Ett år efter ödesdigra branden: ”Blixtar är min största skräck”

Det var i juni förra året som Katarina Remnemark från Uppsala fick ett samtal strax innan midnatt.

– Hon skrek ”det brinner, stallet är övertänt, och jag fattade ingenting. Vi hade ju just varit vid stallet, säger Katarina.

Väl tillbaka på gården fanns det ingenting att göra. Allting stod i lågor och polisen hindrade oss från att gå närmare. Stoet Diorissima, ”Doris” och hennes nyfödda föl Diamond Dior (e. Bon Coeur) var borta i elden, liksom Diorissimas fyraåriga avkomma Dior Dream, ”Dodo” (e. Benetton Dream), Katarinas första egna uppfödning. Dessutom fanns stallkompisen Majsan Branzells sto Minellie, högdräktig med Van Vivaldi, i stallet.

– Jag hade haft Doris sedan 2013 och hon var väldigt speciell för mig. Vi har haft så mycket roligt ihop. Jag har en nackskada efter en gammal trafikolycka som gör det besvärligt men hon var helt underbar. Jag blev mycket bättre i kroppen när jag red, berättar Katarina.

Även Dodo var speciell.

– Jag hade velat se vad det hade blivit av med honom, han hade en fantastisk ridbarhet. Lillpojken hade jag tyvärr inte lärt känna, han hade bara varit hemma i ett dygn.

Fölet Diamond Dior hade precis kommit hem från djursjukhuset efter en dramatisk fölning.

Pågående krishantering

Så här ett år efter katastrofen går det inte en dag utan att Katarina tänker på vad som hände.

– Det är ju upp och ner. Vissa dagar är bättre och andra sämre. Men det är klart att det bleknar ju, det blir så ju längre tiden går.

I början efter branden var det som att juristen Katarina Remnemark tog på sig sin yrkesroll.

– Direkt efter branden lämnades allt över på oss, vi fick inget stöd från myndigheter eller försäkringsbolag. Brandförsvaret lämnade till exempel över brandplatsen redan på natten. Det var bara ren tur att Åke (stallkompisen Majsans man, red:s anm.) var i byggnadsbranschen och hade staket så att vi kunde spärra av. Det var likadant med att lyfta ut hästarna ur stallet, det fick vi ombesörja själva.

Fölet hittades sist

Till en början kunde ingen hitta resterna av fölungen, men sedan hittades han, bakom sin mamma.

Men vare sig Katarina eller Majsan klarade av att vara med när lastbilen med kran kom. Deras makar fick övervaka det hela och vara kranföraren behjälplig.

– De berättade att det var väldigt värdigt och tjejen som körde var så försiktig.

Hästarna begravdes i Järlåsa. Katarina och hennes familj fick kristerapi.

– Jag tror inte att jag hade överlevt annars. Det är en sådan chock. Och just det här med brand – det slukar allting, det sparar ingenting. Det utplånar allt.

Som tur var fanns inte den då treåriga Lily Dior hemma, hon var på betäckning med Dalwhinnie, men tog sig tyvärr inte.

– I stället fick jag en fri betäckning av Lövsta, det var Antonia Ax:son Johnsson själv som tagit beslutet, så enormt generöst och vänligt. Lily betäcktes med Bon Coeur och den 14 juni i år föddes stofölet som heter Dior Diorissina efter mormor.

Lily Dior och dottern Dior Diorissina på upptäcksfärd på ridbanan.

Tungt första halvår

I dag har Katarina fyra hästar i stallet. Förutom Lily och hennes föl, ett sto för promenadridning, plus ett inlånat sto som fötts upp av Adelinde Cornelissen, betäckt och nyligen konstaterad dräktig med Benetton Dream.

– Dodo var efter Benetton Dream och den ridbarheten vill jag ha igen.

Hästarna står i ett stall i närheten av Katarinas hem, och det gamla stallet, som Katarina och Majsan hyrde, ska inte byggas upp utan marken ska bli bebyggd med boningshus.

– Ibland om jag åker förbi åker jag och sätter mig där. Det sker inte så ofta numera men förut satte jag mig utanför och bara grät.

De första sex månaderna efter olyckan beskriver Katarina som att hon sprang i 110 för att ordna med allting.

– Sedan blev det bara tomt, ett hål, det var som att man rasade ner. Jag ville inte göra någonting, det var som en ren depression och jag bara dök.

Hon har fått ut på hästarnas livförsäkring men när det gäller lösöret har hon inte mäktat med att göra den lista med kvitton och foton som försäkringsbolaget kräver.

Fasar för åskoväder

Men förutom ett ekonomiskt bakslag har branden även fört med sig något annat. Skräck för åska och blixtar.

– Jag har aldrig varit rädd för åskan utan har kunnat sitta och titta på ovädret. Men nu i sommar började det åska och jag blev helt panikslagen, maken var ute och rensade hängrännor och jag skrek helt hysteriskt att han måste komma in och att vi måste åka till stallet och ta in hästarna.

Precis när paret kom fram till stallet kom ett nytt muller.

– Jag skrek rätt ut. Maken sa att jag måste lugna mig men jag kunde inte.

För att möta sina rädslor, och för att bli säker på sin sak när det gäller blixtar, har Katarina pluggat på.

– Jag skulle i det närmaste kunna doktorera på blixtar. Och det finns en hel del myter som inte stämmer, till exempel att det skulle hjälpa att hästarna inte har skor. Jag har också läst mig till att det är tryggast för hästarna inne i stallet och inte i hagen.

Hårda tongångar på nätet

En annan orsak till att läsa på är den kritik som förekom på sociala medier.

– Det är den här okunskapen, det är så enkelt att skriva utan att för den sakens skull ha vetskap av det man talar om.

Katarina kunde inte låta bli att svara.

– Jag tog ut min ilska. I normala fall skulle jag nog rycka på axlarna men i det läget var jag så sårbar, det gjorde så ont. Jag spydde ut gallan – det var nog lite terapi i det också.

Även Pytt Hamberg fick tåla ett och annat i sociala medier när tre ponnyer gått bort i blixtnedslag.

– Då kunde jag inte heller låta bli utan var inne och försvarade henne för folk måste förstå att det går inte att skydda sig fullt ut när det gäller blixten som dessutom förekommer med olika styrka beroende på hur den förgrenar sig.

Mycket hjälp

Men det kom också mängder med kärlek på sociala medier efter branden. Både privatpersoner och företag skänkte pengar och saker.

– Det var enormt vänligt och jag är dem innerligt tacksam.

Nu hoppas Katarina att de hemska minnena ska lägga sig, liksom rädslan för åskoväder.

– Även om jag vet att sannolikheten att jag ska råka ut för detta igen är minimal så hjälper det inte, jag är rädd ändå. Förhoppningsvis bleknar det med tiden, men än så länge är blixtar min största skräck.

Här kan du läsa Katarinas känslosamma inlägg på Facebook i mitten av juni, på dagen ett år efter branden.