Loppissadeln – en Askungesaga

Jag hade för länge sedan ett fullblodssto. En svart, rasande vacker häst. Det var min första häst efter ett arton år långt hästuppehåll.

Till denna häst hade jag en skön dressyrsadel. En Wellington Elite. Några år senare blev den hästen avelssto och min nästa häst, som var hennes son, kunde inte ha den sadeln. Så jag bytte den mot en gammal Stenbergs.

Och det var vackert så. Stenbergssadeln var helt okej och ny bärare av min Wellington blev ett litet nätt Cardentosto.

Ett par år senare tog jag ytterligare ett föl på fullblodsstoet, det blev ett fuxsto som jag har behållit. Till henne skulle det bli stört omöjligt att hitta sadlar som passade. Hon har ingen vidare manke och varken hoppsadlar eller dressyrsadlar vill ligga still.

En gång kände jag i galoppen hur hästens huvud liksom kom närmare och närmare och halsen blev kortare och kortare. Jag hade precis lyckats få stopp på oss när jag gled av henne framåt som en ponnyunge på en shettis. Sadeln åkte bokstavligt talat över huvudet på henne. Och jag med.

Åren gick och jag hankade mig fram med olika nödlösningar, fårskinnspaddar och anti-glidpaddar och Gud vet allt. Det gick så långt att jag funderade på svanskappa, men eftersom folk började fnissa när jag sa det provade jag aldrig. Min dressyrtränare suckade och vi fick ofta avbryta och sadla om mitt i lektionen. Stenbergssadeln sålde jag till en ridskola.

En dag hörde jag att de som bytt till sig min sadel hade sålt Cardentohästen. Ytterligare några år senare såg jag på facebook att de skulle sälja sin gård också och hade flyttloppis i en maskinhall. ”Allt” skulle säljas där, även några överblivna hästsaker.

Hoppet tändes i mig. Jag åkte dit. Och ni har räknat ut det för länge sen. Där bland mattor och möbler och husgeråd och allt mellan himmel och jord hängde min Wellington Elite, som jag saknat så. Fortfarande i jättefint skick.

Det var som att hitta en bortsprungen katt! Jag fick köpa tillbaka den för samma summa som jag sålt Stenbergssadeln för. Den var värd mer, men de var snälla och jag gick plus minus noll, som om de åtta åren inte funnits.

Nu höll jag tummarna så knogarna vitnade att den skulle passa på mitt lilla sto som hade en sådan hopplös rygg. Och föreställ er min lycka när den låg som en smäck på henne! Den låg still!  Och gör det ännu. En hästrygg hade hittat sin sadel, som Askungens sko hittade sin fot i sagan.

Lite sentimentalt var det att den enda sadel som passade mitt sto var den som hennes mamma en gång burit. Hon som givit mig inte mindre än tre fina föl, och som nu är i hästhimlen. Hennes sadel hade hittat tillbaka till oss, en cirkel var sluten.

Inte bara det, den ligger bra på Sagas D-ponny också. Inte kunde jag tänka mig det då, när Saga var tre och ibland fick sitta på mammas häst. Att hon tio år senare skulle vara en tävlingstok som tog rosetter i just den sadeln. Snyft!

Jag älskar loppisar! Det är lite skattjakt över hela grejen. Vad kan det finnas för guldkorn här bland skräpet? Det är att hitta DEN saken, RÄTT grej som är spännande.

I min trakt ordnas hästloppis minst en gång om året, ibland två. Om det inte brukar vara hästloppisar där du bor, varför inte ordna en själv?

God fortsättning!

/Ulrika