Lindas berättelse: ”Jag trodde att det bara var jag”

Hästskötarna finns längst ner i hierakin i ridsportvärlden. De jobbar hårt, drivna av sin kärlek till hästar. På senare år har flera av dem slagit larm om ridsportens baksidor: sexuella trakasserier, övergrepp, usla arbetsförhållanden och – inte minst– våldsamma träningsmetoder av hästar på väletablerade anläggningar. Under påsken publicerar Ridsport en serie artiklar om några av dem som vågat slå larm och vi berättar om priset de har fått betala.

Det var inte så här det skulle bli. Hon tittar ut genom fönstret, på de andra villorna som radar upp sig i den bleka vårsolen i området utanför den mellanstora svenska staden. Hon skulle ju ha tittat ut över en hästhage nu. Kanske sett sina skyddslingar klia varandra, dra i varandras täcken. Eller skött om dem i stallet, förberett dem för ett ridpass. Inte sitta här sysslolös, arbetslös och pank hos en släkting, som turligt nog bor ganska nära stallet där hon hade jobbat. 

Hennes plan hade ju varit att arbeta med hästar, lära sig massor om hästskötsel och ridning, skaffa sig en plattform att stå på inför framtiden. Det var ju jobba med hästar hon ville, alltid hade velat. 
Nu kändes det helt obegripligt att hon hade velat göra det. Jo, hon hade varit förberedd på att det skulle vara mycket hårt arbete när hon tog sitt första heltidsjobb som hästskötare, långt hemifrån. Men inte så hårt, inte arbetsdagar som ibland var upp mot 15 timmar långa och inte med ett boende som hon fick utslag av. Det var långt ifrån hennes erfarenheter av tidigare hästjobb hon hade haft vid sidan om studier. 

Självförtroendet var nere i botten. Hon hade fått höra att hon inte passade för jobbet som hästskötare mer än en gång, chefen ifrågasatte henne ständigt och fick henne att känna att det var hon själv som var problemet. Arbetskamraterna som ibland hade hängt på, känslan av utfrysning och till sist – att hon byttes ut – så där bara… 

Kanske var det sant att allt jag gjorde var fel, att JAG är fel, och då var det väl lika bra det som hände, att jag stack därifrån, tänker hon. Nu var det massa praktiska saker kvar att lösa – som att hitta ett jobb och få ihop pengar för att komma härifrån tillsammans med hästen, komma hem igen, med svansen mellan benen. 

Tappade självkänslan

– Jag trodde att det bara var jag, att jag verkligen var den enda som lämnade ett hästskötarjobb i det där stallet helt knäckt. Allt hade blivit så fel för mig. 

Vi kan kalla henne Linda och hon var en av många tjejer som visselblåste om arbetsförhållanden för hästskötare i ett svenskt stall förra året. Stallägaren ger en annan version av vad som hände och menar till exempel att det inte var något fel på boendet där Linda upptäckte mögel och fick utslag. Hon säger också att hon har personal som arbetat hos henne i flera år och är nöjda. 

Men oavsett detta lämnade Linda stallet nedbruten och ledsen. Att prata om det som hon upplevde som sin oduglighet och sitt misslyckande var det sista hon hade lust med.  Hon slickade såren hos sin släkting och försökte tänka på nästa drag i livet. 

– Jag kände mig så… svag. Och då kunde jag inte se någon anledning att prata om vad som hade hänt, varför jag hade lämnat mitt jobb och bodde hos min släkting. 

Starkare tillsammans

Vändpunkten kom när några andra som hade arbetat i samma stall tog kontakt med Linda. Då förstod hon att hon inte var den enda som hade slutat jobba i stallet med stukad självkänsla. 

– Vi pratade och pratade med varandra om det som hade hänt, hur vi mådde och så. Det blev ett sätt att lätta på trycket, och komma vidare. 

Efter ytterligare en tid ringde en tidning och ville ha deras berättelse – och då var de redo att berätta.