Loi Lindström: ”Är det nidbilden av ett dressyrekipage som spökar?”

Vi har fler clinics än någonsin med blandat hopp- och dressyrryttare, vi har fler naturbanor och elithoppryttare som betonar vikten av bra dressyrridning. Därför blev jag mörkrädd när jag i förra veckan hörde om två olika stall som nu slutar att ta in dressyrhästar som inackorderingar. Vad hände där?

Är det nidbilden av ett dressyrekipage som spökar? Med en häst i liten fyrkantshage och lindor upp till tänderna, och en ryttare som aldrig rider ut och inte vill att någon sätter på radion i ridhuset?

Så ser inte verkligheten ut. Åtminstone inte på de många anläggningar där jag befunnit mig som ryttare eller tränare. Från väletablerade dressyrutbildningsstall och försäljningsstall till små privata gårdar med fyra hästar och en utebana. Någon tar fram bommar, musiken är på, det rids barbacka och det rids i mörker och på galoppbanor.

Varierad träning står på schemat när man utbildar sig till yrkesryttare eller tränare i Sverige. När jag antogs till beridarutbildningen krävdes både 1,20-hoppning och resultat i Msv A-dressyr. Oavsett inriktning utbildades vi i bådadera, liksom i terräng, tömkörning och klassisk visningskonst. På unghästutbildningen på Flyinge är det inhoppning som gäller för alla de små, oavsett om pappa heter Don Schufro eller Cardento. Som tränaraspirant fokuserar man visserligen på en disciplin, men den gemensamma delen är omfattande.

All ridning handlar om konsten att samarbeta med hästen oavsett hur stor del av tiden man befinner sig i luften. De roligaste hästarna att rida, är de som verkligen anstränger sig för att förstå vad den där människan försöker förklara att de ska göra tillsammans. Som fortfarande är nyfikna på uppgiften.

Och sådana hästar får man inte genom att harva runt på samma 20-metersvolt i ridhuset dag ut och dag in. Särskilt så här års, när det trots allt kan bli någon extra dag inomhus, är det fantastiskt att kunna plocka fram ett gäng travbommar och ett par små kryss och genast komma upp i sexans växel med 4-åringen.

I min värld är myten om den rädda och stela dressyrryttaren just precis det – en myt. Så låt oss hjälpas åt att slå hål på den.

Louise ”Loi” Lindström är beridare, unghästutbildare och dressyrtränare.

Detta är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nr 5/2019.