Peder om första mötet i boxen: ”Jag gör inget speciellt, jag är bara mig själv”

Peder Fredricson är känd för sin känsla för hästar. Att lyssna på dem. Att anpassa sig. Men ibland måste väl även han stöta på problem?

Vad gör du om du inte klickar med en häst?
– Det beror lite på resultaten. Om jag inte klickar med den och inte får några resultat då fortsätter jag inte med den. Däremot om jag inte klickar med hästen men den hoppar felfritt och fungerar bra inne på banan, då jobbar jag vidare och försöker få vårt samspel bättre. I slutändan är jag tävlingsryttare och vill få framgång på banan.

Men det händer att du inte klickar med en häst?
– Ja. Vissa hästar går bättre med andra ryttare. Det är inte säkert att jag kan rida alla hästar optimalt.

Hur viktigt är det första intrycket du får av en ny häst?
– Väldigt viktigt. Jag vill få det redan från marken och går helst själv och hämtar hästen i boxen. Det får inte vara för många människor runt omkring, då är hästen inte mottaglig för att ta in nya saker när jag jobbar med den och jag kan inte heller bedöma den. I boxen, om den står tryggt och säkert där, får jag mycket bättre kontakt och kan lättare läsa av den.

Vad vill du se?
– Hur hästen är, vad den reagerar på, om den är kontaktsökande eller inte. Om den lyssnar på rösten, om den är självsäker eller inte. Alla saker som du behöver veta när du jobbar med en häst får du ganska bra svar på i boxen. Hästen lär också känna mig. Jag gör inget speciellt, jag är bara mig själv.

– Sedan tar jag ofta med hästen i repgrimma ner till ridbanan. Om Steffi (Stephanie Holmén) rider hjälper jag kanske henne, medan hästen är med. Jag försöker bara vara så avslappnad som möjligt.

Umgås du med hästarna i stallet?
– Jag gjorde det mer förut. Till exempel skulle de lära sig att stå stilla i stallgången och jag jobbade mycket med dem. Nu har jag inte möjlighet för jag har inte den tiden.

Hur bygger du upp relationen när du sitter i sadeln?
– Samma sak där, att jag känner av lite. Att jag lär känna hästen, hur den tänker, hur den känner, hur den mår. Hästen lär känna mig, hur jag  är och vad den förväntar sig av mig. Det viktiga är att vara tydlig och konsekvent.

Vilken attityd gillar du hos hästar?
– Intelligenta, arbetsvilliga och ambitiösa hästar. Men jag tycker att alla hästar är intressanta. Alla är olika och man får klura lite på hur de fungerar. Det är det intressanta och en av styrkorna i mitt system, att jag är intresserad av att lära känna hästarna.

Peders träningssystem har blivit enklare ju mer erfarenhet han får. Tanken är att träna på det som ekipaget behöver för att nå framgång på tävling; många övningar görs för att hästarna ska veta exakt vad de måste göra inne på banan.

Det låter som att du är ganska öppen?
– Jag är öppen för allting så länge hästarna hoppar felfritt och vinner. Jag tycker om hästarna, men det måste resultera i bra resultat.

Behöver hästarna anpassa sig i ditt system?
– Jag har ett grundsystem. 80 procent kanske är att jag gör likadant med alla hästar, men 20 procent är att jag anpassar mig.
– Det är de där sista 20 procenten som avgör – att förstå vad hästen behöver för att kunna bli så bra som den kan bli.

Svårast att klicka med
… har varit Zaloubet:
”Som unghäst var han lite besvärlig att förstå sig på. Jag har provat lite olika vägar men nu har jag förstått hur han fungerar. Jag har till exempel insett att han trivs att gå i en öppen form och utan att spänna bågen för mycket fram till hindren.”

Denna text publicerades första gången i Ridsports nummer 23/2018.

I vintras pratade Ridsport mer med Peder om detaljer och hans känsla för hästar. Här är den intervjun i repris:

Många pratar om att du har en speciell känsla för hästarna. Kan du beskriva den?
– Jag tycker väldigt mycket om hästar och det är den kärleken som hela tiden varit mitt driv. Viljan att lyssna på varje individs unika personlighet. Det är den som gjort att jag orkat ta hela den långa vägen som nu lett till medaljerna och Jerringprisen.
– Ju bättre det har gått, desto mer har jag verkligen vågat lita på min känsla. Det har inneburit att jag kunnat hålla mitt system och att hästarna vet vad som förväntas av dem. Om man blir osäker och ändrar på något är risken alltid att hästen också blir osäker och det påverkar den naturligtvis.

Du talar om ditt system vid tävling. Hur ser det ut?
– Under förutsättning att jag inte har alltför tidigt startnummer rider jag fram min häst och går sedan banan. Jag memorerar allt men jag skriver också ner vägar och antal galoppsprång på en liten lapp. Sedan tittar jag gärna på de första startande för att se om min analys av banan stämmer. Därefter sitter jag upp och hoppar fram. Efter det sitter jag gärna av igen, korrigerar utrustningen, går till sidan och koncentrerar mig och tänker igenom hur jag ska rida. Sedan sitter jag åter upp och är redo för att rida in på banan.

Hur påverkar din känsla för hästarna vardagsarbetet med dem?
– Jag känner hela tiden av hur hästen rör sig och beter sig under den dagliga träningen.
– Jag skulle aldrig rida med musik i öronen eller prata i telefon. Det är hästen jag rider som jag lyssnar på, man måste vara hundra procent närvarande.

Vad gör det möjligt för dig att vara så fokuserad?
– Jag har ett helt team, med min hustru Lisen i spetsen, som sköter allt på gård och i stall. Jag behöver inte längre klippa gräsmattor eller köra traktor, det har vi and­ra som gör. Jag kan jobba med de grejor som jag behöver.
– På så sätt får jag också tid att vara riktigt noggrann med mina hästar och använda den kunskap jag skaffat mig under alla år. Jag har lärt mig en hel del om skoning, foder, natural horsemanship, hästhälsa, sadlar. Allt eftersom olika problem har uppstått med hästarna har jag läst på, använt mig av experters kunskap och testat.

Du rider nu nästan enbart på de största tävlingarna. Vad betyder det för din framgång?
– Jag har kunnat jämföra mig med de bästa varje vecka. Det vet alla i branschen, att man blir aldrig bäst i gruppen. Så det utbyte jag har med andra ryttare är värt mycket. Under frukosten på hotellen och i kaffepauser vid tävlingsarenan diskuterar jag gärna med ryttare som Marcus Ehning, Lorenzo de Luca, Kent Farrington och Phillippaerts-gänget. Vi snackar detaljer och ger varandra råd. Det utbytet är värt jättemycket. Man måste kunna ta till sig andras kunskap.

Du själv som idrottsman, hur sköter du din kropp?
– Jag utövar yoga varje morgon och efter ridpassen stretchar jag. Mina ryggproblem är borta, också tack vare att Peter Eriksson kommer hit varje fredag och markarbetar fyra av de hästar som inte är med på tävling den veckan. Hans jobb är ovärderligt och det sparar min rygg. Slippa saker ger rätt fokus …

Denna text publicerades första gången i Ridsports nummer 2/2018.