Lev nu, dö sen!

Vi vandrar här på jorden tillsammans under en begränsad tid. Mycket i livet är ovisst men en sak är säker oavsett fattig, rik, flest följare, antal likes eller sadlar – alla ska vi en dag dö, men alla andra dagar ska vi först leva.

Det finns en generell grundlängtan hos många av oss att bli så gammal som möjligt och få uppleva livets alla skeden. Med vår tids läkekonst höjer vi snittåldern och kan bota fler sjukdomar. Det gäller även våra pälsklingar, och nu kommer jag inrullande med den obekväma tanken på vad som egentligen är etiskt?

Att det finns en pengapott att kvittera ut, som ska räcka till en ny tävlingsmaskin, kan grumla omdömet ibland.

Vad menas med ett strikt djurägaransvar? Är det att behandla och återuppliva djur in absurdum för att ens hjärta slits itu av tanken att släppa taget? Eller är det ekonomin som styr, via en försäkring som gör att man i första hand ser till behovet att få utöva sporten? Att det finns en pengapott att kvittera ut, som ska räcka till en ny tävlingsmaskin, kan grumla omdömet ibland.

Oavsett om beslutet blir rätt eller fel krävs det ett ställningstagande av djurägaren, inom en tidsram som ger ett så kort lidande som möjligt för djuret. Att pensionera sin tävlingspartner i god tid med ett rejält avtackande har blivit populärt och ger sporten gott anseende.

Däremot kan vi rannsaka oss själva hur det kan komma sig att det har normaliserats med alla ”fail-videos” på sociala medier. När man vet hur sköra våra fyrbenta vänner är, så är det tråkigt att se inlägg där man hånskrattar när hästar går omkull, skjuter av ryttare i ren skräck eller har så ont nånstans att de visar ovilja, samtidigt som kommentarer haglar om hur komiskt man tycker det är. Jag önskar mig respekt för djuret, respekt för all hästsport och för varann. Vi kan hylla offentligt men ta kritiken mellan fyra ögon med den det berör.

Existentiella frågor berör, men det är sällan vi tar det snacket med våra ungdomar även om det är det mest naturliga. Prata om födslar och dödslar med varann med ödmjukhet och tillförsikt. Vi vill varken ha ”indiska kor” eller ”försäkringsmord.”

Prata om födslar och dödslar med varann med ödmjukhet och tillförsikt.

Nu är våren i antågande, det betyder pånyttfödelse och det kan faktiskt vara med samma slags stolthet man tar emot ett nyfött föl som man säger ett sista farväl till sin väl förvaltade tävlingshäst och låter den galoppera vidare till de evigt gröna ängarna, Trapalanda.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 4/2023.