Ulrika ”Ponnymamman” Fåhraeus: ”Ponnyadeln man föds in i”

Många dumma frågor blev det till vår hopptränare Christoffer, en man med en ängels tålamod. Gud vet hur det hade gått utan honom.

Men i alla fall. Bäst klarar sig ponnybarn som har föräldrar som själva tävlat ponny. De fixar allt på nolltid, tjoff-tjoff bara. De gör allting i tid, de förnyar ponnylicenser och juniorlicenser i sömnen och hänger på tdb varje vaken minut. Det har koll på varenda tävling i hela Sverige minst ett år i förväg och kan fickparkera en husbil i kombination med hästsläp på en yta stor som ett frimärke. De fyller på kontot så att det alltid finns täckning och de vet hur det funkar när barnet blir reserv, trots att deras barn aldrig blir reserver, eftersom de alltid anmäler i tid. De kan TR utantill, och drar gärna paragrafer ur minnet för arrangörer och andra som är helt hopplösa.

Alltså, de här föräldrarna. Deras barn vet inte vilka fördelar de har.

Det som skiljer dem från amatörerna är inte bara att de vet allt om ponnylivet innan de ens har fått några barn, utan framför allt att de har en Plan. För att inte säga en Agenda. De tänker inte ett år in i framtiden, de tänker sju. Ungarna har en liten shettis innan de ens är födda. När de slutat med blöjor är det dags för de första tävlingarna på B-ponnyn, som självklart gått SM och allt som finns. Därefter står super-C-ponnyn och väntar längs en linje en bit in i framtiden och lite längre bort ett par D-ponnyer av toppkvalitet, och längst bort i tanketunneln står en ärtig liten övergångshäst och väntar. En fin gammal tävlingshäst naturligtvis. De VET hur man GÖR.

När jag bara har tänkt fram till nästa klubbtävling på byns ridskola har de tänkt till EM 2018. Och det är märkligt, de känner alltid en massa andra som är likadana. De gör affärer med varandra och köper och säljer ponnyer sinsemellan sig. Gå fram till en superponny som vinner allt och fråga ponnymamman eller ponnypappan om ponnyn är till salu, eller möjligtvis kommer att bli det snart. Och svaret blir något i stil med: ”Tyvärr, familjen Si von Så ska köpa honom till lille Philip om två år och tre månader”. Och så pekar de på Philip, som sitter vid läktaren och sover i en sittvagn med napp i munnen.

Det är som i adelskretsar, man håller ihop samtidigt som man konkurrerar och har en massa hemliga koder och seder som ingen annan fattar. Och det är också meningen. De är Ponnyadeln. Man föds in i den, och ju fler generationer bakåt som tävlat ponny desto finare sköld har man på hästbussen. Om än en osynlig sådan.

Nå. Den som ger sig in i den här ponnyvärlden och har ett barn som vill tävla kommer att stöta på ett krångel och en byråkrati som inte står det gamla Sovjetunionen efter. Det borde faktiskt ordnas kurser.

Ett exempel på krånglet är det här med ponnymätning. En ponny måste nämligen ha ett mätintyg, och det ska utfärdas av utbildade och oberoende personer, så det finns svart på vitt med stämpel att den inte är en millimeter högre än den får vara. Detta är inget att skoja om! De här frågorna har samma dignitet i ponnyvärlden som säkerhetskontrollerna har på en internationell flygplats. Att tävla en ponny som är en millimeter högre än den får vara är likställt med bedrägeri och kan få ödesdigra konsekvenser.

Nybörjare som vi var hade vi gått och köpt en ponny som inte var slutmätt. Alltså var vi tvungna att skaffa ett mätintyg åt den. Om den lilla pärsen ska jag berätta i ett annat inlägg.

/Ulrika ”Ponnymamman” Fåhraeus