Mot alla odds: Möt Diamond Scilla – krigarprinsessan

Det är en kall dag på Söderby gård i Vallentuna. Publiken håller värmen genom att klappa och tjoa – det är maskeradhoppning och de vanliga reglerna om att vara tyst på läktaren gäller inte. Här ska det vara folkfest, och de olika lagen rider till väl valda låtar. Det lag som klätt ut sig i kamouflagekläder rider till låten War med Edwin Starr.

Ett gäng skimrar det lite extra om. Det består av just en häst utklädd i kamouflagetäcke och en skara människor. Gänget består av Gabriella Wallin och hennes häst Diamond Scilla, även kallad ”Snorpan”, och familj och vänner. Gabriellas leende går ända bak till öronen. Scilla har nämligen tävlat för första gången på fyra år – efter att ha varit svårt skadad.
– Hela min familj grät, alla var euforiska – wow, hon tävlar igen, det skulle aldrig hända. Det var så sjukt, säger Gabriella.

Men vi tar det från början

Scilla var en import från Irland, sju år gammal och stod hos sin ägare i Uppsala-trakten. När Gabriella för första gången provred henne, i smyg för familjen, var hon fast. Den hästen skulle hon ha.
– Vi skenade över ett fält men jag kände: Det här är min häst, säger Gabriella.

Nästa dag fick mamma följa med.
– Vi travhoppade en kombination på  1,30 – eftersom hon inte kunde galoppera – och kände ”vi tar den”.

Hästen var stor och inte särskilt stark, så Gabriella lät allt ta tid.
– Jag var så försiktig med henne i början, det gick två år innan vi åkte på den första träningen. Jag ville att hon skulle hålla.

Som att rida en ponny

Det gick helt okej på tävling, att rida Scilla var ”som att rida en ponny”, trots storleken. På grund av prestationsångest överlät Gabriella tävlandet till Johanna Hallerstedt, och ekipaget var uppe på 1,25. Men så en dag år 2018, när Scilla var 16 år, hoppades hon på utebanan.
– Hon landade lite snett men det var inget vi tänkte på mer just då. Jag longerar alltid dagen efter hoppning och såg en liten, liten rörelsestörning som ingen annan såg, berättar Gabriella.

Två veckor senare åkte hon in med hästen till Brunmåla Hästklinik.
– Hon var ohalt i skritt, och hade en grad i trav. När de böjde höger fram var hon tregradigt halt, vi böjde inte ens de andra benen. Hon var så halt att mitt hjärta stannade. Jag får tårar i ögonen när jag pratar om det.

Veterinären misstänkte hovledsvrickning, röntgen visade något lindrigt fel med hovben och strålben.

Tre veckor senare var det klinikbesök igen, men ingen skillnad märktes. Scilla skickades för MRI till Mälaren Hästklinik, och bilderna skickades till London för bedömning.

”Jättemånga fel”

Veterinären sa att hon skulle ringa mig, men jag hade fått bilderna. Det var så mycket gröna spots på dem att jag fattade att det som var utmärkt och inringat var olika fel. Jättemånga fel.

Det handlade om strålben, hovben och både ytlig och djup böjsena, liksom både kot- och hovledsinflammation.
– Veterinären sa att det är en av tio hästar som klarar sånt här, och att med tanke på att hon är så stor skulle jag inte ha för höga förhoppningar. 

Rekommendationen var att hästen skulle gå i en liten, plan hage.
– Men jag kände att det var så stor risk att hon skulle behöva avlivas att jag tänkte att om hon ändå ska dö kan hon gå i en sommarhage.

Nästa datum på kliniken var den 31 juli. Gabriella hade inga förhoppningar utan bokade in slakt den 10 augusti.
– När vi kom in var hon mindre gallig i kotan och hade 0,5-gradig hälta på gången. Veterinären sa att den akuta inflammationen runt kotsenskidan lagt sig lite. Hon hade fortfarande problem med djupa böjsenan och strålbenet men det som var positivt när vi röntgade var att det inte bildats någon artros på strålbenet.

Veterinären bedömde att Scilla inte hade så ont, och att det kunde vara värt att testa vila. Slakten avbokades.

Promenerade i tre månader

Nästa veterinärbesök, tre månader senare, visade hästen upp fina, kalla och torra ben. Nu gick det att rida 30 minuter på hårt underlag. Ordinationen var också att broddar skulle vara så korta som möjligt och bara sitta i trakten.
– Men jag ville inte rida utan knatade med henne i stället, i tre månader.

Tre månader senare ökades dosen till 40 minuters skritt. Men ytterligare tre månader senare hade något hänt med Scilla.
– Jag märkte att hon var sur, hon tyckte inte att livet var kul, och hon är en väldigt glad häst i vanliga fall. Nu var hon inte glad över huvud taget. Jag sa till pappa att om jag inte får börja trava eller hon får gå i en större hage kommer jag säga att vi dömer ut henne.

 Jag var nitisk med att hålla träningsprogrammet. Jag tror det är det som gör att hon håller.

Till saken hör att Gabriellas pappa fäst sig vid hästen – och hästen vid honom.
– Han gick fram och kramade hästen och sade ”Älskling, du måste klara det här, du är min bästa vän”, när vi skulle åka till kliniken. Han är aldrig blödig förutom med henne, de har den finaste relationen.

De var förberedda på ett besked om fortsatt hälta – som skulle göra att Scilla skulle få somna in – och därför var det som hände oväntat.
– Hon var knappt halt över huvud taget, jag kan inte ens sätta grad på det. Hon markerade lite vid trav på hårt underlag. Jag skulle skritta uppsuttet och trava på långsidor om det var perfekt underlag.

Blev friskförklarad

Efter sex månader, vid nästa klinikbesök, blev hästen friskförklarad. Träningen skulle ökas successivt, men det var ingen idé att satsa på normal träning, menade veterinären.
– Jag var nitisk med att hålla träningsprogrammet. Jag tror det är det som gör att hon håller.

Under två år var det uppbyggande träning som gällde. Trav 15 -30 minuter, galopp två-tre minuter.
– Vi klockade på riktigt. Mamma sa ”nu har det gått en minut”, då bytte vi varv.

Gabriella utbildade sig till hästmassör för Scillas skull.
– Jag gör allt jag kan. Massage, djupvågsbehandling, equiterapeut, back on track. Det är min hjärtehäst, jag skulle gå genom eld och vatten för henne.

Till sist beslutade sig Gabriella för att ändå testa att göra de saker som stoet älskar. Som att ta små skutt över hinder och att galoppera fort på ängen. Första snabba galoppen grät ryttaren av lycka.
– Och hösten 2021 gjorde vi vårt första lilla, lilla skutt. Hon var så lycklig och jag var så lycklig.

Hoppade en bana på 80 centimeter

Nu får Scilla hoppa varannan vecka, och gå markarbete varannan.
– Jag har varit jättetöntig och bromsat för att hålla henne vid liv. I somras var första gången vi hoppade en hel bana på 80 centimeter.

Inför maskeradhoppningen, där vår historia började, var tankarna många.
– Det var många vändor innan jag bestämde mig för att hon skulle få vara med. Vi lindade hennes framben. Det är ju psykiskt men jag tänker att det ger mer stöd.

Resultatet? Felfri och snabbaste tiden för dagen. Planen framöver är att rida pay and jump eftersom Scilla blir så glad av tävling. Men mer än 90 centimeter vågar inte Gabriella hoppa.
– Jag vet att Scilla inte kommer att leva forever. Men hon är så pigg och fräsch. Hon är min avatar. Det gick som en stöt igenom mig när jag satt på henne första gången, jag visste att det här var min häst. Jag känner när hon är lycklig och då blir jag extra lycklig – tårögdslycklig. Hon är min krigarprinsessa.

Fakta

Vill simma med vithajar

• Namn: Gabriella Wallin.
• Bor: På Lidingö.
• Familj: Sambo, hund och två hästar.
• Ålder: 36 år.
• Gör: Jobbar som support på Car Mobility.
• Bucket list: Vill simma med vithajar, utan bur, och  åka på safari och se elefanter, det är mitt spirit animal. Men högst upp på listan är att ha en egen gård där mina hästar går utanför fönstret.

Gabriellas lärdomar

1. Lyssna på hästen.
   Försök se de små saker hästen säger till dig. Jag tror tyvärr att det glöms bort i dag.
2. Lyssna på dig själv.
   Om det känns fel i magen – åk in och kolla. Så många sa att det var onödiga pengar när jag skulle åka in första gången, hade jag lyssnat hade Scilla varit död i dag. Kolla alltid en extra gång, annars kan du förlora allt.
3. Lyssna på kloka människor.
   Men lyssna inte på hobbyveterinärer. Jag tror starkt på mig själv men faller platt om någon motbevisar mig.
4. Se till att ha ett bra team.
   Scilla lever tack vare att jag hade ett team som var jag, mina föräldrar och (veterinärkliniken) Brunmåla. Hade jag inte haft en veterinär som trodde på mig och henne hade hon inte levt i dag.
5. Variera allt.
   Om vi har varit i skogen och galopperat skrittar vi hem och sedan är det kylbandage som gäller. Jag kör lite Ulla Håkanson och rider på olika underlag, samma sak med utrustning. Jag rider ibland barbacka och använder olika bett och rider med hackamore ibland.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 5/2023.