Men! Äter jag skräp nu igen?

Och de är inte precis lojala. De gör slut. När de tycker att jag tar för stor plats kastar de ut mig. ”Nu finns det inte rum för dig längre! Försök inte tränga dig in!” Sedan brukar de ta tillbaks mig igen när jag skärpt mig. Vi har ett spänt off- and on-förhållande, mina ridbyxor och jag.

Det är alla timmarna i bilen! Till vardags äter vi hyfsat nyttigt, men vid längre bilresor och på tävlingar, då spårar det ur kan man lugnt säga. Ungefär så här:

Kl. 04.15. Frukost är det meningen, men vi hinner inte för ponnyn har visst rullat sönder knopparna och en ridhandske är försvunnen. Vissa gånger någon gjort mackor och lagt i bilen. Fast ofta äts de inte upp. Samma med frukt. Hur många bruna, mögelluddiga bananer och skrumpna clementiner har man inte hittat bland grus och skräp under sätena när man för en gångs skull ska städa bilen?

06.10. Vi tankar på en dygnet-runt-öppen mack. Jag vill ha kaffe (glömde termosen på trappan). Vid kassan ligger en låda med kexchoklad, 3 för 18 kronor. Vet att jag inte borde, men äh vaffan, det blir kexchoklad till alla.

08.55. Framme. Behöver mer kaffe. Hmm, bullarna ser goda ut, jag ska nog ha en. Eller nej förresten, stopp nu, jag har ju redan ätit en kexchoklad! Jag tar en ostfralla istället.

09.40 Saga rider dressyren och en halvtimme därefter hoppningen, efter det fikar vi och då tar jag den där bullen. Maken äter en varmkorv.

11.15. Vi går terrängbanan som är 2,6 kilometer. Saga går den två-tre gånger till, men någon måste ju se till ponnyn. På det är det en massa väntan igen men någon lunch kan ingen få ner innan terrängen.

13.12. Sagas terrängritt närmar sig, jag är så nervös att jag nästan kräks och självmedicinerar med en chokladboll.

14.10. Efter tävlingen är vi vrålhungriga, och vad gör vi då? MacDonalds såklart.

15.30. Någon drack för mycket läsk så vi gör ett toastopp på en bensinmack. Inan jag hinner blinka har Saga köpt godis, och maken kommer ut med glasstrutar åt alla. Det är vi värda, säger han.

17.15. Familjen har somnat i sina säten. Jag är jättetrött, sträcker mig efter godispåsen och snaskar i mig de sista godisarna där jag sitter och kör. Mest för att hålla mig vaken.

19.20. När vi kommer hem har vi boxarna kvar att mocka, foder att göra i ordning och så efterfixet med transporten och alla grejor. Ingen orkar laga mat.

20.40. Alla ligger utslagna i någon säng eller soffa. Vi konstaterar att vi är rätt hungriga ändå, det har ändå gått sex timmar sen McDonalds. Det får bli pizza.

Vi har på riktigt haft sådana tävlingsdagar! Det är lätt att moralisera och säga att bara man är lite välplanerad så blir det inte så där. Men det är rätt mycket med att åka runt och tävla, inte minst om man håller på med tre grenar samtidigt. Man vet aldrig hur dan blir eller när man kommer hem.

Det värsta är att man blir så trött. När jag äter sötsaker får jag först en kick, sen en sockerkrasch. Sitter jag bakom ratten när sockerkraschen kommer kan det blir rent farligt. Ibland har det inte funnits någon annan räddning än att äta mer socker.

Och det finns ju runt omkring en hela förbannade tiden också. Det är rätt mycket skräp i cafeteriorna på tävlingsplatserna. Det rimmar lite illa med att vi sysslar med en idrott, och med hästarnas mat är vi ju supernoga. Med dem är det minsann inget slarv. Nå, klubbarna måste ju dra in sina slantar, och de vet vad som säljer. Men det finns undantag. I helgen var jag på Kalmar Hästsportklubb, och där hade de bra, god, nyttig mat! Tack, Kalmar, ni räddade mig från sockerkrasch!

Hur som helst. Det är förstås upp till var och en att ta fajten mot socker och skräpmat. Det här ska inte missförstås som att jag bedriver någon sorts smalhets. Jag är inte så värst smal nämligen och har aldrig varit det. Jag vill bara kunna ha mina gamla ridbrallor.

/Ulrika