Krönika
9 mars 06:30

Pahnke-Airosto: ”Varför har så många andra nationer gått om oss?”

PonnykrönikanRidsports ponnykrönikör Lisbeth Pahnke-Airosto har många funderingar över svensk ponnydressyr och varför det var så länge sedan Sverige tog någon EM-medalj i grenen.

Jag kan inte låta bli att fundera över svensk ponnydressyr. Nu är det nyordning med obs-tävlingar tidigt på säsongen. Snart är det dags för några ryttare att dra utomlands och möta internationellt motstånd. Siktet är redan inställt på årets Ponny-EM och det är bra.

När EM för ponny i dressyr introducerades i början av 1970-talet var Sverige den ledande nationen. Varje år kom det svenska dressyrlaget hem med medalj, ganska ofta var det guld. Ett par år i mitten på 80-talet blev det undantagsvis en fjärdeplats, men det var bara en tillfällig svacka. Åren -94, -95 och -96 fick vi silver, brons och brons, under ledning av Traudi Björling, som kommit till Sverige i början av -90-talet.

Men sedan hände något, som jag tycker är svårt att förklara. Efter det där lagbronset i Barthahus i Danmark 1996, där bland andra Jeanna Högberg deltog med Kopparås Chess, har vi aldrig vunnit någon lagmedalj (eller individuell medalj för den delen) på ett Ponny-EM i dressyr. Vad kan det bero på?

När EM för ponny i dressyr introducerades i början av 1970-talet var Sverige den ledande nationen. Varje år kom det svenska dressyrlaget hem med medalj, ganska ofta var det guld. Lisbeth Pahnke-Airosto, krönikör.

Det började med att vi gled ner till fjärde och femte plats, och ett år, 2007, hade vi inte ens något lag, utan bara två deltagare. Därefter har vi varit femma och sexa, åtta och nia, och nu senast på tionde plats.

Varför har så många andra nationer ute i Europa gått om oss? Beror det på ponnyerna, ryttarna, tränarna, dressyrdomarna, pengarna, upplägget, attityderna? De senaste åren har de svenska ryttarna till stor del ridit på tyska och holländska ridponnyer, precis som övriga Europa, plus någon dansk och ett par tre svenskfödda. Ett par av de importerade ponnyerna har varit så bra att de nu är sålda till Tyskland, en av dem vann förra året det tyska mästerskapet.

Ryttarna då? Det finns ingen anledning att tro att våra svenska ryttare på något vis skulle behöva vara sämre än andra. De är ambitiösa, de tränar och sköter om sina ponnyer, de gör helt enkelt allt.

Varför har så många andra nationer ute i Europa gått om oss? Beror det på ponnyerna, ryttarna, tränarna, dressyrdomarna, pengarna, upplägget, attityderna? Lisbeth Pahnke-Airosto, krönikör.

Så vad är det? Hur balanserar man mellan ”att ha roligt” när man rider, tränar och tävlar, och att ta allt på blodigaste allvar, med en ”slavdrivare” typ skidskyttets Wolfgang Pichler i hasorna? Hur gör de andra mer framgångsrika länderna? Och vilka är det som har ambitionerna där, ryttarna eller de vuxna runt omkring? Här finns mycket att fundera över. Är vi nu på rätt väg mot att närma oss medaljplats igen?

Hingstar Online

Just nu 133 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar