Niklas Jonsson: ”Frågan är inte längre hur vi ska ta oss till toppen”

Svensk hoppsport firar stora triumfer på bred front. Visst har vi tidigare haft framskjutna placeringar, men då oftast kopplat till någon enstaka ryttare eller väl utförda mästerskap. Nu är det svenska framgångar av flera olika ryttare helg efter helg på högsta nivå, det är nytt.

Resultaten beror inte på tur utan på att våra ryttare faktiskt är skickligare än sina konkurrenter. Det bevisar att vårt nationella system har fungerat och att det ofta bespottade Ridsportförbundet kanske inte är så dåligt som många tror.

Med det sagt är det viktigt att inte luta sig tillbaka och bli nöjd. Så fort nöjdhet infinner sig tappar man mark. Vi måste vara i rörelse och fortsätta söka kunskap även om utbudet av utvecklande kunskap krymper i takt med att vi hamnar högre i hierarkin.

Ridsport-Sverige måste inse att vi har uppnått en ny position där vi oftare bör exportera vår kunskap än importera. Ska vi importera kunskap behöver vi vara mer noggranna i urvalet. Vi behöver inte fler clinics med en pennalistisk 80-årig amerikan. Eller ta hit utländska hopptränare som anser att dressyr är oviktigt, att räkna galoppsprång mellan hinder är överflödig kunskap och att rida med tygeln i en hand är nyckeln till framgång. De gör oss inte bättre. De gör oss sämre.

Frågan är inte längre hur vi ska ta oss till toppen utan hur vi ska behålla vår position i den. Självklart ska vi söka kunskap, men sluta imponeras bara för att den kommer från ett annat land. Jag tror att det är lika viktigt att titta inåt som utåt för att staka ut vägen in i framtiden. Titta på vad vi har gjort bra och utveckla vårt vinnande koncept.

Jag skulle till exempel vilja se ett bättre samarbete mellan tränare, där elevens utveckling och inte tränarens plånbok är i fokus. Tränarna behöver släppa prestigen och sätta eleverna i första rummet. Hitta såväl lokala som nationella samarbetsgrupper där man sätter riktningen för arbetet.

Jag skulle vilja se ett närmare samarbete mellan tränare och en av hoppsportens viktigaste yrkesgrupp: banbyggarna. Vi behöver verkligen lösa utbudet av kvalitativa inomhustävlingar. I dag har vi fem bra tävlingsmånader, men fortfarande sju månader av undermålig kvalitet.

Medier som bevakar ridsport behöver rannsaka sig själv och fundera på hur de ska fylla den stora kostym de så länge suktat efter. I dag hänger den och sladdrar.

Så trots alla framgångar måste vi fortsätta gasa för att inte bli omkörda.

Niklas Jonsson är tävlingsryttare på elitnivå och driver utbildnings- och tävlingsstall.

Det är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport 23/2018.