Nervpärser och isbandage-EM är över

Jag blev också nyligen påmind om 2012 när jag var lite orolig för att min dotter ville börja med fälttävlan, och en bekant sa:
 – Äh, var inte orolig, det är ju inte EM hon ska rida!

Lördag, terrängdagen
07.00 Upp och hoppa. Bonnie har fått frukost och tjejerna är i stallet. Saga har fått starttid för terrängen: 13.06

8-12. Jag vet inte var jag ska göra av mig själv. I stallet är jag mest i vägen, men tjejerna blir iallfall glada när jag har croissanter med mig.

12.45 Mot terrängbanan. Saga är rejält nervös. De ska göra sitt livs tuffaste terrängprov  hittills – sju minuter i mycket hög fart och 26 hinder.

13.06 Saga och Bonnie är i startfållan. Bonnie är taggad. Hon står inte still, hon trampar runt, hon går upp på bakbenen. De räknar ner. Och där går de iväg! Nu är det ingen återvändo.

13.10 Jag kan inte se något av ritten och hör inte vad de säger i högtalarna. Under dessa minuter tänker jag ingenting utan trampar bara runt och rabblar gång på gång en bön om att mitt enda barn och vår fina ponny ska komma tillbaka helskinnade.

13.12 Saga och BB kommer mot målet. Bonnie är trött och jag hoppas, hoppas att hon orkar ta det sista stora hindret också. Hon gör det och de dånar i mål. Saga hoppar av och lägger sig på marken. Hon verkar okej.

13.13 Snabbt, snabbt iväg med Bonnie till nervarvningsområdet och fort av med alla grejer! Elin och jag klipper upp tejpen på benskydden medan en funktionär häller isvatten över Bonnie.

 Eftervård. Snabbt av med all utrustning och på med isvatten.

13.13- 13.30 ca. Kyla, kyla, kyla ponnyn med isvatten och gå runt, runt. En veterinär kollar hennes puls. Den är uppe i 120 och vi får inte gå förrän den är nere på 90. De kollar flera gånger och efter kanske en kvart får Bonnie gå därifrån.

13.30 -14.30 Elin promenerar med Bonnie i ungefär 45 minuter medan jag samlar ihop all utrustning och släpar den tillbaka till stallarna. Det blir flera vändor och det är nästan en kilometer enkel väg så det är ett jäkla slit.

14.30 Elin kommer tillbaka med Bonnie och vill titta på det som är kvar av tävlingen, jag går med Bonnie 20 minuter till.

15.00 Nu kan nog Bonnie ställas i boxen med lite välförtjänt mat. Jag vill också lite av tävlingen och börjar gå ditåt med mina värkande ben och fötter. Hittar make, släkt och vänner och bekanta, alla helt hänförda av sporten fälttävlan som många av dem upplever för första gången.

Lena Bredberg tyckte att Saga skulle vara nöjd med sin terrängritt.

15.10 Hittar Saga som är besviken över att hon inte var felfri. Hon hade kommit på sidan av ett smalhinder och fått vända och ta om det. Trots det var hon bara 5 sekunder över tiden. Som mamma skiter jag i att hon inte var felfri och är bara lycklig att hon och Bonnie kom i mål.

15.10 – 16. Tittar på tävlingen med Saga. Vi hör i högtalarna att vissa ponnyer här går sitt sjätte, sjunde EM och att vissa ryttare rider sin trettionde tvårstjärniga tävling.

Bonnie gör sin tredje tvårsjärniga i livet. Och Saga med.
 – Fattar du vad du tävlar mot, säger jag.
Vi ser en otäck olycka på nära håll. Totalt åker nio ekipage av de 52 startande ur tävlingen under terrängen.

Frilansande groomen Fraser Kirby tog hand om familjen Hammarströms ponnyer. Han har erfarenhet från bland annat OS.

17.00. I stallet. En irländsk veterinär är på plats och tittar på alla de svenska ponnyerna, även Bonnie. Han ger oss ovärderliga råd och vi får en detaljerad plan för hur vi ska ta hand om henne de närmaste 15 timmarna.

18.00 Hämtar en hink med is 1 km bort och lägger nya isbandage. Tittar på när den frilansande groomen Fraser Kirby som bl.a groomat på OS lägger magnesiumbandage på hovar. Suger fascinerad i mig av hans kunskaper.

19.10 Kroppen värker. Tjejerna går på ryttarfesten men jag måste tillbaks till stallet senare så fest kan jag glömma.

19.50 Maken kommer, vi bestämmer att vi äter på mexikansk restaurang med svärmor och svägerska. Jag hinner bara få i mig förrätten. När klockan närmar sig 21 ber jag dem ta min mat i en doggybag  – stallet stänger kl 22.

21.00 Tar av de gamla blöta isbandagen på Bonnie och går ut och går med henne en halvtimme. Sen på med kyl-lera som får sitta över natten.

22.15 Hotellet äntligen. Får svampiga enchiladas ur doggybag- inte gott. Ger dem till hunden, tar ett bad och somnar sen på nolltid.

Söndag -hoppningen, EM:s sista dag
Vaknar vid sjutiden. Saga är redan i stallet och har fodrat och rider Bonnie en stund på inrådan av den irländske veterinären.

10-tiden: veterinärbesiktning. Bonnie igenom utan problem. Tre-fyra ponnyer från andra länder får inte starta hoppningen.

10.45 Saga rider fram. Att hästarna pallar någonting alls dagen efter den terrängen är otroligt. Saga får lite stöd av Andy Swärd.

11.40 cirka. Hoppningen startar, jag vill bara trycka på fast forward. Några ekipage har problem och två blir uteslutna.

Bonnie var trött dagen efter terrängen och de rev lite, men tog sig runt hoppbanan utan stopp.

11.50 Saga rider in på banan. Sagas nerver spelar in och Bonnie är lite trött. Det blir 16 fel, men de tar sig runt. De har genomfört sitt EM, de slutar på plats 38 av 52, det är långt ner men detta är VÄRLDENS bästa ponnyekipage och de blir trots allt fjärde bästa svenska ekipage.

13-tiden. Det går bra för Michelle, Moa och Selma och Sverige vinner brons! Underbart!

13.10 Hämtar vårt släp och sätter igång med att packa ihop. Måste släpa alla grejer runt avspärrningar och det är rejält jobbigt.

14.45 Precis när vi ska lasta det allra sista -ponnyn- parkerar en gigantisk hästbuss framför mig så att jag är instängd med släpet. En fransman säger ”five minutes”.

15.05 Tjugo minuter senare säger jag att jag vore otroligt tacksam om de nu kunde flytta på sin buss. Får en utskällning av den franska hustrun som skyller på att FEI är sega med något papper.

 Lite skillnad på transportfordnen på den här tävlingen.

15.15 Jag får äntligen komma ut. Parkerar vid en vägkant för att lasta. En svensk kvinna som jobbar med parkeringen vrålar åt mig.

15.25 Jag backar upp på en cykelväg, till cyklisternas förtret. Vi lastar Bonnie Bee och åker.

15.25 -23.45 Kör hem på bara åtta timmar och med bara ett par stopp. Maken kör den andra bilen med svärmor och syster. Det fanns en tid då jag tyckte det var omänskligt jobbigt att ensam köra hästsläp så långt, men jag har tydligen blivit van. På det stora hela kände jag att vi nog aldrig hade haft så pass god ordning på oss under någon tävling som på denna. Inga större kaosgrejer. Men väl hemma kom ett mejl:

 ”Hej Ulrika. Jag heter si och så och brukar läsa din blogg. När alla hade åkt hem var det bara ett enda FEI-pass som inte hade hämtats ut, gissa vems? Kontakta mig på (telefonnummer) …”

Klart vi måste glömma något. Ett litet FEI-pass bara!

 Det har varit en stor upplevelse att få vara med om detta. Det blir ettt minne för livet. Vi vill tacka Malmö för ett fantastiskt välordnat EM där det mesta flöt oroligt bra!

/Ulrika