Ridsport Play: Planera noga och stressa inte – råd från världens bästa groom

Vi träffas utanför ett av alla caféställen på mässan i Leipzig. Det är lördag och sju timmar och 40 minuter innan Patrik Kittel ska rida världscupfinal. Marie Johansson, eller Miss Marie som hon kallas, vet exakt vad hon har att göra fram till dess.

Just nu har hon en timme på sig innan Blue Hors Zepter ska göras i ordning för att Patrik ska skritta honom i 20 minuter som en första uppvärmning.

Marie har varit hos Patrik i 17 år. Hon är den i stallteamet som varit där längst, även om några av de andra också stannat i många år, och hon har inga planer på att sluta.

− Det började med att jag såg en annons i Ridsport om att Patrik Kittel sökte hästskötare. Jag vet inte vad som lockade, eftersom jag var hoppryttare och inte kunde mycket om dressyr, men jag tänkte: ”Varför inte?” och skickade in en ansökan.

Jag klickade med både honom och den övriga gruppen.

Marie arbetade då som ridlärare på en liten ridskola i Linköping, men var sugen på att åka utomlands.

Vad Patrik gick efter vet hon inte, men jobbet var hennes.
− Jag klickade med både honom och den övriga gruppen. Och jag är kvar än.

Likadan mot all personal

Hur är då Patrik Kittel att jobba för?
− En stor fördel är att han är likadan mot all personal, han behandlar alla lika väl. Han är en glad skit som vill att alla ska trivas. Om något är fel så berättar han det, men han är bra att jobba med.

Marie har berättat förut för Ridsport om hur hon sin första arbetsdag satte fel kandar på fel häst, men det är länge sedan och numera arbetar Marie väldigt självständigt, men i dialog med Patrik, med de hästar hon har hand om.
− Nu på tävling skickar han ett God morgon på Whatsapp varje dag, och frågar hur vi mår, alltså inte hur hästen mår utan hur vi mår, och det känns bra. Sedan stämmer vi av dagen.

Första ordet var Scheisse

Att komma till Tyskland utan att kunna tyska var en utmaning. Nu pratar hon flytande, men om det är grammatiskt riktigt tror hon inte.
− Mitt första tyska ord var Sheisse. Det var lätt att lära sig. Mitt bästa råd till den som vill lära sig tyska är att skaffa en tysk pojkvän, säger hon och skrattar.

Arbetet som hästskötare kan skilja sig mycket åt från stall till stall i Tyskland, det vet Marie efter att ha lärt känna andra groomar.
− Många jobbar betydligt mer än vi och har sämre betalt. Vi har det bra, och arbetstiderna är reglerade.

Hjälper varann när det behövs

Dagarna börjar klockan sju med att hästarna får kraftfoder. Då har de anställda stallskötarna redan gett hö, och dessa mockar sedan också, så Marie och hennes kolleger ägnar förmiddagen åt att göra i ordning hästar till Patrik, Lyndal Oatley och Malin Wahlkamp Nilsson  som har hästar i samma stall.
− Vi är sex groomar, och det är ut och in med hästar från boxar och hagar. Vi har våra fasta sköthästar men rycker alltid in och hjälper varandra om någon är klar tidigare.

Klockan ett är det två timmars lunch, då de anställda som har egen häst kan ta hand om den, och sedan är det arbete igen fram till klockan sex på kvällen.

Det är fantastiskt att groomarna blir upplyfta

Även om groomarna hos Patrik Kittel och Lyndal Oatley har det bra är Marie Johansson väldigt glad över att en internationell organisation har bildats för hästskötare.
− Det är fantastiskt att groomarna blir upplyfta, säger Marie som i fjol utsågs till Årets groom av FEI, ett pris som bara funnits i några år och som är ett annat tecken på att hästskötarnas status ökar.

Svintidiga morgnar och sena kvällar på tävling

Hon vill framför allt se en förändring i tidsschemat för tävlingar, inte bara för groomarnas skull, utan minst lika mycket för hästarnas skull. Och ryttarnas.
− Det är svintidiga morgnar och sena kvällar. Det blir inte bra när ett ekipage gör en start 23.30 på kvällen och sedan har träningstid klockan 06.00 morgonen därpå.

− Det allra viktigaste för en tävlingshäst är att du inte stressar den, utan gör det så hemlikt som möjligt. Stressar du inte hemma, ska du inte stressa på tävling. Jag brukar till exempel lägga en timme på förberedelse varje gång Patrik ska rida.

Sena ändringar förstör

En förutsättning för att slippa stress är att tidsschemat går att lita på. I Leipzig fick ekipagen besked om att torsdagens Grand Prix skulle starta 30 minuter senare än planerat, på grund av förseningar i programmet.
− Det beskedet kom 45 minuter innan klassen skulle ha startat, och vi måste få bättre förutsättningar än så om ekipaget ska prestera på topp.

− Drömmen vore att första klassen startade klockan nio och att det inte är för många klasser varje dag, särskilt om det bara är en tävlingsarena, som i Leipzig.
Marie vet hur snacket går tävlingsgroomar emellan.
− Och jag tror att många groomar skulle vilja ha en röst och föra fram vad de tycker.

Sadel och kandar är viktigast

På tävlingsplatserna är stämningen god mellan de olika teamen, och Marie hänger med både hopp- och dressyrgroomar.
− Vi delar med oss av tips och av saker. Cathrine Dufour hade problem med sitt headset här i Leipzig och hon vet att jag alltid har några i reserv, så hon kom och frågade och fick låna ett.

I tävlingsskåpet har Marie en lista på allt som ska med, och även om hon har det mesta i huvudet är det skönt att kunna kasta ett öga på listan.
− Hittills har jag aldrig behövt vända för att vi glömt något. Vi brukar också tänka att sadel och kandar är det viktigaste, allt annat kan man lösa när man kommer fram.

Welly på väg tillbaka

Blue Hors Zepter, eller Seppi som han kallas, är Patrik Kittels senaste stjärna.
− Han är underbar och positiv, och världens snällaste, fast han har lite kvar att bevisa innan han blir en ny favorit.

Före honom på favoritlistan finns än så länge bland annat Welly, Well Done De La Roche, som aldrig kom till start i Tokyo på grund av en skada. Jag frågar om hon fick stötta Patrik där och då.

− Vi fanns för varandra, och nu jobbar Welly på där hemma. Vi bygger upp henne långsamt.

17 år som groom åt Patrik Kittel, och några år till lär det bli.
− Nästa stora mål är OS i Paris. Och jag fortsätter så länge jag är glad och lycklig med det jag gör, säger Miss Marie Johansson, som till slut får förklara varför hon kallas så.
− Det var när Lyndal kom till anläggningen som hon började kalla mig Miss Marie, och sedan fastnade det.

hallå