360 – vi ger dig helhetsbilden av Henrik von Eckermann

Vi tar det från början.

Henrik von Eckermann  växte upp i en godsägarfamilj, där man hade köttdjur och hjorthägn, hundar och hästar. Han har beskrivit sig själv som en ”bondpojke” från Sörmland. Mamma hade ett par hästar och red, men av de tre bröderna var Henrik den enda som fastnade för ridsporten. 

Vi tog upp att han måste ha en plan B. ’Nej’, sa han, ’det här ska jag hålla på med om jag så ska mocka skit resten av livet’. 

Hans von Eckermann, pappa

Pappa Hans ”Hasse” von Eckermann berättar att Henrik var en livlig pojke som gärna ville vara med. 

– När folk frågar hur barnen var när de var små säger jag att de var jättesnälla, man kommer bara ihåg de goda sakerna. Henrik åkte med i traktorn och när kedjorna skulle på satt han nästan mellan kedjan och hjulet, säger Hasse.

En gång när ensilagebalarna plastades in skulle Henrik absolut vara med fast det drog ut på tiden. 

– Vi hittade honom sovandes framme på traktorn. Då var klockan tolv på natten. Det var innan hästarna, han fick första ponnyn Miss Orange när han var elva-tolv år gammal. 

Hur är det med Henriks humör när han förlorar? 

– Du menar hjälmar som flyger? Jo, men det där är något som blivit bättre och bättre med tiden. Fast sadelskåpet låg risigt till, det fick sig en spark då och då (skratt).

Hasse berättar att Henrik helt själv drev utbildningsstall på familjens gård. 

– Men efter ett år sa han att han inte vill hålla på och diskutera med en massa människor. Det ringde folk stup i kvarten med  synpunkter på hur deras hästar skulle ridas och han blev tokig, så vi tog över den biten så att Henrik bara behövde rida. 

– Genombrottet kom när han åkte till Ludger Beerbaum, det var världens bästa skola och Ludger var hans idol. 

Vad gör Henrik speciell? 

– Det är väl envisheten på något vis. Och målmedvetenheten. 1993 är det år jag minns bäst, för då vann Ludger Beerbaum världscupen på Scandinavium. Då sa Henrik ”det där, det ska jag göra”. Man tänkte väl ja,det blir nog bra med det, men nu har han gjort det två gånger. När Henrik vann trodde jag knappt mina ögon. 

Skryt ligger inte för sonen.

– Nej, han slår sig inte för bröstet. En tävling är över och då är det fine, nästa tävling. Jag skulle önska att han skulle fira och njuta, men när måndagen kommer är det vardag och han kör på som vanligt. 

Hur är Henrik som pappa? 

– Han är så go. Noah, tre år, sitter och åker traktor med pappa precis som Henrik gjorde själv. Noah är hans allt, han är underbar som pappa, jag kan inte säga något annat. 

Hur var det då med föräldrarnas önskan om att sonen skulle plugga vidare?

– Ja, det är en historia det också. Vi tog upp med honom att han måste ha en plan  B, man vet aldrig vad som händer. ”Nej”, sa han, ”det här ska jag hålla på med om jag så ska mocka skit resten av livet”. När han tog studenten frågade jag om jag fick se hans betyg. ”Det kan du drömma om”, sa Henrik, han ville väl reta mig. Men jag har hittat betygen och de var ganska bra.

Det finns en familjeådra som alla vi bröder har. Vi kan vara extremt målmedvetna som små röda grisar om vi bestämmer oss för någonting.

Carl von Eckermann, storebror

Hur kommer det sig att Henrik är så bra?

 – Henrik är ju yngst av oss tre bröder, det skiljer sex år mellan oss båda, så ha, ha, ha, kanske är skälet att han är rejält tuktad?

– Skämt åsido, det finns en familjeådra som alla vi bröder har. Vi kan vara extremt målmedvetna, som små röda grisar om vi bestämmer oss för någonting.

– Henrik var som liten ganska splittrad när det gällde intressen. Han testade tennis, fotboll och hockey men irrade mest runt utan styrsel, ingenting verkade fastna. Tills han en dag följde med vår mamma till Scandinavium där det ju verkligen såddes ett frö. Han gick från vilsen och kringflackande till en person som snabbt blev väldigt engagerad.

När insåg ni att han hade som mål att bli bäst?

– Lustigt, han har aldrig uttryckt till oss i familjen, inte till mig i alla fall, att han siktat på att bli bäst. Det är nog mer så att han tog sig an intresset och successivt blev mer och mer insnöad på hästarna och ridningen.

Är Henrik lika målmedveten i relationer?

– Jag skulle beskriva honom som selektiv, dem han bryr sig om värnar han oerhört mycket om. Han väljer bort de som inte är genuina. Tid är det dyrbaraste man har och det är Henrik mycket väl medveten om.

Hur hanterar han det faktum att framgång svänger?

– Henrik förstår att han är världsetta nu och att det är en produkt av extremt hård träning, att han är dedikerad, frisk och har flyt med egen hälsa och hästarnas. Jag vet att han vet att det inte varar för evigt, men han ser till att njuta nu och så länge det går. 

– Henrik kan bli oerhört besviken om det inte går som han har tänkt sig, men han är samtidigt en grundad person, även om han kan bli så in i helvetes arg när det går dåligt, där han verkligen kan åka ner i källaren, kommer han också tillbaka och då har han skakat av sig ilskan och besvikelsen.

Hur tror du att din lillebror kommer att vara när han blir 65-åring?

– Han håller förmodligen fortfarande på med hästar om han fortfarande tycker det är kul. Det är en livsstil och känner han glädjen i den även i den åldern är jag övertygad om att han fortfarande sitter i sadeln.

Så klart är det inte alltid enkelt, men han är lätt att jobba med på det sättet att han alltid är tydlig och säger hur han vill ha det.

Louise Barraud, hästskötare

Louise Barraud har varit hästskötare hos teamet på Cyor Stables i fem år. De senaste två åren har hon jobbat enbart med Henrik von Eckermanns hästar. 

– Mitt första intryck av Henrik var att han är väldigt fokuserad, både på sin ridning och det han ska göra i allmänhet. Han är inte så pratsam i början, det kommer när man har lärt känna honom, säger Louise.

Det finns sällan några frågetecken mellan dem, de vet hur de ska jobba för att lyckas. 

– Så klart är det inte alltid enkelt, men han är lätt att jobba med på det sättet att han alltid är tydlig och säger hur han vill ha det. Det är aldrig något som är oklart och man kan alltid fråga honom om det är något man är osäker på. Det är trevligt att jobba med honom. Jag tycker att han har bra tankar och vill alltid det bästa för hästarna, vi har samma mål. 

Efter en tävlingsstart är det Louise som möter Henrik först av alla när de går ut från banan, både när det går bra och när det går dåligt. 

– När det går bra är det såklart bara lycka från hans sida. Då är han glad över både sig själv och hästen. När det går mindre bra säger han inte så mycket. Då är han tyst, kanske går undan för att titta på filmen av sin runda och sedan kan han prata om det. 

Varför har han blivit bäst i världen, och lyckats behålla förstaplatsen på världsrankningen, enligt dig?

– Han är noggrann och tänker alltid på vad han kan göra för att bli bättre. Jag tror också att det har att göra med att han varit bra på att ta upp flera hästar till hög nivå. Hästarna har fått tid på sig att ta sig upp till den nivå de är på i dag, vilket också gjort att han har flera hästar att växla mellan. Han blandar både högre och lägre klasser för att ge hästarna självförtroende.

Finns det något som du tycker att han kan bli bättre på?

– Ibland är han kritisk mot sig själv även när det går bra, så ibland tänker jag att han kan bli bättre på att njuta mer. Samtidigt så vet jag att han gör det inom sig ändå. Han är alltid nöjd med hästen och hur den presterar, även om det inte handlar om en bra placering så vet han när hästen gjort ett bra jobb och är nöjd ändå. 

Han kom i ett par jodhpurskängor och med hästlindor kring benen, och hade inga handskar.

Jens Fredricson, landslagskollega

Jens Fredricson var hopptränare på Strömsholm när han träffade Henrik för första gången. Henrik var då 16-17 år.

– Jag minns att han var lite lufsig, lite förvuxen, han hade inte hamnat färdigt i sin kropp. Han kom i ett par jodhpurs-kängor med hästlindor kring benen och hade inga handskar. Jag sa ”vill du träna går du och köper ett par ridstövlar eller shortchaps”, och det gjorde han med en gång så vi kunde rida på sedan, säger Jens.

Vilka faktorer tror du gör att Henrik har blivit så bra?

– Man måste vara nyfiken för att nå sina mål, inte bara klaga, utan hitta lösningar. Om du säger något till honom säger han inte ”det går inte”, han funderar ut ett sätt att lösa det. Det finns folk som är jätte-duktiga men om de inte tror att det går blir de inte bäst. 

Vi har hört om Henrik som en dålig förlorare – men så ser inte Jens på saken. 

– Får han en kvart, 20 minuter så är han bra sedan. Det är sunt. Har man satt upp ett högt mål och inte når det har man rätt till ensamtid. Sedan är det full fart framåt. Han har ett väldigt bra tävlingssinne.  

Hur är Henrik att ha med sig ute på tävlingarna? 

– Han är otroligt på och får med sig laget, han skickar en bra, stark och positiv energi. Han är supportive och hjälpsam, jag är imponerad över hur han med lätthet och glädje delar med sig. 

Att Henrik nått världstoppen har också att göra med hans sätt att rida. 

– Dels har han fått en av världens bästa hästar. Sedan har han anridningstajming, en förmåga att sätta hästar i balans. Han har en förmåga att mjukna vid rätt tillfälle och sitta ut språnget så att hästen får den bästa språngkurvan, det heter bascule på franska, och det beskriver hur hästen vänder igenom och hoppar genom kroppen. Han har en av världens mest utvecklade lätta sitsar som inte alls är beroende av balans i tygeln. 

Till sist, har du inget dåligt att säga om Henrik?

– Man säger inte dåliga saker om sina kompisar. Då är man ju ingen kompis. 

Han hade rätt inställning, slet hårt och drömde framåt. Det var inte så svårt att bestämma sig för att hjälpa honom.

Ancan Carlsson, tränare

Ann-Catrin ”Ancan” Carlsson var svensk chef d’equipe när Henrik von Eckermann tog sin första mästerskapsmedalj, lagsilver på YREM 2002 i Köpenhamn.

– Det är så länge sedan men han var redan då väldigt målmedveten och drömde om att nå toppen, säger Ancan om Henrik som ungdomsryttare. 

Det var hon som var med och hjälpte Henrik till hans första senior-EM-framgång, den sensationella femteplatsen på EM 2011 med Coupe du Coeur.

– Han hade rätt inställning, slet hårt och drömde framåt. Det var inte så svårt att bestämma sig för att hjälpa honom, säger Ancan om hur hon tillsammans med sin sambo Thore Gustafsson och familjen Björklund säkrade hingsten åt Henrik inför EM och OS i London 2012. Det var genom ett avtal med Ludger Beerbaums hästägare Madeleine Winther-Schulze.

– Hästen hade haft andra ryttare men just Henrik red honom väldigt bra, säger Ancan om skimmelhingsten.

Hur ser du på Henriks senare framgångar? 

– Det är så otroligt roligt att han har fått bli så här bra. Han har en bra inställning till hästarna, och ett upplägg där han är bäst när det gäller. Han gör rätt saker. Det är otroligt beundransvärt allt vad han och Janika nu byggt upp, helt fantastiskt.

Hon såg Henrik första gången på en tävling i Stävie året innan Köpenhamn.

– Jag tänkte att där har vi en som kan rida, honom skulle vi behöva (i laget).

Henrik hade då flyttat till Skåne för att träna för Peder och Lisen. Senare det året togs han ut att rida YREM individuellt i Gijon, där Sverige inte hade något lag. Året efter blev det lagsilver.

– Han hade en häst som hade stort hopp men inte den bästa tekniken, men Henrik hade ett sätt att göra det så lätt för honom som möjligt. De övriga i laget var Ann-Sofie Oscarsson, Malin Trollnäs och Jenny Johansson – den sistnämnda nu uppfödare till Henriks EM-guldhäst Iliana.

Henrik är mer tysk än de flesta tyskar, den bild man har av oss; komma i tid, ha bilen städad . Han är oerhört noggrann.

Philipp Weishaupt, ryttarkollega

– Henrik är värd att vara en idol för väldigt många unga ryttare, för det sätt som han är och som han jobbar. Jag önskar att jag vore lite mer som honom.

Philipp Weishaupt minns som i går första gången han träffade Henrik, för tjugo år sedan. 

– Det var en kall vinterkväll och jag satt och red i ridhuset. Han hade just kommit till oss, och stod vid ingången tillsammans med Malin (Baryard Johnsson), som förmedlat kontakten med Ludger. Han hade en snygg jacka och fina skor i kylan. Men jag märkte sedan snabbt att det inte bara var yta utan att han hade en motivation och arbetskapacitet som är exceptionell. Han har en otrolig skalle, otroligt fokus. 

Henrik hade vunnit lagsilver på YREM 2002, men hade ingen gräddfil i det nya jobbet. Han har berättat, och Philipp bekräftar, att de slet hårt de första åren hos Ludger, ofta utan hästskötare. De fick åka på tävling tillsammans med sex, sju eller tio hästar vardera, ofta hingstar. De skulle sedan ta hand om dem också när de kom hem på kvällen, även då utan hästskötare. 

– Det kunde vara tävling på gräs så att man måste brodda alla hästarna och göra det själv. Ensam brodda en hingst bak, utan hjälp av någon som håller i… Eller lasta och lasta av ensam, berättar Philipp.

– Henrik kunde inte ha jobbat hårdare än han gjort. Han är extremt motiverad, hade en dröm och han var beredd att ge allt, jobba dygnet runt. 

– De första åren var han väldigt mjuk i stilen, med mycket känsla, men inte den som var skarpast i omhoppningar. Rida fort var inte hans styrka, men efter fem, sex år så lärde han sig det, och blev mycket snabbare.

Hur var Henrik när det gällde att ta motgångar?

– Jag minns när han första gången var uttagen för att rida Stockholm International Horse Show. Han var så glad och taggad innan, men så i Grand Prixen red han fel väg och blev utesluten. Han pratade inte på tre dagar efter det, så knäckt var han över ett missat hinder. 

– Henrik är mer tysk än de flesta tyskar, den bild man har av oss; komma i tid, ha bilen städad och så vidare. Han är oerhört noggrann. Jag är mer italiensk i sättet. Säger han att man ska ses klockan 6.00 så menar han 6.00. Vi reste mycket tillsammans till tävlingar. En av de första gångerna kom jag fem över. Då hade han åkt. Men det hade jag ju lärt mig till nästa gång.

Philipp själv har stannat hos Beerbaum. Han tog förra året individuellt silver på EM med Zineday och var med och vann Global Champions League-finalen med team Riesenbeck International. Han har också vunnit Grosse Preis von Aachen. 

Man säger att han är där han är nu för att han jobbat så hårt, men det är inte det. Poängen är att han är så effektiv i det han gör, och så noggrann.

Ludger Beerbaum, tidigare arbetsgivare

– Från dag 1 såg man att han var riktigt ambitiös, ville få rida, få jobba. Det är mycket, mycket sällan som man ser någon som är så fokuserad på sin ridning. För mig var det aldrig någon tvekan om att han skulle ta sig till toppen, säger den tyska hoppryttaren och affärsmannen Ludger Beerbaum, som i tolv år var Henrik von Eckermanns arbetsgivare och mentor.

– Jag har sett att man säger att han är där han är nu för att han jobbat så hårt, men det är inte det, säger Ludger och fnyser. 

– Poängen är att han är så effektiv i det han gör, och så noggrann. Han sätter sig in i allt kring hästen: skoning, det veterinära, underlag, foder; han vet på ett gram när hur mycket varje häst ska ha. Det finns andra som jobbar, och jobbar och jobbar, men inte nödvändigtvis gör rätt saker, men Henrik gör exakt det som behövs. Det är därför som han är där han är i dag.

Det är mycket tydligt vilken respekt Beerbaum har för sin tidigare adept.

När anser du att han fick sitt genombrott?

– Det var EM 2011 i Madrid, när han hade Coupe du Coeur som jag ridit innan. Det var mycket nära att han vann alltihop, vilket skulle varit ett mirakel, och i stället blev han femma (efter Rolf-Göran Bengtsson med Ninja La Silla). Då sade vi i stallet att – nästa gång.

Henrik var tolv år hos Ludger Beerbaum, med ett kort mellanspel kring 2007. Det året utsågs han till Morgondagens stjärna på Ryttargalan.  

– Han var tredje man i stallet då efter Marco Kutscher och Philipp Weishaupt, och tyckte att han behövde göra något nytt. Han fick ett mycket bra erbjudande av en hästägare och jag förstod att han ville ta det, det var inga hard feelings. Men efter några månader där så ringde han mig och sade att det inte blev som han trodde, och frågade om han fick komma tillbaka, säger Ludger.

Han begär aldrig mer av en häst än den är kapabel till just då och det är en förklaring till att hans hästar håller så bra.

Karl Schneider, hästägare

– En vänlig person som är tillbakadragen innan man känner honom.

– Fullständigt pålitlig vad det än gäller.

– Skyller aldrig någonsin en miss på hästen utan lägger ansvaret på sig själv och analyserar vad han själv hade kunnat göra annorlunda och bättre.

– Begär aldrig mer av en häst än den är kapabel till just då, passerar ingen sådan gräns, och det är en förklaring till att hans hästar håller så bra.

Så sammanfattar Henrik von Eckermanns samarbetspartner Karl Schneider världsettan. Tysken hade en avgörande roll i Henriks steg från Beerbaumstallet till att bli sin egen och har varit en länk till några av Henriks bästa hästar; Cantinero, Mary Lou och King Edward. 

Hur kom Henrik att börja rida Cantinero?

– Hästen var, kan man säga, lite knäckt och hade tappat självförtroendet.

Cantinero hade sålts till gulfstaten Qatar, efter att Schneider hade tränat ryttare därifrån. Det fungerade dock inte för hästen och Schneider ville ge den en ny chans. Han bad Ludger Beerbaum om ryttarförslag. Det blev Henrik. Ekipaget vann senare bland annat Roms femstjärniga Grand Prix.

– Tycker Henrik att en häst har något så har han ett sätt att bygga upp den och ge den självförtroende, så att den kommer upp på en ny nivå. Det har man sett flera gånger, säger Schneider.

Hur kom ni sedan att samarbeta?

– Jag läste att Henrik skulle sluta hos Ludger för att starta eget. 

Schneider pratade med Ludger och fick idén att erbjuda sin anläggning nära Bonn. Henrik kom på besök en eftermiddag, såg faciliteterna och fick provhoppa ett sto som Schneider tyckte var lovande, Mary Lou. Hon gick då på 1,45-nivå. De kom fram till att de hade samma syn på sporten och litade på varandra. När eftermiddagen var över förklarade Henrik att han inte behövde någon betänketid utan gärna skulle anta erbjudandet. Han flyttade dit efter OS i Rio 2016. Tre månader efter att han först provhoppat Mary Lou var det nya ekipaget uppe på 1,60-nivå. Året efter vann de både brons i världscup-finalen och lag-silver på EM.

– Det är en viktig förklaring till de framgångar han fått, att han verkligen går att lita på, vad det än gäller. Det är ju tyvärr ovanligt i hästvärlden. Säger han vänster så betyder det vänster. Han är väldigt rak, och säger aldrig ett osant ord. Hans föräldrar har gjort ett mycket fint jobb med hans uppfostran, att han har en så bra personlighet, säger Schneider.

Han framhåller också att Henrik aldrig någonsin skyller ifrån sig på hästen, utan alltid tar på sig eventuella fel själv.

– Det är en stor skillnad mot många ryttare som säger att hästen gjorde det eller det felet och de kanske ska köpa en ny. Det skulle aldrig någonsin Henrik göra, säger Schneider.

Vad gör han i stället?

– Han analyserar sig själv i stället, vad kunde han gjort bättre och annorlunda.Det är därför han är där han är i dag. För att bli en mästare måste man ha inställningen att det alltid finns detaljer som kan bli bättre. Han är som de allra mest enastående Formel 1-stjärnorna som Senna och Schumacher. Jag har hört att när de inte körde så gick de till mekanikerna och diskuterade förbättringar.

Hos Ludger hade Henrik kunnat koncentrera sig helt på ridningen och inte behövt sätta sig in i någonting om affärer och administration runtomkring. Det fick han mycket stöd med från början hos Schneider, och bad samtidigt om att få lära sig den sidan av en hästverksamhet. 

– Nu kan han allt sådant också! 

Henrik lämnade Schneiders anläggning när han byggt sin egen i Holland med Janika Sprunger, men de har fortfarande affärer ihop och mycket regelbunden kontakt. Det var Schneider som hjälpte dem att få King Edward. Fuxen var egentligen inte till salu.

– När jag såg honom först gick han bara 1,30 på nationell nivå i Belgien, och hade väl gjort någon 1,40. Men det var sättet som han hoppade på! Han reds av sin ägare, en ung tjej som var amatör, men han bara lekte med hindren, nästan arrogant. Man såg att han var en enastående talang. Han hoppade redan 1,60 fastän hinderhöjden var 1,40, och såg ut som att han tänkte att det var en barnlek. Jag har sett många hästar i mina dar, men från första ögonblicket såg man att han var något alldeles särskilt. 

Fler hade sett samma sak, men fuxen var som sagt inte till salu. Schneider hade dock en kontakt i Belgien, som lyckades få fram ett löfte om provridning. Karl åkte dit med Janika och Henrik. Hästen var tänkt för Janika, och köpare var hennes hästägare Georg Kähny.

– De provhoppade honom båda två, han såg fantastisk ut och de blev kära med en gång. Det kändes som att ägartjejen inte gillade hur bra han gick med dem, och jag blev rädd för att de skulle ångra sig och inte vilja sälja. Så jag slog till med en gång, innan vi åkte därifrån. 

Hans förmåga att som ett kärnkraftverk omvandla energin i den ilskan som han kände till ren koncentration, det är hans superkraft.

Henrik Johnsson, vän

I sin bok ”Guldet” berättar Henrik Johnsson – som känt Henrik von Eckermann ända sedan han för tjugo år sedan red hos Henriks fru Malin Baryard Johnsson – om hur vännen grät efter att han blivit indi-viduell fyra i OS i Tokyo – fyra, den första förloraren. 

Kommer han att gråta igen om han blir fyra i Paris?

– Det beror nog på hur han blir fyra. När han gråter i Tokyo är det för att han är djupt besviken på att han har svikit sig själv.

Boken berättar hur Henrik von Eckermann hade ”målat upp smäktande bilder i skallen som föreställde hans framgång. Med de finaste penslarna och vackraste färgerna hade han detaljrikt skildrat hur han kom till Tokyo och stod högst på pallen”. 

Nu blev det inte så, men ändå guld – i lag – till slut.

– Hans förmåga att som ett kärnkraftverk omvandla energin i den ilskan som han kände till ren koncentration, det är hans superkraft.

Till skillnad från de andra ryttarna är von Eckermann den som är mest intresserad av andra idrotter – när han var yngre försökte han sig också på bland annat tennis, fotboll och ishockey, men menar själv att han saknade talang där.

– Jag är otroligt imponerad av honom, han är exceptionell som idrottsman. Av alla ryttarna är han den som man kan prata idrott med, han söker information inom andra idrotter. Hur gör en golfspelare när han ska putta och många miljoner står på spel? Han vet att de är några stycken som är bäst i världen och då kan han lära av de andra.

– Han är en person som har tagit kommando över sitt eget öde. Han har en vilja som har tagit honom så här långt, utan uppenbar talang. Han tävlar inte mot andra, han vet att om jag är bäst måste jag slå mig själv. Han trivs med att vara världsetta. Jag skrev en bok med tennisspelaren Robin Söderling som mådde som sämst när han var som bäst, han klarade inte att gå från att vara den jagande till att bli den jagade. Sån är inte Henrik. 

– Han accepterar inte några ursäkter, han har aldrig sagt att ”vi får se vad som händer” eller att han nöjer sig med ”en bra runda”. Han skulle aldrig lägga orsaken till ett misslyckande någonstans mitt emellan ryttare och häst. 

– Hans beslutsförmåga i hur han ska rida och hur han bygger hela sin verksamhet runt omkring sig är otrolig. Jag tror inte han var förvånad när han blev världsetta.

Stora ord, men Henrik von Eckermann är ändå en lättsam person att vara runt.

– Han går inte runt och är världsetta
24 timmar om dygnet, som människa är han väldigt easy going. Han har humor och det går att ta ut svängarna med honom.

Han är ständigt nyfiken, väldigt organiserad och driven att ständigt utveckla och förstå sina hästar bättre.

Henrik Ankarcrona, förbundskapten

Hoppningens förbundskapten Henrik Ankarcrona beskriver von Ecker-mann som en bra lagspelare.

– Han kräver väldigt mycket av sig själv på samma sätt som vi alla kräver mycket av varandra. Och han har en förmåga att få andra att höja sig. 

Kan engagemanget gå över styr? På OS i Tokyo sägs det att du fick be honom vara tyst och gå därifrån när han blev för yvig?

– Han brinner för resultatet. Men jag skulle inte påstå att vi alltid behöver hålla i honom. Han är känslomänniska och en person som blir väldigt engagerad när andra kanske hellre tar ett steg tillbaka.

Du har sagt att han är ”synsk” när han ser en hoppbana? 

– Han är väldigt intresserad och tittar på många andra ekipage. Ibland när man sitter och tittar med honom kan han säga ”den kommer att riva i vänstersväng med fram”. Och då gör den det. Men det är inte därför han är så bra.

Ankarcrona tvekar inte när han ska förklara vad som gör von Eckermann till världsetta:

– Han är ständigt nyfiken, väldigt organiserad och driven att ständigt utveckla och förstå sina hästar bättre. Ju bättre han förstår dem, desto bättre kan han göra deras tävlingsplanering. Han strävar hela tiden efter att förbättra de små detaljerna och är väldigt konsekvent med sin plan. Den ändrar han inte bara för att något händer. 

Hur är han när det gäller att ta emot andras förslag på förbättringar?

– Han är absolut mottaglig för feedback, för han är alltid intresserad av vad han kan göra bättre, förändra. Han är också bra på att ge feedback, rak och konkret och utan lull-lull. Det är viktigt att vi kan vara raka i laget, utvecklas och gå framåt.

Och Ankarcrona tycker inte att man ska överdriva von Eckermanns rykte som en dåligt förlorare. 

– När man vill bli bättre och inte tycker att man lever upp till sina egna förväntningar kan det finnas en frustration i det. Men i vår sport förlorar vi oftare än vi vinner.

Sagt av Henrik von Eckermann om …

… att försöka bli världsetta – innan han blev det:

”Självklart är det något som man verkligen skulle vilja. Hur ofta har man inte sagt att man vill bli bäst i världen? Tänk att få ha det på papper en gång. Men det är farligt om man börjar gå på världs-rankingen och söka efter poäng, då kan det ta för hårt på hästarna.”

… hur han gör för att spara sina hästar och ha dem hållbara:

”Jag försöker räkna varje språng jag gör med min häst. Därför är det också otroligt viktigt att ha en plan i träningen, ta vara på varje språng man gör för om man tränar och inte får bra språng och försöker igen och igen kan det väldigt snabbt bli väldigt många språng. Om jag inte är nöjd får jag ändå säga att för hästen är det tillräckligt och ställa in den. Sedan får jag komma tillbaka när det är dags att hoppa igen.

Likadant tänker jag som tränare för Evelina (Tovek). Jag är inte bara tränare för henne utan också den som ska se vad som är bäst för hennes hästar. Måste vi träna mycket för hennes skull måste man göra färre tävlingar. Det går inte att göra båda delarna för då blir det för mycket för hästarna.”

… att vinna:

”Man måste acceptera att inte alltid försöka vinna utan tänka långsiktigt. I vår sport behöver man ha otroligt mycket tålamod.”

… matchning av hästarna:

”Det viktigaste i slutänden är att matcha en häst på ett bra sätt. I alla planer man har ska man alltid låta hästen ha sista ordet.”

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 3/2024.