Elitryttaren Michelle Lauritsen kämpar mot anorexin

Ponnyryttaren Michelle Lauritsen har genomlevt mer under sina 17 år i livet än vad många gör på en livstid. Redan sex år gammal satt hon i badkaret och tyckte att hon hade stor mage. Som åttaåring sa hon till sin mentor i skolan att hon ville ha anorexia, för då skulle hon åtminstone vara smal.

Jag tänkte att jag skulle ta en förhållning och tog i allt jag kunde, men det fanns ingen kraft. Michelle Lauritsen.

Hon hade svårt att få kompisar, men var högpresterande i skolan ända upp till hon kraschade i åttan på högstadiet. Först av utbrändhet, som sedan övergick i eskalerande ätstörda tankar och till slut så svår anorexia att den höll på att ta hennes liv.

Mellan maj och november förra året gick Michelle ner 30 kilo. Då var hon bara skinn och ben, hennes BMI var långt under svält och hjärtat slog med 30 slag i minuten. Normalt är det dubbla.

– Jag kände att livet höll på att rinna ur mig, säger Michelle.

Orkade inte ta en förhållning

Hennes tillstånd krävde egentligen intensivvård och tvångsinläggning, men Michelle nekade hårdnackat all kontakt med vården.
– Jag var helt blind och lurade mig själv – trots att jag var så svag att jag knappt orkade klä på mig själv eller ens duscha.

Vändpunkten kom strax därefter, i samband med en Luciahoppning i början av december förra året.

– Jag kunde inte gå banan för jag orkade inte. Vid veterinärbesiktningen gav jag Kalvin till mamma, så att hon fick springa. Jag kunde inte springa alls.

– Dessutom hade jag massor av kläder på mig, för jag frös något fruktansvärt. Jag red i fodrade svarta ridbyxor – det fanns inga vita fodrade och jag måste ha fodrade – fyra underställ och rånarluva. Det enda man såg av mig var lite av mitt ansikte.

Men det allra värsta var ändå att det inte längre fungerade på banan. Kalvin, som är en storhoppande ponny som till dess mestadels gått felfritt, fick massor av nedslag.

– Jag orkade inte ta en förhållning. Jag tänkte att jag skulle ta en förhållning och tog i allt jag kunde, men det fanns ingen kraft. Jag var så svag att jag inte ens kunde komma upp på min ponny själv, säger Michelle om det som blev hennes definitiva ögonöppnare.

Flyttade till fosterfamilj

Lika desperat som kampen varit för att gå ner i vikt, blev nu kampen för att gå upp i vikt. Ett tag pendlade hon mellan att hetsäta och kräkas och anorexian fick sällskap av bulimi.
I samband med allt detta flyttade Michelle också för gott till den fosterfamilj, som under ett år varit hennes stödfamilj.

Hennes mamma, Hanna Settergren, är dock fortfarande den som alltid är med i stallet och på tävlingar – och som stöttar sin dotter i allt.
– Anorexian har förstört så mycket av min och mammas relation, och vi kan helt enkelt inte bo ihop. När jag bodde hemma var det hela tiden bråk om mat och vikt och kalorier, säger Michelle.

Med tiden har hon till slut lyckats kämpa sig till ett friskare liv, även om hon ännu inte kan kalla sig helt frisk. ”Kampen mot ett liv i balans”, som hon skriver om på sociala medier, är lättare idag – men inte över.

Hästarna har varit räddningen

Suget efter att få umgås med hästarna och rida har hela tiden varit hennes främsta drivkraft. Uttrycket ”mot alla odds” har sällan haft en djupare innebörd när Michelle och hennes älskade Kalvin i år startade sitt första SM tillsammans.

En ponny som hon själv har sparat ihop till och köpt för egna pengar som hon tjänat in på diverse extrajobb – och som hon utbildat helt själv. Kalvin var inriden och lite hoppad på låg höjd, inte mer, när Michelle fick hem honom som femåring.

– Jag känner Kalvin utan och innan, han känner mig och vi vet precis var vi har varann. Vi har ett band mellan oss som är starkare än stål, avslutar hon.

I Ridsports kortfilm ”Mot alla odds – Michelle Lauritsen om kampen mot anorexin och vägen till SM” kan du höra henne berätta med egna ord. Se filmen här.

Artikeln är skriven med godkännande från såväl Hanna Settergren som familjen Wasserman, som är Michelle Lauritsens mamma respektive fosterfamilj. Har du eller någon du känner problem med ätstörningar finns det hjälp att få, bland annat i den vanliga sjukvården. Här finns mer information.