När drömlivet blir en förbannelse

”Min talang och vilja var både en gåva och en förbannelse”. Så säger en av årets sommarpratare i radions P1. Robin Söderling heter han och han var som tennisspelare rankad fyra i världen när det tog stopp. Tvärstopp. Trots andnöd, panikångest och synbortfall hade han gjort som han gjort sedan barnsben när det tog emot, tryckt på ännu hårdare. Till slut fick hans kropp nog och han sjönk ner i en bottenlös svart avgrund. Han var då 26 år.

Min första tanke var att det där kan inte hända i ryttarvärlden. Där sätter hästarna naturligt stopp när det går för långt. De skiter i medaljer och prestationer.

Dessutom är ju ryttare hårdare än hårda, bryter nacken eller ryggen och kommer igen gång på gång, piskar sig själva, beklagar sig aldrig, är alltid nöjda med sina hästar men sällan med sig själva, man kan alltid bli bättre. No pain, no gain. Allt sådant som högaktas i sport. Av mig också. Hur många gånger har jag inte skrivit beundrande om detta makalösa driv.

Trots att vi har en sport utan åldersgräns, ska det elitsatsas redan i högstadiet.

Men så tänkte jag ett varv till. Inte så dumt att göra det emellanåt. På det Robin Söderling sa om ”vad som kan hända när man aldrig ger upp.” Jag tänkte på hur ridsporten förändrats för de unga ryttarna.

Våra gamlingar i landslaget har hållit på i evigheter, fått mogna långsamt och verkar nu rätt coola i sin tillvaro på toppen. Även om Peder Fredricson fick en varning i form av panikångest för några år sedan. Men de unga? Hur ska det gå för dem? Bortser vi från den eviga vattendelaren pengar, har möjligheterna aldrig varit större för den som vill satsa. Trots att vi har en sport utan åldersgräns, ska det elitsatsas redan i högstadiet. Ponnybarnen ska upp på stor häst och rida childrenklasser allt tidigare om det liksom ska bli något.

De ska rida som små proffs och uppträda som små proffs. Det står så många ”måsten” på listan att jag ofta undrat hur någon ens orkar försöka. Det är tusentals ridtimmar, kunskap om hästen, egen fysträning, mental träning (för att kunna vinna, vill säga), laganda, ordning och reda, planering, social förmåga och goda matvanor. Sova ordentligt också. Och visst ja, sköta skolan också.

Jag vet föräldrar till framstående ryttarbarn som är riktigt bekymrade.

På toppen av det kommer sociala medier där det gäller att visa upp den bästa versionen av sig själv. Det kan bli droppen för en högpresterande, känslig tonåring. Jag vet föräldrar till framstående ryttarbarn som är riktigt bekymrade.

”Det liv jag gjorde allt för att leva tog långsamt livet av mig”, säger Robin Söderling. Lyssna på hans program.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 13/2020.