Nyårsklurande

Jag har ofta hävdat att tävlingsryttare sköter sina tävlingshästar bra. Att majoriteten av täckande hästar älskar sitt liv och mår bra. Det tror jag fortfarande – i huvudsak. Det beror mest av allt på att hästen är en så otroligt anpassningsbar varelse. Det är få som är så bra på att ”ta det som det kommer”, ”göra det bästa av situationen” som våra fyrfota tävlingsredskap. Inte för att tävlingsplatser och tävlingsryttare tar hänsyn till hästars behov.

Däremot så finns det rötägg i tävlingscirkusen. De som överutnyttjar sin partner genom alltför intensivt tävlande, inte minst bland de unga hästarna. Ryttare som är otåliga och överambitiösa, tar till skarpare bett i stället för mer markarbetesträning, kraftigare sporrar istället för konditionsjobb och motivationsskapande träningspass. Andra kapar hörn genom att tävla innan karenstiden på behandlingar gått ut – jodå det tas dopingprov men bara på en bråkdel av alla startande. En del åker iväg på meeting med hästar som inte är friska och sprider smittor till andra, en lek med andra hästars hälsa. Aggressiva ryttare som rider fram på ett sätt som gör fysiskt ont att se. Hoppcirkusen är tre gånger större än både dressyr och fälttävlan tillsammans så givetvis finns det fler syndare där men ingen gren går fri.

Varför fortsätter detta? För att den goda men ack så tysta majoriteten håller tand för tunga och låter alla sköta sitt. Om våra mesta bästa ryttare och tränare läxade upp sina medtävlande när de bär sig dumt åt så skulle det skapa en bättre situation. En rejäl tillsägelse från en jämbördig eller någon du ser upp till tar mycket mer skruv än allmänna pekpinnar från förbundet, FEI och liknande institutioner. För att inte tala om vad en domare och speaker kan göra nytta genom att blixtsnabbt bryta ett negativt beteende. Peer-pressure eller grupptryck är extremt effektivt.

Allt är förlåtet ty du hava fantastiska hästar och presterar väl……

Jag önskar se mer positivt grupptryck under 2014 – för hästarnas bästa. Vågar ni inte själva så skvallra för oss i pressledet så får vi ta smällen. Det leder inte omedelbart till popularitetspriser för oss men det kan det vara värt, för hästarnas bästa.

Jag vill se samma tävlingscirkus sluta sig som en enhet och utestänga individer som syndat för svårt – på livstid. Inte med avstängningar utan helt enkelt genom att inte göra affärer, acceptera anmälningar eller kommunicera med dem, moralisk utfrysning helt enkelt. Den som först och främst kommer upp på näthinnan är danske John Byrialsen som systematiskt försatt sina hästar i Polen och Danmark i svält.

Hur är det möjligt att en sådan person får fortsätta att inkluderas i tävlingsgemenskapen? Elementärt, för att vi alla blundar och sköter vårt.

Mannen och hans verk, nu är John Byrialsen åtalad i Polen och försöker komma undan det ansvar han tidigare tagit på sig genom en teknikalitet.

Så, igen. Jag vill se mer positivt grupptryck under 2014 – för hästarnas bästa.

Det här med att vi själva är duktiga och sköter vårt eget på bästa sätt rättfärdigar inte att vi låter saker och ting gå totalt överstyr i andra hörn av vår sport. Det går inte att acceptera ett regelverk som leder till systematiskt utnyttjande av hästar bara för att det inte tillämpas så i vår del av världen.

Vad i all världen är det jag far efter? Jo det är distansritt som plågat mig ett tag som ett irriterande utslag. Det tillhör inte min hemmabana, inte alls, men även en oinsatt måste kunna ta till sig logiken och rationaliteten i en sport. Under hela denna höst så har jag mötts av argumentet:
”Det är bara i de där tre undantagsländerna som det gått åt skogen, vi varken tävlar eller jobbar på det sättet så det är inget problem”. Problemen inom distansen är många: svårt uttröttade hästar, dödsfall efter lopp, stressfrakturer i ben efter lopp, omfattande doping fall. Det har hävdats att det är bara ett problem i Qatar, Saudi-Arabien och Förenade Arabemiraten. Visst, majoriteten av alla dopingfall och stressfrakturer finns hos ekipage från de här länderna.

Men skulden till att det har gått så här långt, påstår jag, ligger hos distansens alla ryttare, funktionärer, styrelsemedlemmar och FEI-ansvariga som stillatigande sett utvecklingen an. Det räcker inte att själv ha sitt på det torra, för att få guldstjärna måste du även höja rösten och protestera. Speciellt när en sport går mot det absurdas gräns.

Varför rida Malmö-Halmstad, Stockholm-Norrköping eller Skara-Örebro på en dag? Varför rida det på lite över 8 timmar? Förklara gärna ni som vet var det sportsliga i det här ligger?

Varför tillåta att andra ryttare än de som kvalat hästen får starta på högre nivå? I praktiken innebär det här att ryttare som knappt sett hästen förut ska dra den till rekordtider över 120 till 160 kms sträckor?

Bilden visare segraren i testloppet inför WEG i Normandie i somras. Nikos riden av Mohammed al Maktoum stöttas upp av ett myller av groomar efter loppet över 160 km på lite över 8,5 timme. Sedan denna artikel i franska L’eperon publicerades har FEIs Task Force för distansen föreslagit en regeländring inför nästa år. Det ska få vara max fem grooms per häst under de olika loppen. 

Jag vill se ett starkt, skarpt positivt uttalande från SvRF till stöd för det Schweiziska förbundet som faktiskt försöker protestera till FEI. De gör det på rätt sätt, både formellt och publikt, men flatheten från resten av de europeiska förbunden är förbluffande.

Det räcker inte med att ha sopat framför egen dörr, se till och hjälp till – för hästarnas skull.

Så vad ska jag själv göra för hästarnas bästa under 2014?
Ta fram luppen och hålla blåslampan beredd för att röka ut eventuella överutnyttjare. Vässa pennan helt enkelt, använda de nya progressiva glasögonen till att läsa det finstilta och hålla koll på vad FEIs stora PR-maskineri jobbar på.

Säg gärna att jag har fel, inget kan glädja mig mer. Det är inte hela världen att ha fel – det är mycket värre att sluta bry sig, rycka på axlarna och tänka att någon annan får ta hand om det. Någon annan – det är vi det, så plocka fram plakaten och demonstrationsstövlarna.