Niklas Jonsson: ”Det finns ett ridsystem som är rätt”

Vi förlitar oss på hästens förmåga – i dag är det viktigare att skaffa ett bra hästmaterial än att rida bra. Om ridsporten ska utvecklas i stort måste vi ha ett gemensamt mål. Men om den rådande inställningen är att det inte finns något som är mer rätt än det andra, hur ska vi då veta vad vi siktar emot? Det skriver Niklas Jonsson, tävlingsryttare på elitnivå, i en gästkrönika i Tidningen Ridsport.

Min tes är att det finns ett sätt som är rätt och resten är mer eller mindre fel. Jag vet att detta är en provocerande och svårsmält åsikt som de flesta avfärdar direkt. Men försök att ge det en tanke. Har du någon gång hävdat att en ryttare ridit dåligt? Då har även du åsikten att det finns ett rätt och ett fel. Frågan är bara vems rätt som är rätt…

I de flesta sporter styrs utövaren av rena naturlagar. Om du är golfspelare och gör en dålig sving går bollen fel. Du får omedelbar feedback av naturen och resultatet blir en direkt produkt av prestationen.

Men tänk om bollen hade en egen vilja och bestämde, trots en dålig sving, att flyga rakt ner i hål. Eller att den till slut tröttnade på alla dåliga slag, gav upp och svängde höger ner i bäcken för att få ett slut på lidandet. Tror ni inte att det då skulle finnas en uppsjö av åsikter om hur den korrekta golfsvingen ska se ut? I vår sport är det precis detta som är verkligheten.

Vi tror att vi kan rida med samma stil som ”Bosty”, utan att ha hans känsla och öga för avstånd, hans hästmaterial, pengar, matchning och team, som kompenserar bristerna.

Ingen kan anklaga Peder Fredricson för att vara en oskicklig ryttare, men ändå blommar en av hans hästar upp med en annan ryttare i sadeln. Niklas Jonsson

Med detta sagt vet jag ändå att det finns fler faktorer som kan lyfta ett ekipage till oanade höjder. Ingen kan anklaga Peder Fredricson för att vara en oskicklig ryttare, men ändå blommar en av hans hästar upp med en annan ryttare i sadeln.

Stephanie Holmén är självklart en väldigt kompetent och skicklig ryttare. Dock tror jag att den avgörande faktorn för att hon lyckas lyfta Sparven ytterligare en nivå är något helt annat. Det absolut viktigaste och kanske svåraste i vår sport.

Att hitta vägen till hästens hjärta, skapa ett så starkt band att hästen gör allt och lite till för sin ryttare. Där finns inga rätt och fel. Där finns ingen manual att följa, bara känsla.

Jag bockar och lyfter på hatten – grattis Steffi!

Det här är en krönika, en personligt skriven text. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i krönikan. Texten publicerades första gången den 8 februari 2018 i Ridsports pappersutgåva.