”Om vi ska ha en ridsport kvar är det dags att vi tar gemensamt ansvar”

Helt obegripliga för omvärlden och alldeles fantastiska! I ridsporten enas åldrar, kön och nationaliteter. Vi älskar islänningar, shettisgaloppörer, skogsmullar, piafferande PRE:er och superatletiska sporthästar. Vi röstar tillsammans fram Rolf-Göran och Peder till Jerringpriset. Vi köper tillsammans en häst åt Silver-Sara och vi ”crowdfundar” EM-uttagna juniorer.

Vi kan tillsammans uppnå överväldigande resultat. Och vi tycks samtidigt kapabla att åstadkomma ett inbördeskrig som gör mig fullständigt mörkrädd.

Vi måste självklart prata om de problem som faktiskt finns i vår sport. Vi måste givetvis stå upp för hästarnas välfärd. Vi får absolut inte vara rädda för att säga ifrån om dålig ridning, plågsam hantering och vidriga metoder. Det finns inga ursäkter för att behandla hästar illa!

Men, vi kan inte ha ett klimat där den som milt önskar lite mer nyanser i kommentarsfälten attackeras och stämplas som okunnig och illvillig. Om vi ska ha en ridsport kvar är det dags att vi tar gemensamt ansvar för vår sport och kommer ifrån polariseringen.

Vi kan inte stå i varsitt hörn och hävda att vår egen väg är den enda sanna och att alla som har minsta invändning är hästarnas ondsinta fiender. Vi kan inte fortsätta ha ett läge där ryttare som ägnat hela sitt liv åt att försöka förstå och förvalta hästar på bästa sätt är livrädda för att fastna på en ofördelaktig bild som startar en kommentarsflod som riskerar att dra deras namn, rykte, verksamhet, familj och ekonomi i smutsen.

Jag själv har tänkt ”Ingen rök utan eld” och ”Den som inte har något att dölja har ingen anledning att vara rädd”. Men med det debattklimat vi har kring ridsporten just nu stämmer det inte längre. Det räcker inte att ha rent mjöl i påsen för att inte bli överkörd om du drabbas av den som tycker sig kunna se en plågad själ bakom en beskuren bild på ett hästöga.

Jag förstår de proffsryttare som stänger sina anläggningar för besökare. Den hårda och obevekliga ton som ekar i kommentarsfälten efter varje större tävling har tvingat in dem i ett hörn. 

Vi måste nu på något sätt vända den här trenden och hitta ett sansat sätt att kommunicera, med hästens välfärd som högsta prioritet. För om vår sport till slut blir en sluten verkstad med stängda dörrar, hur ska något kunna förbättras och vad ska omvärlden tro om oss då?

Louise ”Loi” Lindström är beridare och unghästutbildare, examinerad från Flyinge, med meriter i svår klass dressyr och 1,20 hoppning. Loi är även diplomerad C-tränare i dressyr. Hon har bloggen ”Beridarbloggen” på
Ridsports webb.

Det här är en krönika, en personligt skriven text. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i krönikan. Texten publicerades första gången den 6 juli 2017 i Ridsports pappersutgåva.