”Om man älskar sin häst låter man den dö i tid”

Hästägare pratar ofta och gärna om träning, utrustning, skoning och hästvälfärd. Man vill hästens bästa, eller hur? Även om vi är osams om exakt vad som är bäst vill vi ändå väl.

Men när vi ansvarar för en häst finns det en baksida som vi pratar om alldeles för lite om. Dagen då vår häst behöver avlivas och sorgen som följer.

Någon dag når alla hästar dit där vi inte längre kan tillgodose deras behov, då deras hästvälfärd är eller riskerar att bli så dålig att det inte längre är acceptabelt. Dagen då vi behöver fatta beslut om avlivning.

Hade missat att det tydligen är prestige i att hålla liv i hästar så länge som möjligt.

Jag vänjer mig aldrig vid att ringa och boka avlivning, vare sig det är en trotjänaravlivning eller en akut avlivning. Senast var det min egen uppfödning som skulle få somna in efter 18 år tillsammans. Jag fulgrät i luren när jag bokade, det var ett under att de hörde vad jag sa.

Min häst var lika glad som vanligt och för många såg han fin ut, skadorna syntes knappt. Jag hade dock sett hur hans beteende ändrades, diskuterat med veterinären och visste att det var dags. Innan han blev sämre.

Jag var med när han föddes, jag var med när han dog. Kungen är död. Länge leve kungen.

Efteråt följer en stor sorg, saknad, tomhet. Och kritik. För att jag inte hållit liv i hästen längre. Hade missat att det tydligen är prestige i att hålla liv i hästar så länge som möjligt. Jag trodde på något sätt att döden var en befrielse från lidande. Shame on me.

Det är absurt att ge beröm när någon håller liv i en häst när dess välfärd är dålig och prognosen ytterst osäker. Avlivning i tid är god hästvälfärd och borde övervägas som ett alternativ till långdragna behandlingar med lidande och osäker prognos. Det borde täckas av samtliga försäkringar, oavsett skäl.

Är det etiskt försvarbart att ha en häst som har ont? Inte kan utöva naturliga beteenden? Är grinig för att den har ont? Som lider och som troligtvis inte kommer att må bra, någonsin?  NEJ. Det är det inte.

Om man älskar sin häst låter man den dö i tid, så enkelt är det.

Alltför många har kvar hästar som inte mår bra. Hemmablindhet? Egoism? Rädsla för kritik? Om man älskar sin häst låter man den dö i tid, så enkelt är det. Och till er som kritiserar den som gör det: må håret i era ljumskar växa inåt.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 10/2022.