Engelskt fullblod – den hotade rasen?

Vackert placerade i en träddunge på Flyinge finns gravstenar efter betydelsefulla fullblodshingstar som har verkat inom den svenska aveln under lång tid. I gravarna ligger deras ena framben och svans (sägs det), och synligt på stenarna är namnen inristade – följt av det symboliska ”xx” som återfinns i så många härstamningar, om än allt längre bak, allt mer gömt. Farten (den höga) och förädlandet (det fina) har placerat det engelska fullblodet i både en och flera klasser för sig. Stamboken stängdes i slutet av 1700-talet, men rasen har generöst delat med sig av sitt blod, sina linjer, till andra stamböcker för varmblodiga raser. Raser som i dag står på helt egna ben.

Carnoustie xx är en av de fullblodshingstar som har förärats med en gravsten på Flyinges hästkyrkogård. Foto: Lars Nickesson.

Frågan är: Har det engelska fullblodet blivit passé i vår tid?
Emma Thorén Hellsten, avelsledare på SWB som har sitt kansli på just Flyinge, säger:
– Jag kan inte svara ja eller nej. Kanske har fullblodet spelat ut sin roll inom svensk varmblodsavel. Vi godkänner fullblodshingstar, men ingen använder dem. Däremot är det vanligare med lite mer fullblodsston, framför allt inom hoppning och fälttävlan, men mer inom fälttävlan. I dag har vi kommit väldigt långt inom den specialiserade sporthästaveln genom urval och vi söker andra egenskaper än att enbart förädla.
Tidigare kunde galoppbanorna vara en naturlig rekryteringsplats för dem som sökte blivande ridhästar och/eller hästar att avla på. Men när ridsporten bland annat har strävat efter att få hästar byggda i uppförsbacke har det varit tvärtom inom galoppaveln. Där ses fler som är överbyggda, vilket gör dem mindre lämpade som sporthästar för hoppning, dressyr och fälttävlan.

Michael Jungs Fischer Rocana FST är efter Ituango xx, som har ett förflutet som galoppör. Foto: Kim C Lundin

Emma Thorén Hellsten påpekar:
– Fullblodet har fortfarande en roll, inte i det första ledet utan helst i andra eller tredje led. Det är svårare och svårare att hitta fullblodshingstar och ston som passar i sporthästaveln. De är mer specialiserade för sin sport, mer byggda som Formel 1 eller quarterhästar.
– Det finns definitivt fortfarande ett intresse av att ha fullblod i stammen, men få uppnår standarden i den första generationen. De flesta uppfödare i dag vill ha avsättning direkt, säger Emma Thorén Hellsten och menar att den som vill föra in fullblod i sin verksamhet behöver ”tid, resurser och fingertoppskänsla”.

Att kraven på hög kvalitet är (för) stora för många fullblod bekräftas även av Poul Graugaard, avelsledare hos den danska varmblodsföreningen. Han understryker att fullblodet har haft en enorm betydelse för aveln. Emellertid har dagens krav gjort det svårare att hitta lämpliga avelsdjur.
– Det finns en godkänd fullblodshingst i aveln i Danmark i dag. Fullblodshingstar har inte tillräcklig kvalitet, till exempel exteriört, säger Poul Graugaard.
Uppfödarna blir mer och mer kräsna. De vill använda hingstar som ligger i den absoluta toppen. Däremot finns det en marknad för amerikanska ston som tas in i den danska varmblodsaveln. Graugaard säger också att de amerikanska hingstarna brukar vara flotta. Baccarat 887 xx, den hingst som är godkänd i Danmark, är även född där och har nästan uteslutande amerikanska galopplinjer i sig där sådana kändisar som Mr Prospector, Northern Dancer och Secretariat lyser med sin närvaro.

Eighty-Eight Keys xx 821 är en av de amerikanska fullblodshingstar som har gjort lycka i svensk avel. Han är far till bland andra Keymaster xx, som har gått både VM och OS i fälttävlan. Foto: Krister Lindh

Att det amerikanska blodet kan spela en roll har vi även i Sverige fått se flera exempel på under åren – och då inte bara på galoppsidan, där man sedan många år flitigt har använt i synnerhet USA-importer. På ridhästsidan finns exempel som National Zenith xx (son till Secretariat) och senare Eighty-Eight Keys xx som ägdes av Flyinge AB.
– Att använda en fullblodshingst är en gammal avelstradition. Jag tror att fullblodets inflytande kommer att vara starkt i framtiden längs hela skalan, men jag tror inte på en renässans för fullblodshingstar för jag tror inte att så många är intresserade. Det är lättare att ta in fullblodsston i aveln, säger Poul Graugaard.

Heraldik xx har lämnat åtskilliga framgångsrika avkommor i fälttävlan. Foto: Gestüt Birkhof.

Även om det är länge sedan som fullblodet låg i frontlinjen bland hopp- och dressyrhästar behöver det inte innebära att det per automatik är samma sak inom fälttävlan. Vilken är då fullblodets position där?
Vi frågade Anna Hilton, med en både lång och hög erfarenhet inom grenen. Hon är övertygad om att fullblodet inte har spelat ut sin roll.
– Tvärtom går vi mot mer. Vi behöver det efter att steeplechase och fas A togs bort och terrängen har fått kortare och mer tekniska banor som kräver en snabbare häst med mycket energi mellan hindren, säger Anna Hilton.
– Och man behöver fullblodet när man drar ut på banorna i VM och Badminton som har längre, tyngre banor.
I år tycker hon att banan i Badminton var perfekt och att (full)blodet i hästarna kan ha varit utslagsgivande. De fyra hästarna i toppen stod alla mycket högt i blod, men rena fullblod är ändå sällsyntare i dag. Varför?
– De är svårare att hitta, rena fullblod som har både hjärnan och fysiken. De har en lätt hjärna och där finns både för- och nackdelar. Rena fullblod är avlade för racing. Idealet är fullblod korsade med svenskt halvblod eller tysk hannoveraner eller holsteiner.

National Zenith xx, son till den berömda Secretariat, har lämnat avtryck i den svenska aveln. Foto: Eilert.

Anna tycker att resultaten på de större tävlingarna i fälttävlan får tala, till exempel Badminton och de fyrstjärniga. En snabb genomgång av de fem bästa hästarna under de tre senaste åren på Badminton stärker hennes tankar, då dessa hästar med få undantag står högt i blod. Förvisso inte riktigt idel ädel adel, men linjerna är intressanta sett ur ett fullblodsperspektiv.

I år vann Tysklands Michael Jung Badminton med valacken La Biosthetique Sam FBW (och senare även OS). Både pappa och morfar är fullblod. De två senaste åren har Jung vunnit fyrstjärnigt i Kentucky på Fischer Rocana FST, en häst med fullblodspappa (Ituango xx med ett förflutet som galoppör).
Jung toppar rankningen i fälttävlan när detta skrivs och han tävlar alltså hästar med väldigt mycket blod i, om än inte 100 procent fullblod. En av de mer framträdande fullblodshingstarna i stammen på hans hästar är Heraldik xx, vars avkommor också har tävlats av bland andra Jungs ryttarkollega och landsmaninna Ingrid Klimke (läs mer om Heraldik xx i Ridsports Avelsextra, nr 8/16).

Fyran i Badminton 2014, Kilronan, har en pappa med ren galoppstam där ingen mindre än Northern Dancer dyker upp i fjärde led. Skimmeln Kilronan tävlas av Australiens Paul Tapner och är registrerad som Irish Sport Horse. Kilronans morfar är en irish draught, och då kommer vi in på sådana blandningar som Anna Hilton lyfter fram – 7/8-dels fullblod och irish draught.
– Även om det är en perfekt terrängbana som i Badminton i år, är det kombinationen, att man behöver plocka upp hästarna mer och kräva att de är snabbare. Jag tror definitivt på fullblodet. De ställer upp den där sista dagen, säger Anna, men nämner också hållbarheten som en viktig del av potentialen som tävlingshäst i större sammanhang, innan hon bestämt slänger in en slags brasklapp när det gäller vad som visar vägen mot toppen:

– I fullblodet finns ett otroligt partnerskap. Jag tror att det kan vara lättare att avla för hopp och dressyr än för fälttävlan, där det behövs mer partnerskap. Man kan rida upp en ganska normal häst och det är svårare att köpa sig framgång eftersom fälttävlan kräver så mycket av ryttarna. Det är därför vi fortfarande ser sådana som William Fox-Pitt, Michael Jung, Pippa Funnell, Tina Cook och Jean Teulere i Badminton. Michael Jung är en sådan ryttare som man kommer att komma ihåg i många år.
– Och titta på Mark Todd. Det finns så mycket horse-manship i fälttävlan, det kräver så mycket jobb. Man måste vara en arbetande person, ha fysiken för att till exempel kunna gå banan tre gånger, säger Anna.

Terrängbanorna kan avgöra inriktningen i framtiden. De förändringar inom sporten som redan har genomförts, och som en konsekvens har minskat fullblodens betydelse, har i stället ändå ökat deras relevans, fast på ett delvis annat sätt.
– Badminton är tillbaka på tolv minuter igen. Banan är längre. På banhoppningen den sista dagen är det fullbloden som lyser igenom, säger Anna Hilton.
Förvisso är stamboken stängd och sträng sedan århundraden – i sina egna kretsar tillåts fortfarande bara naturlig betäckning, en delvis effektiv handbroms i vår nya sköna hästvärld med globala inseminationer och marknadsföringsmaskinerier som har tagit sig an de ädla dropparna på egna och mer pragmatiska villkor.
Fullblodet har ett förflutet som första klassens förädlare på ett imponerande brett fält.
Och kanske fortsätter det sin väg in i framtiden på ett smalare område, det inom fälttävlan, och slutar därmed aldrig att lysa helt.

Inslag av fullblod under OS i Rio
Av de nio hästar med individuell medalj i hoppning, dressyr och fälttävlan finns fullblod hos samtliga, om än i delvis varierande grad.

MEDALJÖRERNA
Hopphästen som tillsammans med Nick Skelton tog guld har en brokig bakgrund. Ett engelskt fullblod hittas i fjärde led framför en angloarab (fast redan i tredje led finns travare).
Dressyrguldet gick till Valegro, med fullblod i både fjärde och femte led. Den mest ädla bland medaljörerna var inte oväntat fälttävlanshästen Sam FBW (både pappa och morfar är fullblod). Den största gemensamma nämnaren bland de nio är hingsten Furioso xx som finns i fjärde eller femte led hos sex av dem, däribland dressyrens guld- och silvermedaljörer – däremot inte hos guldmedaljören i fälttävlan.

FURIOSO XX
Levde 1939-1968, var segerlös som galoppör på 21 starter och började leverera först i
aveln. Många hästar som har startat på olympiska höjder under åren har hans blod i sig, vilket även senaste OS visade.

Texten publicerades första gången i pappersutgåvan av Ridsport Special hösten 2016