Anna Spencers hjärta brinner för ponnysporten

Färgstarka och engagerade Anna Spencer går att likna vid ponnysportens nav i området kring Umeå. Sedan många år tillbaka har hon arbetat som ridinstruktör – först på Hippologum i Umeå, och sedan fem år tillbaka vid Vindelns Ridklubb, där hon även är biträdande ridskolechef.
– Jag trivdes jättebra på Hippologum, men jag älskar att bygga upp saker, säger Anna, som efter övertalning tog tjänstledigt och provade på att jobba i Vindeln.

Annas goda vän Petra Karström hade då byggt upp ridklubben efter en konkurs, men ännu inte riktigt kommit igång med någon större tävlingsverksamhet. När Anna började hade Vindelns RK haft ett division II-lag.
– Jag hade några elever som följde med mig från Umeå, och vi fick ihop ett elitlag redan första året, säger Anna, som snart hittade en egen gård och blev kvar i Vindeln.

När det gäller dottern och hennes färdigheter som ryttare, berättar Anna att många tror att hon drillar Jill på hästryggen sju dagar i veckan. Så är det absolut inte, förklarar Anna.
– Jill rider när hon själv vill.
När Anna växte upp fick hon kämpa hårt för att få hålla på med hästar. Föräldrarna var inte särskilt intresserade, och även om de stöttade Anna i sitt intresse fick hon själv ta cykeln till K4 i Umeå där hon tillbringade mycket tid med att mocka och borsta. Den äkta glädjen man kunde känna om man någon gång fick sitta på en av hästarna, tror inte Anna att många av dagens ryttare kan känna.
– Man uppskattar hästarna mycket mer om man får kämpa lite, tror Anna.

Jills uppväxt ser helt annorlunda ut. Från det att Jill slår upp ögonen på morgonen finns det hästar runt omkring henne – hästar hemma på gården, mamma jobbar med hästar, mamma åker runt på tävlingar med hästar, och så fortsätter det hela dagarna. För att inte bara få allt serverat, är Anna noga med att Jill skall vara med i det dagliga arbetet med hästarna. Att Jill förstår att det inte bara är ridning utan även mycket jobb. Något Anna lagt stor vikt på är att Jill skall förstå hästarnas språk. Både från hantering, och genom att de studerat hästarna i hagen.
– Att lära sig hästspråket är grunden till all kommunikation med hästen, menar Anna.
Och Jill må vara liten till storleken, men hästarna lyssnar på henne.
– Hon är väldigt tydlig med vad hon vill, och ger beröm när de gör rätt, säger Anna, som menar att man måste börja i rätt ände.
– Om du inte är ledare på marken blir det svårare på ryggen.

Även om Jill är liten, lyssnar hästarna på henne tack vare att hon är så tydlig i sin kommunikation. På bilden rider hon Munsboro Kilroy – ett sto som Anna importerat och som idag tävlas med stor framgång av ägaren Elvira Dahlgren. Foto: Jenny Staaf.

Anna har också provat på lite omvänd psykologi, och föreslagit andra aktiviteter när Jill sagt att hon vill rida.
– Kanske blir det stå att Jill växer upp och vill hålla på med fotboll – då får jag väl bli fotbollsmorsa också, säger Anna med ett skratt.
Än så länge är det dock inte mycket som kan konkurrera med hästarna hos Jill. Möjligtvis katterna då, som Jill själv säger att hon föredrar framför hästarna, eller kanske hennes passion för kläder och skor. Men framförallt är det hästar i alla former som gäller för Jill.
– Hon leker med hästar hela tiden – det är My Little Ponies, hon bygger hinder och leker att hon är häst.

För att hinna vara med sin dotter så mycket som möjligt, har Anna dragit ned på tempot de senaste åren. Men vid sidan av arbetet på ridklubben hinner Anna ändå med att driva ett eget företag, där hon kombinerar träningar och utbildningar med hästförsäljning. Träningarna håller hon både kringresande och på ridklubben, samt hemma på gården från det att ridbanan tinat fram på våren och så länge underlaget är bra till fram in på hösten. Anna poängterar att hon tränar alla ekipage oavsett storlek eller ambitionsnivå.
– Det är mitt jobb att göra det ekipaget till det bästa de kan.

Anna har också med stort engagemang följt sina elever runt om i landet på tävlingar och provridningar, men kände till slut hur less hon blev på att de som norrlänningar ofta blev lurade.
– Det verkar som det är lätt att sälja skräpet till Norrland, vi räknas väl som lite korkade, säger Anna.
Allt för många av hästarna blev skadade och fick tas bort. Anna kände att hon ville hitta hästar och ponnyer till sina elever på ett annat sätt, från någon hon kunde få förtroende för.
– Då fick jag chansen att komma i kontakt med Munsboro, berättar Anna, som sedan dess tagit in en lång rad ponnyer och bestämt sig för att fylla Norrland med kvalité.

Munsboro är ett välkänt handelsstall på Irland, som drivs av Padraig Dolan. Anna besöker honom regelbundet på Irland, och några gånger per år kommer Padraig hem till Anna och levererar hästar och ponnyer.
– Vi har en jättebra kommunikation, och han har bra förståelse för vad jag söker, säger Anna, som uppskattar ärlighet och tydlighet.
– Jag vet att den information jag får av min leverantör är sann, och då är den information jag förmedlar till mina kunder sann.
Anna är väldigt nöjd med ponnyerna som kommit från Irland, och menar att det egentligen inte finns mycket som slår en irländare på tävlingsbanan.
– Ponnyerna är stabila, bra i psyket, hållbara och väldigt lätta att hantera, tycker Anna, och tillägger att de oftast är starka i kroppen och sällan är behandlade.

Det är stor skillnad på den irländska hästuppfödningen och den i Sverige. Framförallt för att hästuppfödning på Irland räknas med i jordbruksnäringen, och därmed kan bedrivas på ett helt annat sätt. Sverige som begränsar hästnäringen i jordbruket, hamnar automatiskt på efterkälken av det här. Anna vet att det finns många bra, svenskfödda ponnyer – men de är svåra att hitta. Så även om Anna egentligen vill gynna sitt eget land, föredrar hon att vända sig till Irland.

En bra ponny är en bra början, men att ponnyerna hamnar rätt är minst lika viktigt. Det här tycker Anna är lite av tjusningen med att sälja hästar. Hon har alltid sett ponnyerna filmade innan de kommer, och har en idé om vilken ryttare den kan passa till.
– Jag är ganska duktig på att matcha ekipage, säger Anna, som säger att det rör sig om 30-40 försäljningar per år.
– Gör jag ett bra jobb och placerar ut rätt ponny till rätt familj, då blir de mina bästa reklampelare, förklarar Anna.

Anna Spencer finns alltid på plats för sina elever. Foto: Jenny Staaf.

Orosmomentet just nu tycker Anna är den turbulens som råder i ponnysverige. Redan när prispengarna på ponny togs bort för 10 år sedan lades grunden till problemen, och Anna är upprörd över dubbelmoralen som finns hos Ridsportförbundet.
– Barn kan inte vinna pengar på ponny, men sitter samma unge på en häst så går det bra, säger hon syrligt.
Och med de nya åldersgrupperna anser Anna att man mer eller mindre punkterar mångas intresse och möjlighet att tävla. Små startfält och långa tävlingsdagar ställer till det så det inte blir roligt längre.
– Mina 17-åriga elever gråter och anser att de blivit bestulna på två ponnyår.
Även hotet om att barn inte skall få tävla oroar Anna.
– Hur skulle en fotbollsmatch se ut om man inte fick tävla – skulle man inte få göra mål då? undrar Anna, som menar att tävlandet är en del av livet.
– Jag tycker det vore tråkigt om min dotter skall växa upp och inte får tävla mot klockan om hon vill det.

Anna har tidigare hållit en låg profil i de här frågorna, men känner nu att hon både som tränare och mamma måste engagera sig i de här problemen. Poängen med att ryttarna skall upp på stor häst så snart som möjligt tycker hon inte är förankrad i verkligheten.
– Många föräldrar vill inte att deras barn skall ha hästar, de är rädda för de stora djuren och vill ha C- eller D-ponnyer, förklarar Anna, som istället tror att man tappar bort hela hästintresset för många barn och ungdomar på det här sättet.
– Istället för att förminska ponnysporten – kan man inte bara samarbeta? undrar Anna, som efterlyser fler tävlingsformer och mer tävlingsplatser där man kan tävla både ponny och häst, och därmed slipper välja bort något.
Hon ser fram emot en lösning, där man gynnar hela hästsporten. Där barn och ungdomar får fortsätta lära sig ledarskap och empati genom att arbeta med hästar, och inte minst att hålla sig borta från droger och andra dumheter.
– Jag vet hur läkande det är med hästar, avslutar Anna.

Fakta. Anna Spencer, 39

Familj: Dottern Jill (snart fem år), samt morfar (min högra hand, bor med oss 4-5 dagar/vecka)

Sysselsättning: Egna företaget Anna Spencer AB, samt jobbar som biträdande ridskolechef på Vindelns ridklubb

Hästar: Woezer (KWPN f-03 e Oklund – Notaris), pensionerade travhästen Mr Dream (f-98 e Mr Drew – Nevele Action) och Jills minishettis Saga’s Karamasov (”Karras” f-94 e Kerswell Shogun – Kerswell Badger).

Övriga intressen: Musik och dans, men framför allt mina vänner

Favoritmat: Pannkaka.

Läser just nu: Sagor för Jill.

Lyssnar gärna på: Ballader, country och R’n’B.  

Favoritfilm/serie: Livet från den ljusa sidan/Walking Dead.

Främsta egna meriter: Tränat elever upp till SM i ponnyhoppning. Utbildat och tävlat tom 1.30.

Framgångsrika elever: Alla mina duktiga elever på sitt sätt. Men resultatmässigt på tävlingsbanan är det Meja Wikström, Moa Wikström, Julia Karström, Alicia Kyröläinen och Marielle Carlsson.

Speciellt minne: När Jill föddes.

Framtidsmål: Att kunna ge tillbaka något till samhället genom att göra mer för barn och ungdomar som har problem, samt att kunna leva på mitt företag och på så sätt få mer tid för Jill.

Förebilder: Mamma och pappa.

Eventuellt motto: Ge aldrig upp för något du brinner för. Det som inte dödar det härdar!