Reflekterande fysioterapeut: Debatten behöver nyanseras

Krig startar när ena sidan attackerar och andra sidan i panik måste försvara sig. Inte bara i världskonflikter utan i alla delar av livet. Konflikter på arbetsplatsen, i förhållanden med mera, så även nu i ridsporten. 

När man blir tvingad att försvara sig kommer kanske inte alltid hela sanningen fram, ofta för att man är rädd för att motparten ska använda det man säger i ett annat syfte.

När jag skriver dessa rader befinner jag mig i Riyadh, Saudiarabien, som fysioterapeut åt de tyska hästarna. Jag kan erkänna att jag hade lite tveksamheter i att åka hit men bestämde mig ändå för att ta chansen när jag fick möjligheten. Att få se allt med egna ögon. 

Jag har varit med på några Nations Cup inom Europa, men aldrig på en annan kontinent dit hästarna måste flyga. Jag har nog funderat på det också, som någon som tror sig veta men inte har någon aning för att man inte varit med. Hästarna kom hit ett par dagar innan mig och jag är imponerad över de rutiner som finns för att det ska vara så lugnt runt hästarna som möjligt.

Snedvriden debatt

Det har varit en fantastisk upplevelse att fått lära känna dressyrtränaren, Monica Theodorescu och stå bakom henne i smyg och lyssna på hur hon på sitt lugna och kloka sätt lotsar ryttarna.

Theodorescu är inte ensam om en filiosofi med mjukare ridning med känsla och teknik istället för en baserad på styrka och tvång. 

I debatten som råder får man ibland uppfattning att det finns få sådana människor i sporten, men jag skulle säga att det är de flesta. Från hobbyryttaren till absoluta världseliten,

Visst finns det en del av sporten som inte sätter hästen i första hand och som använder den som en tävlingsmaskin. Som ska prestera till varje pris. Den delen av sporten vill vi nog alla bli av med. 

Jag tror dock inte att det finns speciellt många som med vilja gör sin häst illa. Jag tror mer på att det beror på bristande kunskap. 

Rannsakan behövs

I debatten hamnar fokus på att hästarna går bakom hand och att ryttare drar ihop dem med styrka och våld. Vad som ofta glöms bort är att det är bland det svåraste som finns att rida en väldigt känslig häst som inte har styrkan att gå fram till handen ett helt pass utan att den ibland kryper bakom lodplan– även när man bara har lätt kontakt i handen. 

Jag tycker att vi ska rannsaka oss själva. Vi behöver utbilda både bredden och toppen när det gäller hästvälfärd. 

Tänk om debatten kan byta fokus från pajkastning till utveckling. En ganska klok kille sa för cirka 2 000 år sedan; den som är utan synd kan kasta första stenen. 

Jag tror att vi ska tänka lite så även i nutid.

Viktigt att lyfta problem

Har jag all den kunskap som behövs för att jag ska till hundra procent veta att min häst inte lider på grund av något jag utsätter den för? 

Är det möjligt att jag inte har facit och kanske inte vet eller begriper allt jag har synpunkter på?

De som med berått mod och vilja gör sina hästar illa ska bort från hästarna och sporten, punkt.

Ridsporten måste våga försvara det som är bra och ha modet att lyfta upp de problem som finns. Vi som älskar hästar och ridsporten kan bara hänge oss att utvecklas så att vi med kunskap och kärlek till hästarna tillsammans gör världen till en bättre plats för dem. Och vi får aldrig glömma att hästen inte har något val. Det är vi som fattar besluten och vi måste göra det med kunskap och ödmjukhet inför hästen. 

Just nu vågar ingen säga något för att man är rädd för näthat och konsekvenser av att man lyfter upp problem som borde synas. 

Jag hoppas verkligen att jag inte vet och kan allt för det vore så tråkigt att inte ha utrymmet att lära och utvecklas mer. För mig är det en del av meningen med livet.

Jag vill i alla fall göra mitt bästa och hoppas att vi kan göra det tillsammans!

Lena Andersson Uddeholt

Fysioterapeut, grundare Kalmar Hästcenter