”Min uppgift är att stötta dem att fatta kloka beslut”

Ylva Rubin tyckte dressyr var det roligaste som fanns, men när hon köpte en häst som var mer för fart och fläkt fick det bli fälttävlan. Åtminstone för en kort stund.
– Jag har ridit ”pyttelite” fälttävlan och tävlade bara den hästen, som jag tyckte väldigt mycket om. Och den kicken man får när man rider terrängen, den går inte att jämföra med någonting annat, berättar Ylva.

Hästen i fråga hette Verona och hon blev sedermera mamma till äldsta dottern Vendelas påläggskalv i fälttävlan, Veillonella. Att både Vendela och lillasyster Wynja satsat på både fälttävlan och dressyr, och faktiskt även hoppning, ter sig således inte så märkligt. Men medan mamma Ylva var lika glad även om hon inte nollade terrängen, har döttrarna visat sig ha desto större vinnarskallar. Något som resulterat i flertalet mästerskapsmedaljer i både fälttävlan och dressyr – vilket aldrig har varit Ylvas främsta ambition.
– Jag har aldrig tänkt att de ska tävla höga klasser, mitt mål har hela tiden varit att de ska förstå att det här är världens roligaste hobby.

Släppte inte iväg på tävling förrän tolv års ålder

Redan vid åtta års ålder lät Vendela meddela att hon ville satsa på dressyren.
– Men då sa hennes elaka mamma att jag inte tror på att man ska specialisera sig så tidigt. Du behöver inte tävla andra grenar, men jag tror det är otroligt nyttigt för en som ryttare att faktiskt hoppa lite små hinder, galoppera på fälten och rida barbacka i snön. Det är det som bygger grunden för allt, berättar Ylva, som inte släppte iväg Vendela på tävling förrän hon var tolv.
– Jag hade väl på känn att det skulle bli ganska mycket när det väl blev av, så jag drog lite i bromsen och tyckte att det viktigaste är att man har roligt med sina djur.

Med undantag för Wynjas rutinerade lånehäst Hakunamatata har döttrarna inte fått några färdiga hästar, det har det inte funnits ekonomi för. Först trillade det in ungponnyer, och därefter har det fyllts på med egenuppfödda unghästar och andra gröna hästar, som Vendela och Wynja har fått utbilda själva. Det vill säga så som man inte ska göra, säger Ylva.
– Men de har fått bra råmaterial och de har lärt sig mycket. Samtidigt har jag hela tiden varit väldigt noga med att satsa mycket energi, tid och pengar på att de ska ha duktiga och välrenommerade tränare. Jag har alltid hjälpt till i ridningen, men aldrig varit huvudtränare. Jag har visat hur man galopperar barbacka och rider med handhäst i skogen, sådana knasigheter har jag stått för.

Stolt över döttrarnas systerskap

Ylva är stolt över det starka systerskap som finns döttrarna emellan, något som vuxit fram naturligt men kanske också för att hon tidigt gjorde klart att stallet är en fredad zon.
– Tjafsar man åker man ut ur stallet, det har de varit väldigt medvetna om under hela sin uppväxt. Det är för hästarnas skull men också för att stallet är min frizon, där vill jag ha lugn och ro.

Det har också mognat fram att det är väldigt opraktiskt att inte vara kompisar. Att samarbeta är mycket smartare och bägge är väldigt målinriktade. De gör allt tillsammans, de åker till sin PT, de springer ihop och de trimmar varandras hästar, berättar Ylva, som också deklarerade att hon inte tänkte serva med lunch när döttrarna började plugga på distans.

Att fälttävlansmammor skulle vara gjorda av specialvirke med tanke på de större risker som grenen medför förnekar hon. Ylva är ”fruktansvärt nervös” oavsett om det är dressyr, hoppning eller terräng som gäller. Men det är nervositet på olika sätt, menar hon. Hon är inte rädd att något farligt ska hända på dressyrbanan, där handlar det främst om anspänningen inför eventuella besvikelser. Något som tjejerna mognat i att hantera. I terrängen är det annorlunda.
– Vi pratar väldigt mycket om säkerhet och att det är en farlig sport, som man faktiskt kan dö i. Vi pratar om att det aldrig är fel att bryta. Känner man att det är något som inte stämmer, då är det bättre att bryta, oavsett vad det är. Ingen tävling är viktigare än deras och hästarnas hälsa, säger Ylva, som sett otäcka terrängolyckor på nära håll.

Det finns folk som undrar om hon är ”fullständigt rubbad” som låter Vendela och Wynja hålla på med fälttävlan, säger hon. Men även om mammahjärtat ibland nästan imploderar vid åsynen av de ibland massiva terränghindren utan ”säkerhetsskållor”, är det inte hennes sak att stå i vägen för det som hon vet gör Vendela och Wynja lyckligast i världen.

Wynja blev påkörd vid ett övergångsställe

Hon berättar om en händelse som gjort stort avtryck i familjen. När Wynja var elva år och Vendela 15, blev Wynja påkörd av en bil på ett övergångsställe. Vendela gick strax bakom när Wynja slungades iväg – mitt framför ögonen på Ylva som var på väg för att plocka upp tjejerna.
– Jag hann tänka ganska många tankar innan jag hade tagit mig ur bilen och kommit fram till henne, säger Ylva och tillägger att Wynja reste sig upp innan hon hunnit fram.
– Tack gode Gud, hon lever, tänkte jag, för först visste jag ju faktiskt inte om hon dog.

Vi måste varje dag kunna titta hästarna i ögonen och ha gott samvete för det vi gör med dem.

Wynja klarade sig undan med en bruten arm, men långt senare har det visat sig att olyckan även gjorde henne sned i ryggen. Något som kanske inte hade upptäckts om det inte varit för att hon rider, och som i dag hålls i schack med hjälp av bland annat en naprapat.
– Vi var förstås väldigt chockade, vi drömde mardrömmar och bearbetade det som hade hänt på olika sätt. Och någonstans har jag insett att det inte spelar någon roll vad jag säger eller gör, är oturen framme kan det lika gärna hända på ett övergångsställe.
– Det låter kanske fatalistiskt, men det är inte min uppgift att tala om för Vendela och Wynja vad de ska göra för att bli lyckliga i sina liv. Min uppgift är att stötta dem att fatta kloka beslut. Jag måste hela tiden känna att tjejerna är så väl förberedda som de kan vara.
– De måste ha bra fysik, de ska ha ätit och sovit bra, och de ska må bra. Detsamma gäller hästen. Naturligtvis ska de också vara samspelta och redo för uppgiften. När tjejerna går ut i terrängen måste jag vara trygg i att vi har gjort allt vi har kunnat. Sedan är det min uppgift att stå bakom och heja på.

Har 20 hästar på lösdrift

Smedjan för den multipla elitsatsningen är familjens gård i halländska Långås. En ”borg” formad av naturen med milsvida marker omgivna av skog och berg, och en oas för människor och djur. Här går gårdens nära 20 hästar på lösdrift året runt, även de klippta tävlingshästarna, som har en imponerande täckesgarderob på stallets vind. Att hästarna får vara hästar är Ylvas absoluta mantra, och en förutsättning för att utveckla välmående tävlingsindivider, anser hon.
– Vi pratar ofta om djurens livskvalitet i teamet. Vi måste varje dag kunna titta hästarna i ögonen och ha gott samvete för det vi gör med dem och tillsammans med dem. De har inte valt något av det här. Vi försöker bara göra oss till något slags tolkar för vad de tycker är kul och för hur de verkligen mår, vid sidan av det vi kan mäta med blodprov och annat.

Inför varje större tävling travar hästarna upp hemma och kläms igenom ända ut i ”öronsnibbarna”.

Ylva och flickornas pappa Erik har veto-rätt när det kommer till om en häst ska starta eller inte. Minsta lilla tveksamhet så är det nej. Och det måste alla i teamet vara införstådda med.
– Det kan vara det där lilla som gör att hästen vurpar på tionde hindret, säger Ylva.

Men det räcker förstås inte med att hästen ”bara” är hundra procent ”fit” i kroppen.
– Jag skulle aldrig någonsin släppa ut tjejerna i terrängen på vilken häst som helst. Det handlar otroligt mycket om vilken häst de sitter på, för hästarna måste vara på ett väldigt speciellt sätt. Häst och ryttare måste också lita på varann, de måste jobba ihop sig och ha det där bandet mellan sig.

Kan hända att de slår ihjäl sig

”Jag behöver inte ens styra, jag bara tänker vart vi ska”, sa en storleende Vendela efter NM-starten i Norge med Vienna Imperial. Det berättar Ylva och menar att bandet mellan den kloka, kvicka lilla hästen och Vendela, det är något alldeles extra och det man vill ha när terrängen tornar upp sig.
– Det är verkligen de två. Det kan hända att hon slår ihjäl sig på den hästen, men då vet jag att det inte var för att det var fel häst. Det är då oturen kommer in, den som du inte styr över – och då kan det lika gärna hända på ett övergångsställe.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2020.