Malin Baryard Johnsson siktar framåt

Lägga av. Det är ord som Malin Baryard Johnsson inte använder.
– Jag sa när jag var yngre att jag skulle sluta när jag fyllde 50, men nu när det börjar närmar sig vet jag inte längre. Jag håller nog på ett tag till, säger 47-åringen.

Under våren har hon varit på en av de spanska tourerna med de yngre hästarna.Det blir en liten extra gnista i Malins ögon när hon börjar prata om arbetet med unga hästar.
– Att stå överst på pallen på ett mästerskap betyder oerhört mycket och så klart tävlar jag för att få framgång. Men jag arbetar med hästar för att jag älskar att göra det, jobba med dem, utveckla dem. Att få växa tillsammans med en häst och leda den i rätt riktning för att den ska bli sitt absolut bästa är det roligaste jag vet. Med unghästarna tar man små kliv framåt varje dag. Det gör det hela så roligt.

Missade matcher svider i hjärtat

Att vara borta på tour i flera veckor är inte något Malin uppskattar.
– Familjen är jätteviktig för mig, det allra viktigaste och de bästa jag har. Men jag kan vara en ensamvarg också, det har man fått lära sig med det här jobbet. Det här är ju mitt jobb, det jag gör, och då ingår det att vara borta i perioder.
– Men det är klart att det svider lite hjärtat att inte kunna vara med när mina barn spelar match. Fast mycket går ju att följa digitalt, fortsätter hon.

Jag har stor nytta av min erfarenhet, samtidigt får jag inte stänga dörren för nytänkande.

Malins långa karriär är till hjälp när yngre hästar ska formas till – förhoppningsvis – framtida stjärnor.
– Jag har stor nytta av min erfarenhet, samtidigt får jag inte stänga dörren för nytänkande. Jag gör ganska likadant i grunden med alla hästar, men får ofta ändra mig lite för att anpassa mig till varje enskild häst. Det gäller att vända på alla stenar och se var lösningarna finns. Och ibland får jag inse att en häst kanske inte blir det jag trodde från början.

Matchas mot VM

H&M Indiana, hästen som Malin har tagit OS-guld och VM-silver med, matchas mot sommarens VM i danska Herning. Det temperamentsfyllda stoet har hittills fått det hon ställts framför i tävlingssammanhang att se litet ut, och med henne har Malin helt andra krav på sig själv än i unghästjobbet.
– Indiana är en av världens bästa hästar och jag är en erfaren och duktig ryttare. Vi bara ska vara bra tillsammans. Att arbeta med unga hästar blir en motpol, mycket mer förlåtande, än att ha en Indiana där kraven hela tiden är höga. Det är inte hennes ägare som ställer de kraven, det är jag själv.

När nästa OS rids 2024 är H&M Indiana 16 år och det är alltså ingen orimlig tanke att hon kan göra ännu ett OS. Indiana trivs bäst utomhus på stora ytor och därför är till exempel världs-cupen med små trånga framhoppningar bortvald för det energiska stoet.

Malin är också övertygad om att hennes huvudsponsor sedan 1996, H&M, kommer att vara kvar som stöd länge än.
– Absolut. Vi har gjort en fantastisk resa tillsammans, säger ryttaren som också framhåller alla andra som har varit med på hennes väg fram till OS-guldet.
– Det är så många som har varit med på den här resan, inte minst mina föräldrar. Utan dem hade det jag har gjort inte varit möjligt.

Kan tänka sig flera guld

Det efterlängtade mästerskapsguldet kom efter att Malin tagit fem (!) lagsilver för Sverige på seniormästerskap sedan EM i Arnhem 2001. Trots att guldmålet är uppfyllt har suget efter fler guld inte minskat.
– Nej, alltså… Det var faktiskt så roligt att ta ett OS-guld att jag kan tänka mig att göra det igen. Alla gånger.

När man har hållit på så här länge kanske man uppskattar framgångarna ännu mer.

De hästar i Malins stall som är närmast efter guldhästen utbildningsmässigt är El Barone och Harley Davidson. Båda har gjort en hel del internationella starter i stora klasser.
– Om de kan ta över efter Indiana? De är jättebra hästar som jag trivs med, men att axla Indianas mantel är nog svårt. Det finns inte många som henne…

Malin har varit en kändis även utanför ridsportens kretsar i Sverige under större delen av sin karriär. Det berömda uppträdandet i raffset under en maskeradhoppning i Scandinavium 1996 satte fart på kändisskapet, som stärktes av sportsliga framgångar när svensk hoppsport började ta för sig i början 2000-talet. Så här i efterhand känns tilltaget med underkläderna 1996 ganska otippat, då OS-guldmedaljören under hela sin karriär månat om sin integritet.

Värnar om privatlivet

Hon har också varit förskonad från skandaler – i alla fall kända sådana. Visst har hon ständigt varit tillgänglig för media och ställt upp på otaliga arrangemang som autografskrivande och galor, men hon har också en aura av ”hit-men-inte-längre” när det gäller privatlivet.

När äldste sonen, 16-årige Alvar, klev upp på scenen i samband med Idrottsgalan och höll ett gripande och känslosamt hyllningstal till sin mamma, sänktes dock garden lite och tårarna kom i ryttarens ögon.
–Han var helt otrolig. Jag har själv stått på sådana där scener och vet hur jobbigt det är. För honom var det första gången och då är det ju svårt att veta hur man ska reagera. Men han behöll verkligen lugnet. Han har det där lugnet i sig och det har han nog fått från sin pappa.

Jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag kan hålla på med min idrott.

OS-guldet har gjort att Malin har blivit ännu mer igenkänd bland allmänheten än vad hon var innan. Att hon tillsammans med sina lagkamrater från Tokyo, Peder Fredricson och Henrik von Eckermann, fått både Bragdguldet och Jerringpriset för insatserna i Japan, har också ökat kändisskapet och uppmärksamheten.
– Det gör en enorm skillnad att ha vunnit ett OS-guld, responsen kommer från en mycket större publik än om det handlar om ett vanligt ridsportmästerskap. Jag blir mer igenkänd på stan nu. Det visar både att det finns många hästnördar i Sverige, och att vi nådde ut till andra som upptäckte och följde oss i Tokyo.

Dålig på att fira framgångar

All uppmärksamhet och efterföljande utmärkelser och hyllningar har gjort att Malin och hennes lagkamrater har fått många påminnelser om prestationerna i Tokyo.
– Jag tror att vi ryttare ofta är ganska dåliga på att fira våra framgångar, att stanna upp och uppskatta dem. Det kommer ju alltid en ny tävling. Men tack vare all respons vi har fått har jag kunnat leva på det här lite längre, glädjen har varat och jag kommer aldrig glömma det här året. Det tror jag inte någon av oss som var med kommer att göra, säger hon.
– När man har hållit på så här länge kanske man uppskattar framgångarna ännu mer för man vet hur hiskeligt svårt det är, hur mycket det är som ska stämma samtidigt.

Samtidigt har OS-guldet egentligen inte ändrat på någonting. Vardagen med träningen av hästarna och familjen är densamma som före resan till Tokyo förra sommaren.
– Ja, det här är ju mitt jobb, att träna och tävla med hästar. Och det fortsätter precis som innan.

Malin är bestämd med att det ska gå att kombinera livet som proffsryttare på högsta nivå med familjeliv. Detta har hon också visat resultatmässigt. Det som har fått stryka lite på foten i och med detta val är topplaceringar på världsrankningen som kräver väldigt mycket tävlande.
– Jag känner mig ganska nöjd med att jag har lyckats fortsätta vara så bra som jag är fast jag inte tävlar lika mycket som många andra gör.

Vill vara delaktig i barnens liv

Malin vill hålla nere tävlandet till varannan helg för att fortfarande kunna vara en mamma som är delaktig i sina barns liv, inte minst deras idrottande som hon gärna följer.
– Det är väldigt kul att vara mamma till idrottande barn och jag tycker det är fantastiskt att få möjligheten att växa upp med lagidrottande, att vara en del av den gemenskapen och den utveckling som det ger.

När hon är hemma på gården rider Malin sällan mer än fem hästar om dagen, resten av hästarnas träning får personalen ta hand om.
– Jag har upptäckt att jag inte blir bättre av att jag fortsätter att rida flera hästar än så. Det är vad kroppen orkar med, rider jag fler sliter det bara på mig, säger Malin som sedan länge kompletterar ridningen med löpning och styrketräning för att hålla kroppen i form.
– Jag känner mig bättre i kroppen än någonsin tidigare. Jag tror att det är för att jag tog tag i det här med träningen i tid.

Vill vara med ett bra tag till

Hon har varit med från början när svensk hoppsport började göra avtryck internationellt under tidigt 2000-tal. Och allt tyder på att hon tänker vara med ett bra tag till.
– Jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag kan hålla på med min idrott och fortfarande vara så här bra. Det här är mitt jobb, det jag gör och det är fantastiskt att kunna fortsätta med det.

Fakta

Följer sönernas idrottande

• Namn: Malin Baryard Johnsson
• Ålder: 47 år.
• Bor: Jonstorps gård utanför Norrköping.
• Gren: Hoppning.
• Familj: Gift med Henrik Johnsson, mor till två söner.
• Bästa häst: H&M Indiana (BWP sto f -08 e Kashmir van Schuttershof–Animos Hallo, uppf W Vanderlinden, äg Stuteri Arch).
• Fritidsintressen: Följa barnens idrottande.
• Övrigt: Vinnare av Jerringpriset och Bragdguldet tillsammans med övriga i OS-guldlaget 2021.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 9/2022.