Wiman ridskolechef på Överby Ridskola, där hon också hade sin ögonsten. Foto: Roland Thunholm

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

Grand Prix-hästen Donnerstein (SWB val f-01 e De Niro-Hohenstein, uppf Georg Kok) skadade sig så illa under fredagen att han fick avlivas. Det var under en skrittur med ryttaren Lena Wiman som valacken hoppade till och fick tre frakturer på kronbenet.
– Donnerstein skulle fylla 20 år i maj och var i sitt livs form, han har aldrig varit så fin, berättar Lena Wiman med gråten i halsen.

Hon har själv utbildat Donnerstein sedan han var tre år gammal med hjälp av Lars Andersson, och sista åren även med Lussan Nathorst på backen. Något som resulterat i stora framgångar, inte sällan med dubbla GP-segrar i konkurrens med den svenska dressyreliten.

Vad hände?
– Vi var bara ute på en skrittur eftersom det var lite blåsigt. Plötsligt blev han rädd och hoppade åt sidan, och när han landade gick han på tre ben. Jag förstod direkt att det var allvarligt, men tänkte att det kanske var en hovbensfraktur. Jag fick springa hem och hämta trailern som han tappert gick på, och så körde jag direkt till kliniken i Sigtuna. På röntgen syntes tre frakturer på kronbenet.

– Det kunde ha gått att operera, men då skulle han i princip blivit stelopererad från kotan och nedåt. Han skulle kunnat gå i hage och kanske skrittas på, men inte mer än så. Jag såg själv på röntgen att det såg väldigt illa ut. Men jag ville ha ett veterinärutlåtande till så de ringde en specialist i Frankrike som sa samma sak. Det kändes inte som att han skulle få ett värdigt liv, och då fick jag helt enkelt ta det beslutet.

– Hela hans liv har han gått i hage med ojämnt underlag och andra hästar. Jag har ridit ut i ojämn terräng och tänkt att det har gjort honom hållbar. Under alla år jag har haft honom har han bara haft tre ordentliga skador, och han har varit väldigt hållbar. Jag har aldrig stängt in honom i någon lite fålla, utan han har fått leva ett riktigt hästliv. Och så händer detta. Det var en sekunds verk.

Hur har resan sett ut?
– När jag köpte honom kunde han skritta, trava och galoppera. Först ville jag inte ha honom, utan jag ville egentligen ha en färdig häst. Men min hästskötare övertalade mig. Jag hade inte provridit honom, utan Sven-Inge, som är hästhandlare, kom upp med honom på en hästbuss från Skåne. Han gick kvalitén på Flyinge som 4-åring och gick direkt till final. Sedan kunde vi inte vara med på grund av en hovböld, men där började det.

– Vi har ridit i Falsterbo och för två år sedan red vi Nations Cup i Finland. Det var väldigt roligt. Jag hade gärna gjort det igen, men jag har inte riktigt haft ekonomin att tävla utomlands. Vi har fått hävda oss i Sverige istället.

– Vi har verkligen kämpat ihop för att ta oss hela vägen hit. Jag hade aldrig ridit Grand Prix tidigare, och vi har gjort hela resan själva utan sponsorer. Det känns väldigt hårt att det skulle sluta på det här sättet. Jag hade tänkt att han skulle få tävla så länge han ville, och sedan skulle han få bli pensionär

– Jag har alltid varit väldigt försiktig med honom, han kunde nämligen få lite träningsvärk i ryggen. Lars har hela tiden funnits med och hjälpt mig, och senast i torsdags var vi på förbundsträning för Lussan. Han var hur fin som helst, och om några helger skulle vi ha tävlat i Lidköping. Men ödet ville annorlunda.

Ridsport Strömsholm 170606 Lena Wiman och Donnerstein vid SM-finalen för Seniorer. Photo: Roland Thunholm Code: 718 35.
Lena Wiman och Donnerstein i sitt esse (arkivbild). Foto: Roland Thunholm

Hur var han?
– Han har alltid varit väldigt arbetsvillig, han har velat arbeta. Han har aldrig varit bråkig, utan haft ett lugn. Samtidigt har han haft en gnista som man har kunnat plocka fram på tävlingsbanan. Han var också väldigt snäll mot andra hästar och mot människor. Han var en snäll själ.

– Han har också varit lätt att utbilda. Det enda vi hade lite problem med var byten i varje, men där fick vi hjälp av Lussan som satt upp lite på honom. Han var lite överambitiös och även hon hade problem med att få till bytena. Jag red mellanrundan i många år och där var han i princip outstanding. Han gick även väldigt fint i Grand Prix. Att vi inte har legat på 75 procent beror mer på mig. Lussan sa att det var en av de finaste hästarna hon ridit på, och då har hon ändå ridit ganska många.

Han fick ofta extra plus för sin ökade trav?
– Den har ju på något vis alltid funnits där. Han har inte alls behövt lära sig den. Han har alltid varit lika spänstig sedan han började tävla, och han var inte mindre spänstig nu när han skulle fylla 20.

– Sista tiden gjorde han också väldigt fina travslutor, och han har alltid haft lätt för att gå åt sidan. Han hade också en extrem utstrålning. Enda svagheten var den ökade skritten, där han hade lite svårt att gå ner i varv. Det fanns inga stora brister med honom alls, det kanske snarare var jag som var bristen ibland.

Vad tyckte han om att rida kür?
– Jag tror han tyckte det var väldigt kul. Jag gillar rockmusik, och eftersom han var lite bastant tyckte jag att det passade honom och mig. Jag hade ofta lite högre musik, så det blev lite tryck på banan.

– Jag hade precis gjort en svårare kür som vi aldrig hann visa. Den var med liknande musik men med lite svårare rörelser. Bland annat var det mer byten på böjt spår, vilket han hade väldigt lätt för. Jag fattar inte varför jag inte gjorde det tidigare, men det är nog jag som inte har vågat.

Vad har han lärt dig?
– Han har lärt mig allt egentligen. Utan honom hade jag aldrig kommit hit. Om vi inte hade mötts hade jag aldrig blivit så här bra. Nu när han inte finns, känns det inte längre som att jag är så bra. Han har varit ovärderlig för mig, och då var det en slump att det blev han och jag. Han kom till mig från Skåne med hästbuss, och det är hans förtjänst att jag har lyckats ta mig ända hit. Just nu känns det som att jag inte vill rida längre.

Vad minns du mest?
– Jag har jättemånga minnen, men det enda jag kan tänka på är att han har varit min livskamrat i 17 år. Han har varit mitt allt. Vi har gjort allt tillsammans. Det är inte alltid så lätt med allt annat i livet, och han har varit mitt glädjeämne hela tiden. Jag hade ett tävlingsintresse och det kändes som att han också gillade att tävla. Det sista åkte vi ofta ut själva.

– Det fanns inget som han inte var bra på, han hade verkligen den där gnistan och ändå var han väldigt cool. Jag minns varje gång vi skulle gå upp i nästa klass, han var alltid med på noterna även när jag inte trodde att vi skulle lyckas. Det har varit så många glädjestunder.

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 118 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden