Peter Ljungcrantz: ”Hög tid att ta reda på vad som gått fel”

Alla tycks vara överens om att svenska uppfödare lyckas alldeles utmärkt med att föda upp hopphästar av yttersta världsklass, medan dressyraveln hamnat rejält på efterkälken. När jag, i slutet på 80-talet, besökte hingstdepån i Warendorf  för första gången och träffade chefen  Gerd Lehmann sa han: ”Vi är livrädda för svensk dressyravel. Ni producerar den ena fantastiska dressyrhästen efter den andra”.

Men något har hänt sedan dess och det är hög tid att ta reda på vad. Våra genetiker hävdar att vi ser en tydlig framstegstakt när vi följer blup-värdenas utveckling även på dressyrsidan. Faktum kvarstår dock att vi inte hänger med på unghäst-VM. Viktigast av allt är att väldigt få internationella toppryttare rider svenskfödda hästar – inte ens de svenska ryttarna på högsta nivå gör det.

Många ryttare och domare menar att hästarna finns men att de är alltför dåligt utbildade och för svåra att hitta för att det ska vara intressant att leta. Det är mycket lättare att åka till etablerade utbildningsstall i Tyskland, Holland eller Danmark, där det finns många hästar på olika utbildningsnivåer. Hästarna de provar där är dessutom utbildade på ett sätt som gör att de kan testa och känna vad som finns i dem.

Vi vet att svenska elitryttare håller en hög internationell standard. Men många ryttare och domare tycker att vi har få ryttare i skiktet därunder som håller måttet. Eftersom det oftast är dessa ryttare som samarbetar med uppfödarna och utbildar unghästarna är detta förstås, i så fall, ett stort problem. Det blir då av avgörande betydelse för uppfödarna att de kan så mycket om ridning och unghästutbildning att de vet att de lämnar sin unghäst i trygga händer.

Som uppfödare måste man bestämma sig. Vill du föda upp hästar av toppkvalitet måste du också samarbeta med de duktigaste ryttarna. Du kan inte heller fastna hos en ryttare bara för att hen var väldigt duktig på att rida in och lägga de första grunderna hos unghästen.

Vi måste också undersöka om de unghästchampionat som vi har i dag verkligen sållar fram de blivande GP-hästarna. Det är helt olika bedömning av dressyrunghästarna i Falsterbo och på Breeders. Vilken av de här bedömningstyperna tar fram en blivande GP-häst?

Det är väldigt få av framför allt 6- och 7-åringarna som lyckas kvala till finalerna. Beror det på att hästarna är för dåliga eller för dåligt utbildade – eller kräver vi för mycket? Vi har inte längre något svenskt unghästchampionat för alla svenskfödda hästar. Behövs inte det? Det är hög tid att ta reda på vad som gått fel – och framför allt varför.

Det är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport 23/2018.