”Man ska vara jäkligt ödmjuk när det går bra”

De har samma ”fighting face” och starka tävlingsnerver. Äpplet faller inte långt från trädet när det kommer till Fredrik Jönsson och sonen Emil Jönsson. Bägge blev också hästbitna sent, i elvaårsåldern. Möjligen låg det för nära till hands med Flyinge runt knuten.

En dag fick Fredrik ändå ett infall att han ville börja rida, men det kändes för besvärligt att fråga.
– Jag tänkte att jag rider en sväng först och så tjuvred jag på min systers ponnyer. Sedan meddelade jag att jag ville börja rida. Då sa de att jag var tvungen att rida en månad på Lunds ridskola för att se om jag verkligen var intresserad, berättar Fredrik.

Trillade av enormt mycket

Avkastarkungen Manolito blev nästa utmaning. Med klasskompisarna Tobias Grönberg och Peder Fredricson i släptåg var avramlingsrekordet nio gånger vid ett tillfälle.
– Jag trillade av enormt mycket. Ibland så mycket att de inte orkade vänta på mig. Min ponny sprang alltid hem. Först senare har jag förstått hur viktigt det var att jag hade de här killkompisarna som gjorde det naturligt för mig att rida.
– Vi lekte cowboys och indianer och hade höjdhoppning – och vi hade hästbrottning. Då sitter man barbacka i grimma på varsin häst och sedan ska man försöka putta av den andra. Vi var inte så avancerade på att rida men vi hade roligt, säger Fredrik.

Drivet att tävla fanns med från start, ”det var ju det man ville göra”. Fredriks pappa Jan Jönsson, fälttävlansnestor och OS-medaljör, tog pojkarna under sina vingar.
– Farsan fångade upp oss tre. Han är väldigt duktig på att pusha folk på ett positivt sätt. Han fick oss att vilja och tro att vi också skulle rida mästerskap och Badminton. Han fick det att framstå som möjligt och realistiskt. På så vis har han inspirerat väldigt mycket.

Att det blev fälttävlan föll sig naturligt. Kickstarten kom med ponnyhingsten Al Jafw ox som bar Fredrik till SM-medalj och en fjärdeplats med laget på EM.

Emil skippade ponnytiden

Sonen Emil skippade ponnytiden helt. Hästintresset kom med en tjej i skolan som red, och när Emil var med Fredrik på tävling i Spanien bad han att få rida. Lite vana hade han ändå efter mamma Piias idoga försök att sätta upp honom på
familjens vita B-ponny.
– Jag hade någon snäll häst med mig till Spanien, så jag longerade honom på den. Han fick rida ut och göra lite annat också, berättar Fredrik.

Tillbaka i Sverige fick Emil rida på Piias gamla svårklasshäst som skulle betäckas.
– Vi tänkte att han kunde få rida lite på den, så vi kunde se om intresset kvarstod. Och det gjorde det. Han blev väldigt taggad, faktiskt fanatiskt intresserad, och det blev jag också när jag väl blev det. Helt plötsligt skulle jag bara rida en dag, och sedan red jag liksom.

Startsträckan för Emil var kort. Snart toppade han Children’s Challenge i Falsterbo och i somras tog han hem familjens första SM-guld på samma ställe. Då coachade Fredrik och spänningen var olidlig.
– Man vet hur gärna han vill och att möjligheten finns, men man vet också hur lätt det går snett.
– Det är också något som Emil har sett på nära håll, från VM-framgångarna till att jag kommer ut med åtta fel tre helger i rad, påpekar Fredrik.
– Om du ska hålla på med hästar är det mycket tillfälligheter om det ska klaffa, då ska man vara jäkligt ödmjuk när det går bra. Och går det dåligt får man ta det. Men det där är inte alltid lätt att få grepp om när du är 14.

Kan inte styra varje steg

Emil har fått mycket hjälp både av farfar Janne och Fredrik, men ibland när det har varit hektiskt har han fått hänga på någon annan vid bangång.
– Jag tror det är viktigt att lära sig att göra lite olika. När det gäller något viktigt är det klart att du måste ha bästa möjliga uppbackning, men du måste också klara av att gå en bana själv när du är 14 år och ungefär veta vad du ska göra. Han måste lära sig att ta egna initiativ och ansvar, så att vi inte styr varenda steg han tar. När vi går banan tillsammans frågar jag alltid honom hur många steg det ska vara och vilken väg. Jag vill att han ska vara delaktig i själva processen.

I höstas red Emil Nations Cup i Belgien, där laget lyckades ta en prestigefylld andraplats. Inne-SM på Grevagården resulterade också i silver, efter en hård toppstrid mot ryttarsonen Westergren. Då hade vinnarskallen Emil svårt att hålla masken.
– Det är klart att man kan bli förbannad över att bli tvåa. Men egentligen ska du titta på varför du blev tvåa, och det var för att han red för långsamt i omhoppningen. Som farsa och coach tyckte jag att han gjorde ett bra jobb, men man får fundera på hur man ska bli ännu snabbare till nästa gång. Det är dit du måste komma. Sedan har man olika stubin och måste förstå dynamiken med det, men du får inte fastna i fel tankar. Du måste tänka på rätt saker. Sådant måste man förmedla till sina barn, säger Fredrik.

Att det kan ta en så mycket när man står och tittar, det hade jag svårt att sätta mig in i från början.

Själv stod han bredvid och ”red” intensivt med både kroppen och rösten när Emil red den avgörande omhoppningen på Grevagården.
– Att det kan ta en så mycket när man står och tittar, det hade jag svårt att sätta mig in i från början. Men det är härligt.

Är du en känslomänniska?
– Både ja och nej. Jag har ganska lätt för att kontrollera mina känslor. Jag kan bli ytterst arg eller ytterst ledsen, men det går fort över. Jag försöker tänka på vad som är relevant och vad som gagnar mig och min omgivning. Om jag går runt och är extremt arg eller ledsen blir det bara tråkigt för alla och troligtvis kommer jag att prestera sämre. Sedan måste man tillåta sig att vara ledsen och arg, men det är inte lönt att vara det för länge.

Behovet av djupare reflektion har alltid funnits. Med åren har Fredrik utvecklat tänket kring de mentala mekanismerna på banan. Både genom kunskapsförkovran och genom att prova sig fram.
– Jag kan bli skiträdd för något, men då tänker jag att det bara blir sämre om jag är rädd. Jag har ingen nytta av att vara rädd, och då kan jag känna hur rädslan rinner av mig, förklarar Fredrik.

Han beskriver hur han bildligt talat förpassar rädslan till ett hörn av hjärnan. Detsamma gäller för nervositeten, ilskan och andra ovälkomna känslor.
– Jag ser det som att jag har lådor som jag kan stoppa det i. Pratar man med idrottspsykologer är det ungefär sådana saker de säger, att man ska stoppa undan det på något sätt. Och det lyckas de flesta gångerna. Om jag till exempel river ett hinder kan jag säga ”satans, jävla, fan”, då kommer det en jättestark känsla. Men i samma sekund som jag skrittar ut från banan har jag lyckats lägga bort det.

Cold Play var en stor satsning

Sorgen vilar tung efter Cold Play som fick avlivas efter att ha brutit benet i samband med ett glädjesprång när han longerades i början av mars. Det har varit en tuff tid för hela familjen.
– Det har varit mycket gråt och grejen är att det kan komma fortfarande. Det tar en ibland, säger Fredrik.
– Det var bara så tråkigt. Han var i så jäkla fin form, jag har haft honom så länge och han var en vän. Och sedan var det en sådan jäkla stor satsning. Vi hade satsat mycket på att försöka få till det i år. Jag kunde se för mig att jag inte var bra nog, men inte det här. Det var ett trist slut på en fin sång.

När det hände nollställde Fredrik. Han tänkte att det nog inte var läge att fatta några beslut om framtiden där och då. Lite så är det fortfarande.
– Det går lite i vågor, ibland tänker jag ”nu jävlar”, jag vill satsa jäklar. Jag vill så gärna komma dit igen och ibland tänker jag att det är så jäkla lång väg, så skit i det. Men jag tror att det har växt fram att jag absolut vill igen. Samtidigt måste jag göra det klokt, jag kan inte stressa, säger Fredrik, som har provridit massor med hästar.

Före tragedin hade han bara tänkt fram till OS och inte längre. Plötsligt gapade kalendern tom, men den kunde tacksamt nog fyllas med Emils satsning mot children-EM.
– Det är jättekul att jag kan tävla med Emil. Det finns fantastiskt mycket att se fram emot även om jag inte är där jag var innan.

Tejpar fortfarande stövlarna

Milstolpen i Tryon, när Fredrik och Cold Play säkrade lagsilver och blev VM-hjältar och bästa svenska ekipage, är ett starkt minne. Inte bara för ”Fredde” utan för alla fans som tog den oförställda ”slagskämpen” med de silvertejpade stövlarna till sina hjärtan.
– Jag tejpar fortfarande stövlarna, men nu innan de går sönder. Med svart tejp. Det är sorgeband nu. Jag får börja med silverband när jag kommer i gång igen och ska rida något stort.
– Eller guldtejp.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 8/2021.