”Det blev tråkigt att bara rida”

Redan i slutet av 80-talet blev Helena Hugoson-Feldt fascinerad av embryotransfer.
– Det var runt 1987 när jag var i Nederländerna. På Zangersheide såg jag hur de utförde embryotransfer och redan då gjorde vi transfer på min topphäst Heliotrop, berättar hon.
– Jag försökte utföra embryotransfer på egna ston, men det var svårt i Sverige på den tiden så vi skickade henne till Holland och där blev det fyra avkommor. Inte förrän Agneta Tegnér långt senare var stationsveterinär här tog det fart. Jag minns hur överlyckliga både hon och jag var när hon vid första spolningen såg ett embryo och det sedan verkligen blev ett föl.

I dag sköter Helena semineringen själv, men hon utför få transfer. När stoet är seminerat körs det på åttonde dygnet över till Højelse Hesteklinik i Danmark där spolningen sker.
– Det fungerar väldigt bra. Tidigare hade jag travarston här som vi använde för våra embryon, men den verksamheten har jag lagt ner.

När Ridsport besöker familjen Hugoson-Feldt är det full fart. Ett 3-årssto ska dräktighetsundersökas (det var dräktigt!), det är fullt av hästar överallt och på gårdsplanen står bilen kopplad till en trailer med båt.

 Jag försökte utföra embryotransfer på egna ston, men det var svårt i Sverige.

Ett par dagars semester väntar för Helena och hennes man Thomas. Döttrarna Emelie och Anna stannar hemma och tar hand om hästarna. Allt fungerar, det finns en harmoni runt gården strax söder om Helsingborg, men också en gåpåaranda— saker och ting blir gjorda.

Är det drivande navet i verksamheten

Helena är navet i verksamheten, det är hon som är drivande, ivrigt supportad av maken Thomas, som jobbar som hovslagare.

Hon har alltid vetat vad hon vill, ända sedan hon som fyraåring såg en cowboyfilm och började ”tjata hål i huvudet” på sina föräldrar om att få börja rida. Det var på 70-talet, mitt under bensinkrisen, men Helena fick föräldrarna att använda hela bensinransoneringen till att köra henne till familjen Parmlers ridskola i Clareberg utanför Göteborg. Sedan blev det ridning hos Tord Börjesson innan pappa Mats-Åke och mamma Margareta också blev så intresserade att fullblodet Sundowner köptes.
– Den skenade runt med alla, så när jag var sju år köpte vi C-ponnyn Black Bird av familjen Herrey och den hade jag mycket roligt med. Vi försökte till och med köra in den men det gick inte, den bara skenade, minns Helena.
– Jag tränade för ryttmästare Eddie Lang och lärde mig enormt mycket.

Eftersom mentorn Lars Parmler ansåg att man inte ska rida ponny för länge, fick Helena sin första stora häst som tolvåring. Där börjar sagan om Helena som vi känner den. Den första hästen var nämligen en Sixten Pohl-produkt, Rödfloka (f -74 e Rote Boldt).
– En fux så klart, och mamma sydde en röd ridjacka till mig…

Första hästen ville inte hoppa

Men Rödfloka ville inte hoppa så hon fick bli skogsmullehäst till syster Gunilla. Istället köptes en vild 1-åring till Helena, Orchis (e Optimist-Orkan), också från Sixten Pohls uppfödning.
– Vi ville åt blodet, Sixten var ju redan 80 år då, så vi tog den, fast den såg hemsk ut. Egentligen var det en annan häst vi valt men när vi kom hade Sixten redan sålt den till någon annan.

Som 3-åring betäcktes Orchis med Hartung (f -62 e Ilmengrund-Altan).
– Vi skulle återkomma för ny betäckning efter två dagar men det blev inget av med det. Hartung hade brutit benet och avlivats. Men Orchis var lyckligtvis dräktig.

Resultat av detta enda språng blev ett stoföl: Heliotrop H, hästen som förde Helena nästan hela vägen till de olympiska spelen. Heliotrop fanns, tillsammans med Caramelle, Betonica och irländaren Look Ahead, med i lastbilen när Helena utnyttjade sin studentpresent och åkte till Nederländerna.
– Först till en ”gubbe” som var en skummis och förväntade sig tveksamma tjänster från mig. Men efter tre veckor flyttade jag till familjen Diks som jag var hos i tre månader och även sommaren efter. Där tränade jag för Henk Nooren, den bästa tränaren jag haft, vid sidan om Lasse Parmler.

Stort intresse för egna uppfödningen

Omgivningens intresse för då 6-åriga Heliotrop var stort.
– Folk började springa efter henne. Inte skulle väl en amatör som jag rida omkring på en sådan fin häst. Oskodd var hon också, för jag tyckte inte hon behövde några skor.

Inte skulle väl en amatör som jag rida omkring på en sådan fin häst.

Men Helena ville behålla sin häst och hon red JEM och YREM och 1988 vann hon Nations Cup i Gera, tillsammans med bland andra Anna Emanuelsson och Cecilia Arvidsson. (Vid det här laget hade Heliotrop blivit skodd, så att Helena kunde brodda stoet.)
– Vi var enbart tjejer, vi tvålade till det tyska kill-laget och de blev jättesura. Arrangörerna också, så de gav segerchampagnen till tyskarna.

Där hemma hade hästintresset växt så till den grad hos föräldrarna att det var dags att lämna radhuset och bygga gård. På fredagarna slängde pappa Mats-Åke, professor i data-teknik vid Chalmers, av sig kostymen, drog på overallen och snickrade en hästgård med plats för 18 hästar i Nol, Ale kommun i Västergötland.
– Morfar är fantastisk. Han är vår extralärare och inspiratör i allt. Både jag och Anna gick naturlinjen i gymnasiet plus att vi hade massor av hästar. Hade inte morfar stöttat och hjälpt oss hade det aldrig gått, säger den äldsta dottern Emelie, som just nu lär sig köra motorcykel av sin 87-årige morfar.

Gården i Nol var basen i flera år, men sedan Helena flyttat ut ville föräldrarna tillbaka till ursprunget, närmare bestämt Rydebäck i Skåne. Mark köptes runt stamgården och en ny gård byggdes.

Visade Everest på bruksprovet

Helena hamnade också i Skåne så småningom, efter en kort sväng i Vetlanda och sedan hos Ted och Pia Nätterqvist på Flammabygget.
– Det var vid den här tiden jag fick hingsten Everest från VDL. Han hade inte blivit godkänd i Holland så jag började träna honom. När han var fem år visade jag honom på bruksprovet, som efteranmäld, allra först på morgonen. Han fick 10-10 i hoppningen.

Nimmerdor-Silvano-sonen uppmärksammades av många stoägare och Helena insåg att avelsverksamheten inte gick att sköta från Vetlanda. Så hon flyttade till stamgården i Rydebäck. Med sig hade hon en eländig Everest, med hovar misshandlade av en hovslagare.

Hon åkte till djursjukhuset i Helsingborg med hingsten för att få hjälp. Där arbetade Thomas – och sedan dess är de ett par.

Med Everest fick Helena smak på det där med hingstar.
– Många hästägare kom och ville att jag skulle rida deras hingstar och jag tyckte det var jätteintressant.

Så småningom köptes Elmshorn (f -86 e Lord-Corvado), i samband med att Albert Voorn skulle sluta tävla. Hingsten var vild, men Helena gillade den och tog upp den till Grand Prix.
– Jag hade tjatat på Jana (Wannius, reds anm) att få komma till Falsterbo. På tisdagen i tävlingsveckan ringde de från Falsterbo och sa att om jag kunde vara där på onsdagsmorgonen klockan tio till veterinärbesiktningen så fick jag rida. Det kunde jag ju, berättar Helena.

Det slutade i succé, Helena var tvåa i Grand Prixen, efter John Whitaker med valacken Grannusch.

Blev utfrusen från hoppgemenskapen

Det var 1996 och Helena hade sakta men säkert tagit sig tillbaka in i hoppgemenskapen. I början av 90-talet hade hon blivit ”persona non grata” med
hopp-Sverige efter artiklar i Göteborgs-Posten i barreringsdebatten.
– Det blev lite fel där i tidningen, men jag och pappa hade reagerat på hur det såg ut vid en tävling i Donaueschingen. Pappa tog kontakt med förbundet för att få ett slut på barreringen. Själv blev jag uppkallad av dåvarande sportchefen Jan Fristedt men jag vägrade hänga ut någon kollega.
– Det slutade i alla fall med jag att blev totalt utfrusen av alla. Jag fick köra mitt eget race, men eftersom Heliotrop ändå var så bra blev det några ungdomsmästerskap. Det var värre när jag blev senior, jag fick väldigt få chanser då.

Hugo Simon kom med sitt checkhäfte och sa att jag själv fick fylla i summan.

Så småningom lugnade det sig och Helena blev uttagen till OS i Barcelona, men missade ändå eftersom Heliotrop blev halt.

Det utländska intresset för fuxstoet var fortsatt stort.
– Hugo Simon kom med sitt checkhäfte och sa att jag själv fick fylla i summan, berättar Helena.

Men Heliotrop stannade kvar hos henne.

Studerade två år i Ungern

Tävlandet var en stor del i Helenas liv men sedan hon träffat Thomas dröjde det inte länge förrän hon blev mamma till först Emelie och sedan Anna. Helena började fundera.
– Det blev tråkigare och tråkigare att rida. När åtta hästar var ridna återstod det ändå fem och allt vi tjänade stoppades in i tävlingsverksamheten.
– Jag hade alltid velat bli veterinär men tyckte att jag nu var för gammal för en ny karriär. Dessutom räckte inte mina gymnasiebetyg. Men en dag kom en tant som hade problem med sin veterinär och sa till mig att jag borde satsa på yrket. Jag är för gammal, sa jag, men tanten påpekade att jag ju hade halva livet kvar.
– Så jag blev inspirerad och läste upp betygen på Komvux. Jag insåg att det var omöjligt att komma in i Uppsala, att betygen var för dåliga för Danmark och sökte mig till Ungern i stället. Två år där skulle innebära att jag kunde läsa vidare i Danmark.
– Jag tyckte först att det skulle bli för komplicerat att läsa två år i Ungern, med gård, hästar och två barn. Men Thomas sa att jag skulle satsa, han och våra föräldrar kunde hjälpas åt med barnen. Så blev det. Det var otroligt tufft i Ungern men de två åren gick jättefort.

Några av avelshästarna fick stanna kvar hemma, tävlingshästarna såldes eller lånades ut.
– Det var så Malin Baryard-Johnsson fick Tornesch, säger Helena.

Tävlingsdrivet finns kvar i familjen men numera ligger allt fokus på döttrarna. Emelie gick direkt upp på stor häst. Efter en start i 1,20 i Dagstorp blev det träning för Pether Markne och Henrik Lannér. Emelie blev uttagen till childrens-EM i Magna Racino i Österrike med Evolution H och Magic Line H.
– Två dagar innan köpte vi en lastbil från Polen och sedan for vi i väg. Emelie blev bästa svensk och gick till final.

Jag har klickat perfekt med Turmalin.

Emelie Hugoson- Feldt

Med Evolution har Emelie vunnit flera internationella junior-Grand Prix, hon har vunnit förklassen till Morgondagens vinnare i Göteborg med Trendline H, hon har haft stora framgångar med Tropic Line, Nordic Line, Toronto och Tellus och hon fick ta över både Tornesch och Turmalin.
– Med Tornesch blev pressen stor på mig, alla tittade men jag tog SM-silver på honom 2016, säger Emelie.
– Jag har klickat perfekt med Turmalin och vi har klättrat i klasserna. 2017 fick vi lagguld i NM, året efter blev det YRNM-guld i lag och vinst i ungdoms-GP:n i Falsterbo.

För Anna har tävlingskarriären varit av och på. Numera är den enbart ”på” och det har bland annat blivit JSM-silver 2019 med Tangoline H.
– En häst jag själv utbildat, påpekar Anna.

Föräldrarna är alltid med på tävlingar.
– För oss är det en familjeangelägenhet, säger Thomas.

Fakta

Systrarna Hugoson-Feldt

Emelie Hugoson-Feldt

Började tävla internationellt redan 2012 då hon red children-EM i Österrike.

Främsta meriter: SM-silver 2016, lagguld i NM 2017,YRNM-guld i lag 2018. Vann ungdoms-GP:n i Falsterbo 2018.

 

 

Anna Hugoson-Feldt

Kvalade 2014 in till children-finalen i Falsterbo.

Tog JSM-silver 2019 med Tangoline H.

Fakta

Helena Hugoson-Feldt

Namn: Helena Hugoson-Feldt.

Född: 7 november 1967.

Bor: På Bäcka gård nära Helsingborg.

Familj: Maken Thomas Feldt, döttrarna Emelie, 22 och Anna Hugoson-Feldt, 19, hundarna Strecket, 9, Busan, 6 och hennes avkommor Pandora och Rolex, alla blandras.

Favoritmat: En köttbit och sallad.

Dryck: Ett glas vitt vin.

Dold talang: Laga mat.

Favoritklädsel: Jeans och en tröja.

Tävlingsmeriter: Framgångar upp till internationell svår hoppning och i unghästchampionat med hästar som Heliotrop H, Furillo H, Elmshorn 887, Pasolini 967, Polanski, Pandora, Tornesch 1042, Spender S 1054, Sorba 928, Euroline H, Aerline H 949 och Everest 822.  Dessutom uttagen till OS i Barcelona 1992 med stoet Heliotrop H.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 15/2020.