Malin Hansson rider med lätta hjälper

Många ryttare pratar om vikten av lätta hjälper, men en som verkligen vet vad det innebär att rida så är Grand Prix-ryttaren Malin Hansson. Hon föddes med sjukdomen AMC (Arthrogryposis Multiplex Congenita) som gör att hon saknar muskler i båda armarna och nedanför knät i ena benet.

För henne är lätta händer i ridningen inte ett bara ett mål utan ett måste. Den ena handen saknar greppfunktion och utanför sadeln kan hon inte ens hålla en kaffekopp, men att greppa tygeln är inga problem.

Vill hitta ett samspel

Med den fysiska svagheten kommer en jäklar anamma-attityd som Malin Hansson tror att hon kommit långt med. Att det skulle finnas något hon inte kan göra har hon aldrig accepterat. Det ska gå, och det ska gå bra. Hon vill hitta ett samspel där hela ekipaget får ut något av träningen och hästarna måste göra allt av egen fri vilja.
– Blir det fel antar jag att jag gjorde något tokigt och så gör vi om. Vad gör en miss i ett ridpass om hundra år, frågar hon retoriskt.

Själv försöker hon alltid minnas att det finns en morgondag, allt måste inte lösas på ett och samma ridpass. Hon rider hellre ut en sväng än startar ett bråk med hästen.

Att hon inte tar sig själv på för stort allvar gör att hon kan backa av och komma igen när det behövs.
– Jag har ridit flera SM med Primero Hit men han kan ändå få för sig att kicka bakut i en vanlig galoppfattning.

”Ingenting är starkt om du släpper”

För Malin Hansson är det extra viktigt att aldrig bli hård i handen. Råkar hon hänga i tygeln kommer nämligen muskelkrampen som ett brev på posten.
– Blir jag för stark får jag kramp så att jag inte kan hålla i tyglarna. Det händer kanske någon gång per år när jag sitter på en riktigt stark häst, säger hon, och fortsätter direkt:
– Fast det är precis som jag säger till mina elever, det spelar ingen roll att hästen är stark. Ingenting är starkt om du släpper.

Till vardags jobbar Malin Hansson som stallchef och ridlärare på Smedstad Ridsportcenter utanför Linköping. I sin roll som ridlärare vill hon förmedla lyhördhet och respekt för hästen. Att lägga till en hårdare skänkel någon gång eller ta i tygeln om det behövs är en sak, menar hon, men det får aldrig hända simultant.
– Jag menar inte att man aldrig behöver korrigera en häst, men man måste inte använda grova hjälper när man gör det.

Back to basics är Malin Hanssons filosofi. Det är lydnaden det handlar om. Du kan sätta på hur många skarpa bett du vill, men om grundproblemet är att hästen inte lyssnar kommer det ändå inte att hjälpa.

Rid framåt i alla lägen

Med åren har hon utvecklat en träningsfilosofi som till stor del bygger på att rida framåt i alla lägen.
– Hittar du framåtbjudning i hästen så löser sig det mesta. Du kan inte tvinga en häst till samling eller till att gå ut i ett hörn om den verkligen inte vill. Men om du i stället släpper problemet för en stund, lättar på handen och galopperar på, slappnar de flesta hästar snart av.

Krångla inte till saker, är något Malin Hansson upprepar flera gånger under samtalet.
– Många är så rädda i dag för att rida framåt. När jag rider ut finns det inte på världskartan att min häst skulle gå på tygeln om han inte vill. Vi rider ut på lång tygel och sedan börjar jag ta upp tygeln efter hand. Hade jag gjort tvärtom och krävt att han skulle jobba direkt, skulle han bli tokig.

Att hästarna rids och tävlas för att vi själva vill det, är något Malin Hansson alltid bär med sig. Även om hon är en tävlingsmänniska är det framför allt samspelet med hästen som driver henne.
– Visst vill jag rida ett SM igen, men jag måste inte tävla. Att rida en ridskolehäst ute i skogen och plötsligt känna att den ger efter, ger samma lyckorus som en lyckad tävling. Att se utveckling och glada hästar är det viktigaste för mig.

Fakta

Malins tips

• Om du stöter på problem, ta hjälp – men välj vem du lyssnar på. Ta inte hundra råd utan försök ha några i din närhet du litar på och kan vända dig till.
• Var ödmjuk inför hästen. Lägg inte så stor vikt vid en enda start och rannsaka dig själv.
• Var snäll mot dem runt omkring dig. Dressyren kan vara en lite snobbig ensamsport, men jag tror man vinner mer på att hjälpa andra.

Som stallchef och anordnare av stora tävlingar har Malin Hansson sett ett oroväckande beteende bakom kulisserna. Hon har också haft samtal med elever som sett sina förebilder rida fram och då reagerat på hård och orättvis ridning. För Malin Hansson innebär det en omöjlig situation; hur kan hon förklara för eleverna att den respekt för hästen hon lär ut inte gäller för de absolut bästa?
– Sporten behöver bli bättre och överdomare och andra med pondus måste våga säga ifrån, konstaterar hon. Det måste kännas roligt att rida och hålla på med hästar.
– Det är så många som ser så arga ut när de rider, många som aldrig klappar om sina hästar eller tycks vara glada på hästryggen. Jag blir aldrig van vid att se det.

Arbetar med 60 lektionshästar

Förutom sina egna hästar jobbar Malin Hansson dagligen med 60 lektionshästar och att hon kan se varje häst i ögonen och veta att den mår bra är ett måste.
– Ser jag att någon häst inte mår bra när jag står där i mitten gör det ont. Det går inte att jobba så.

Hon menar att alla i ridsporten kunde må bra av att rannsaka sig själva och ifrågasätta om det vi gör känns rätt.
– Fundera på vart vi egentligen vill komma och hur vi vill bli betraktade. Människor är så medvetna i dag och vi är påpassade. Jag tror det finns en risk att vi knappt kommer få använda sporrar och spön om tio år.

Fakta

Malin Hansson

• Bor: Linköping.
• Jobbar: Stallchef och ridlärare på Smedstad Ridsportcenter.
• Hästar: Primero Hit (val f -06 e Sansisco-Don Primero), Masculin MHB (val f -17 e Dancier-Dream Boy).
• Tränar för: Louise Nathhorst och Bo Jenå.
• Hobby: Bestiga berg. – För ett år sen besteg jag Kilimanjaro och det var det häftigaste jag gjort förutom att rida Grand Prix.
• Malin om varför hon inte tävlar paradressyr: – Handikappidrott var aldrig min grej. Paradressyr skulle vara min chans att rida VM, men det lockar mig inte. Jag var på en mönstring för många år sedan och jag skulle inte ens fått rida som den bästa handikappryttaren, utan näst bästa. Jag vill inte åka jorden runt och rida Msv C. Jag taggas av publiken och ville hellre se hur jag skulle stå mig i vanliga dressyrklasser. Jag tycker inte att paradressyren är mindre värd på något sätt, jag har bara aldrig taggat till på det.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 16/2021.