Martin Enmark: ”Nu förstår jag magin”

Vill du hellre lyssna? Klicka igång spelaren ovan.

Martin och Ehlena Enmark hade, liksom många andra föräldrar, delat upp barnens olika aktiviteter mellan sig. Fotbollskillen Martin var fotbollstränare och åkte land och rike runt på cuper och matcher med sonen Ludwig. Och hästtjejen Ehlena åkte på hopptävlingar med dottern Filippa Enmark.

När Ehlena blev svårt sjuk i cancer förändrades dock allt. Plötsligt fick Martin kasta sig in i stallet och ut på vägarna med hästlastbilen. Första meetinget blev en chock.
– Jag gjorde alla fel man kunde göra. Framhoppningen var totalt förvirrad, ponnyn gick mer med mig än vad jag gick med den och jag var helt slut när vi kom hem, berättar Martin.

Filippa ville verkligen tävla

Samtidigt blev det tydligt för honom hur viktiga hästarna var för Filippa.
– Det var på den resan som jag fattade att det här var allvar för henne. Hon ville verkligen tävla och lyckas. Dessutom satt vi fyra timmar i bilen enkel väg och
pratade med varandra. Ludde hade jag suttit med till varje fotbollsträning och match, men jag hade inte den relationen med Filippa.

Att gå från en lagsport till en individuell sport var inte helt enkelt.
– Pressen är så mycket större i ridsporten. Alla tappar boll i en fotbollsmatch och man anklagar inte sig själv lika mycket när man spelar i ett lag. Du vinner eller förlorar tillsammans, här vinner eller förlorar man med sin häst. För mig som inte har ridit tidigare var det svårt att peppa när det gick dåligt. Jag kunde inte säga ”du red bra men det här hände”. Jag kunde bara säga ”vad synd”, berättar Martin.

Att hjälpa Filippa framåt, inte minst i motgångarna, var svårt med så lite
kunskap, menar han. Räddningen kom genom Py Jägerdén. Hon kom in i bilden när Ehlena blev sjuk och har sedan dess varit en klippa både på och vid sidan av tävlingsbanan.
– Det var Py som lärde mig hur jag skulle göra på framhoppningen, berättar Martin som var ”livrädd” i början.

Relationen förbättrades med mental coach

Py Jägerdén förmedlade även kontakt med en mental coach, Andy Swärd, som har gjort stor skillnad för både far och dotter.
– Det har varit en otrolig förändring för Filippa – och för vår relation, säger Martin som var med på två dagars introduktion tillsammans med Andy Swärd.
– Filippa har blivit mycket bättre på att hantera motgångar och min roll i tävlingsstunden har blivit mycket klarare.

Mycket handlar om att veta vad han ska göra och vad han inte ska göra.
– Jag vet vad Filippa kan trigga i gång på. Det kan vara att jag har glömt något, som ett ridspö eller en vattenflaska, eller att hon har glömt något som jag borde ha kommit på.
– Jag vet också hur jag ska bemöta Filippa på ett bra sätt när hon är i anspänning. Och att jag absolut inte ska gå in i konflikter, vilket vi kunde göra innan,
säger Martin, som även fått en mycket större förståelse för hur Filippa tänker när det går dåligt.

Py Jägerdén har också betytt mycket för matchningen av Filippas topphästar, som var gröna när de köptes in vid sex års ålder, och för satsningen i sin helhet. Även Lotta Björe och Jens Fredricson har haft sina fingrar med i spelet.
– Vi har ridit för Py i sju år och hon har en långsiktig plan med allting. När Filippa debuterade 1,45 hade hon vunnit junior-SM med King Kong och hoppat femton 1,40-rundor med ett nedslag. Det var ju en barnlek för dem att hoppa 1,45. Men om Filippa hade fått välja, hade hon säkert hoppat det mycket tidigare.

Har skyndat långsamt

I början när Filippa var på väg upp hade Martin inte heller sett några problem med att hoppa högre, ”när det såg så bra ut i 1,30”. Att omge sig med erfarna hästmänniskor i det läget har varit avgörande, menar han.
– Man måste skynda långsamt och ha bra hjälp runt omkring sig, som verkligen tänker på hästens bästa och vad ryttaren vill långsiktigt. Vad jag förstår kan man lätt bränna en häst om man är oförsiktig. Det är sådant man inte har kunnat lära sig själv, utan det har man fått lära sig av dem som verkligen kan.

Det har varit mycket ”learning by doing”, men i dag känner sig Martin bekväm i
rollen som hästskötare. Han har dessutom avancerat från att mest göra ”skitgörat”.
– Jag har verkligen kommit upp mig, nu får jag tränsa. Och ibland får jag slänga på mig Filippas hjälm och springa och veterinärbesiktiga, för att hon ska hinna gå banan. Alice Tapper brukar kalla mig för ”supergroomen”, och då blir man ju
väldigt stolt och glad.

En värdefull del av tävlandet är också att träffa andra föräldrar som är ute med sina barn. Några pappor har en sms-grupp där de planerar in tennis och annat i
luckorna.
– Det blir mycket dötid när vi är iväg. Det är många nya människor som jag har fått lära känna, som har blivit riktiga vänner.

Förstod inte det magiska tidigare

Som tävlingsmänniska var tävlandet det Martin kunde relatera till först, men med tiden har även kärleken till hästarna vuxit sig stark.
– När Ehlena levde kunde hon ibland vara irriterad efter en dålig dag på jobbet, men efter en timme i stallet var hon bara glad. Jag förstod inte det magiska då, men nu gör jag det.

Familjen levde i skuggan av Ehlenas dödliga sjukdom i fyra år, innan hon tog sitt sista andetag sommaren 2018.
– Vi försökte köra så normalt det gick under den här tiden. In till slutet var ändå planen att det skulle gå bra, men sedan fattar man ju, säger Martin.
– Någonstans tror jag att det har stärkt barnen, de har behövt ta mer ansvar än andra barn. Men sedan när det väl skedde var det väldigt tufft.

Martin själv gick in i ett slags ”survival mode” med fokus på att jobba, ta hand om barnen och fortsätta med det Ehlena hade påbörjat.
– Jag minns att vi åkte till SM i Göteborg en månad efter att Ehlena hade gått bort. Det var Luddes första hästtävling, men det var liksom ”nu kör vi”.

Första halvåret passerade medan Martin gick på ren överlevnadsinstinkt.
– Sedan kom det över en lite mer. Allting var jobbigt och det kändes väldigt tomt. Det är det än i dag.

50-årsfirandet känns viktigt

De skulle ha firat Ehlenas 50-årsdag i augusti, men Martin blev förkyld. Nu tar de återigen sats för att fira med Ehlenas vänner och familjen. Firandet känns viktigt för att hålla minnet av henne levande.
– ”Lova mig att jag aldrig blir bortglömd” sa hon till mig en gång, berättar Martin.

Pratade du och Ehlena om vad hon ville innan hon gick bort?
– Lite grann. Samtidigt visste jag vad hon ville. Det var ”barnen först”. Det har hon alltid präntat in i mig. Att göra det bästa för barnen var hennes motto.

Samtidigt som Martin försökte anamma jobbet som hästskötare slet han med att hitta sig själv i rollen som ensam förälder.
– Jag tror att jag har blivit bättre på att förstå vad barnen ville ha ut av Ehlena. Jag har försökt öppna upp till sådana dialoger, vilket egentligen bara är en dimension till av mig själv. Jag är inte perfekt, men jag försöker.

Martin har också god hjälp av barnen, som är bra på att uttrycka vad de känner.
– Jag vet när Filippa sa till mig: ”Pappa, du frågar aldrig hur det är med mig.” Att våga ställa frågor var min största utmaning i början, men de sista två åren har vi fått en bra dynamik i familjen. Vi kan prata om mycket mer än vi gjorde innan, berättar Martin.
– Hela den här resan som jag har fått med bägge barnen, Ludde med fotbollen och Filippa med hästarna, det gör att vi har fått en mycket starkare relation.

Martin hoppas att både Ludwig och Filippa ska bo kvar hemma länge. Ludwig har börjat läsa på universitetet och Filippa satsar helhjärtat på hästarna – och Martin tänker följa med ända in i kaklet. Förhoppningen är att Filippa ska få rida fler hästar åt andra, samtidigt som Martin tycker det är viktigt att bygga underifrån med eget material.
– Så länge Filippa vill göra det här, vill jag också fortsätta.

”Jag älskar hästar”

Martin nämner Bosse Emanuelsson som nästan alltid är med på tävling.
– Han följer fortfarande med Emma trots att han är gammal. Det kan jag också se mig själv göra, för det är en fantastisk sport. Tävlingsmomentet är roligt, människorna är härliga och jag älskar hästar.

– Det blir ett sätt att leva. Det är långa dagar men tänk vad mycket tid vi får ihop. Det ser jag som den roligaste grejen just nu.

Martin önskar bara att han hade fattat galoppen långt innan.
– I efterhand ångrar jag bara att jag inte var med mer tidigare. När man ser både mamman och pappan vara med sin son eller dotter på hästtävling, det hade jag också velat vara. Det hade varit drömmen.

Fakta

Martin om …

• … bakslag:
  När Filippa sålde sin första häst, som vi köpte för ingenting, då köpte vi en fin häst. Vi har aldrig köpt en häst för så mycket pengar. Men den skadade sig och så fick vi ta bort den. Det var tungt, men det händer folk hela tiden. Det går inte att deppa ihop.
• … att prova på:
  Jag har ridit en gång hos Lotta Björe på en häst som var köpt från Strömsholms ridskola. ”Tänk att du ska trava”, sa hon. Och jag lovar, jag gjorde ingenting. Jag bara tänkte att jag skulle trava och så började hästen trava. Men det var jobbigare än jag trodde.
• …nervositet:
  När Filippa tävlar och jag vet att hon och Py har bestämt att det är träningsrundor, då är jag inte nervös alls. Men när det är kvaltävling eller SM, eller någon annan viktig tävling som jag vet att Filippa verkligen vill prestera i – då är det jättejobbigt.
• … Ludwig:
  Han får ta ett stort ansvar hemma i och med att jag och Filippa är borta mycket. Vi pratar mycket i telefon, och under pandemin har vi gått ut och käkat middag, bara Ludde och jag. Vi har pratat om vad han vill med livet. Men det är klart jag önskar att vi fick mer tid ihop.
• … Sveriges mästerkock:
  Det skulle kunna vara något när det lugnar ner sig på hästfronten. Ungarna och mina vänner gillar min mat. Jag har snöat in mycket på den lättare maten, det blir mycket asiatiskt och fräsch mat som tar tid att laga. Det är trevligt att stå i köket länge. Jag ska bara lära mig att involvera barnen lite mer. Jag klagar på att de inte hjälper till, men de säger att de inte får.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 16/2021.