Ny serie: Aktiv hela livet

Den medvetne ryttaren vill inte lägga tid, pengar och energi på en häst som inte har fått rätt start i livet. Frågan om hur hästen är uppfödd och på vilket sätt den har förberetts för arbete kommer att bli allt mer väsentlig.
En väluppfödd häst har fått en uppväxt där den kunnat röra sig så mycket den velat genom lek med andra föl; lagom aktivering under unghästtiden och en god konditionsplatå efter inridning. Samt en foderstat som säkerställer skelettets behov av kalk och ger protein för uppbyggnad av muskler.

Tidigare talade man positivt om att en unghäst var ”sent tagen”, vilket innebar att den i princip enbart gått i en hage tills den reds in som fyraåring. Numera vet man att det är under unghästtiden fram till fem års ålder som hästkroppen påverkas mest och kan ges förutsättningar att framöver byggas upp ytterligare. Vägen fram till en hållbar häst börjar därför redan hos fölet.

Fölet
Sto och föl bör få en lång, härlig betessommar. Allra helst bör de gå tillsammans med andra fölston och deras föl, det är fysiskt utvecklande och ger social träning i hur hästar uppför sig mot varandra.
Ston och föl bör ha en stor, torr och näringsrik hage:
– stora arealer minskar risken för bråk och skador och uppmuntrar till rörelse
– på torra marker kan fölet lägga sig och sova så ofta det behöver
– det digivande stoets näringsbehov är högre än för en tävlingshäst på elitnivå.

Lösdrift
Efter avvänjningen är en lösdrift tillsammans med andra unghästar ofta en bra lösning. Det optimala är väl tilltagna arealer i kuperad terräng och en funktionell ligghall.

Utöver att unghästarna självmant rör sig i lösdriften, är det bra att aktivera dem i lösgalopp någon gång per månad. Det innebär att de släpps 3-4 minuter längs en inhägnad galoppstig med bra underlag och drivs på i galopp, i ett friskt tempo utan överilning.

Aktiveringsförslag
För den unghäst som inte passar i lösdrift utan stallas upp på annat sätt, måste man aktivt se till att den rör sig. En vaken uppfödare ser många möjligheter till detta. Komplettera vistelse i hage med annan aktivering en till två gånger i veckan:
 – led unghästen på skogspromenad, över nedfallna trädstammar och kuperad terräng (livliga unghingstar kan behöva ledas i kapson). Efter hand kan klättring i backe läggas in. Den som inte bor nära naturen kan till viss del ersätta detta med skritt över cavalettibommar.
 – ta den med som handhäst vid ridning
 – från 1,5 – 2 års ålder kan man börja tömköra. Låt en vuxen häst ridas eller leds i täten. Detta befrämjar framåtbjudning och bygger upp hästens ryggmuskler utan belastning.

Komplettera med lösgalopp någon gång per månad (ute eller i ridhus) och/eller löshoppning korta pass på inbjudande hinder.

Lokala avelsföreningar har ofta särskilda unghästgrupper, som hjälps åt med olika former av aktivering.

Under ryttare
På hösten som 2,5-åring är det lämpligt att vänja hästen vid ryttare. I början kan den ridas en kort stund varannan dag, öka tiden successivt.

Det är en stor omställning för hästen att få ryttarens vikt på ryggen. En helt omusklad, otränad häst spänner ofta ryggmuskulaturen inför den nya tyngden; sänker ryggen och går med höjt huvud. Trötthet, ömhet i nacke, hals och rygg kan då bli följden och om hästen får gå alltför länge på detta sätt, uppstår lätt olika problem i frambenens leder.

En lagom aktiverad unghäst är däremot väl förberedd på uppgiften. Den har byggt upp en överarms- och ryggmuskulatur som verkar stötdämpande och minskar belastningen på frambenens leder.

Ridturerna kan gärna ske ute i terrängen, eventuell med en medhjälpare som leder hästen eller går vid sidan om. Att ha en äldre, lugn häst i täten är en beprövad metod att få unghästen att slappna av.

Ryttaren måste ha en stabil sits och inte hålla balansen genom tyglarna.
Det är viktigt att inte sitta tungt på unghästen: stå i lätt sits och rid lätt tills den har hittat tillbaka till sin balans och bär sig själv. Använd inte en tunn dressyrsadel som ligger tätt an mot hästens skelett, en sådan är avsedd för färdigmusklade hästar.

Var uppmärksam på unghästens växtperioder och låt sadeltämjning och ridning följas av någon veckas vila med jämna mellanrum. Efter vårens treårstest bör den hästen släppas på bete över sommaren.

Inga täcken
Friska föl och unghästar behöver inte ha täcke. Det hindrar dem från att röra sin kropp fullt ut.
Acceptera att unghästen ser kantig ut periodvis, det är inte förrän som vuxen den ska blomma upp och vara en stjärna!
 
Anpassning av vävnader
Senor, ligament, ledband, muskler och benvävnad anpassar sin styrka och hållbarhet till de krav som ställs på dem. En upprepad belastning gör att ombyggnad och omstrukturering sätter igång, en anpassning som måste ske medan vävnaderna är unga.

De hästar som får röra sig i lagom takt under hela uppväxten får förbättrad hjärtverksamhet, bättre muskelsammansättning, starkare skelett och större rörlighet i sina leder än de som fått en mer stillsam början. Dessutom blir de härdiga och får ett gott immunförsvar.

Skelettets växtperioder
Fram till 3,5–4 års ålder, då skelettet sägs vara moget, pågår en ständig omsättning och omlagring av benvävnad. Tillväxten är koncentrerad till vissa tillväxtzoner vilka finns i ändarna av de rörben som står för längdtillväxten. Rörben finns i extremiteterna t ex i kotben, skenben och skankben och tillväxten sker med hjälp av brosk i tillväxtzonerna. När rörbenet vuxit klart förbenas detta brosk och man säger då att tillväxtzonerna har ”slutit sig”. Detta inträffar vid olika tidpunkt för resp. ben. De tidigaste är kron- och kotbenen under kron- respektive kotlederna som sluts vid 6–9 månaders ålder, medan benkammen på framsidan av skankbenet inte sluts förrän vid 2,5–3 års ålder.

Tecken på kraftig tillväxt i skelettet är trötthet, uppdrivna kotor, stela rörelser och svårighet att resa sig. Aktiviteterna måste anpassas, så att hästen får vila när den behöver. Detta gäller särskilt storvuxna hästar.

Tillväxt kräver näring
Den växande hästen bör vara i ett gott hull, varken för mager eller för fet och helst med en jämn tillväxttakt. Såväl plötsliga svackor som kraftigt ökad tillväxt kan ge rubbningar av olika slag.
Det enda man med blotta ögat kan se är att energigivan är den rätta, vilket syns på hullet. Flera undersökningar har visat att det är vanligt att unghästar får för lite protein, som är en viktig byggsten. Hur det står till med skelettet vet man inte förrän hästen sätts i regelrätt träning.

Välj ett grovfoder med ett näringsinnehåll som motsvarar unghästens krav, då behöver det bara kompletteras med salt och eventuell mineral. Ge inte extra mineraler och vitaminer ”för säkerhets skull”. Både brister och överskott kan medföra sjukliga förändringar. Det måste råda balans i foderstaten, så att unghästen får tillräckligt med byggmaterial av rätt kvalitet.

Som tumregel brukar anges att förhållandet mellan protein och energi ska vara sju gram smältbart råprotein/MJ, medan kvoten Ca/P bör hållas på 1,4-1,8:1, så att fodret alltid innehåller mer kalk än fosfor.
Ta hjälp av fristående foderrådgivare eller dataprogram för utfodring för att sätta samman lämplig foderstat, baserad på analys av grovfodret.

Text: Veterinär Charlie Lindberg och Ingrid Andersson

Missa inte del 2 som publiceras på onsdag.