DrivkraftI en ranglig gummibåt flydde han från krigets Syrien.
Yaman Ismael riskerade allt för att få arbeta med hästar – nu lever han i Sverige och målet är att bli beridare i ett hoppstall.
Från mardröm till hästdröm
Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.
Redan prenumerant?
Aldrig skapat ett digitalt konto?
Ridsport träffar Yaman Ismael i den nya lägenheten mitt i Ystad, Det är en glad ung man som slår sig ner vid köksbordet med en kopp kaffe. Välvårdad, artig och ivrig att prata häst — på oklanderlig svenska.
Hans sätt att berätta om sina upplevelser är enkelt, utan dramatik. Men just dramatik är det fullspäckat med när han beskriver sin minst sagt ruskiga väg från krigets Syrien till en ny tillvaro i Sverige.
Yaman Ismael är uppväxt i Latakia i den nordvästra delen av Syrien. Hans mamma är lärare och hans pappa arbetar på kontor.
Det fanns inget hästintresse alls i familjen, men Yamans morfar hade en mula som lille Yaman ibland fick sitta på.
– På något sätt måste jag ha fötts med kärlek till hästar. Jag läste så många hästtidningar jag kom åt och jag tittade alltid på TV om det visades hästar, berättar han.
Familjen flyttade ifrån Latakia och och i det nya grannskapet fanns ingen ridklubb. Men då och då ordnades det ridning för turister i trakten och då såg Yaman till att alltid vara på plats.
Allt stannade av, det blev svårt med att få foder till hästarna, alla tävlingar ställdes in.
Yaman Ismael om när kriget kom till Syrien
Efter en period blev han igenkänd och fick rida allt mer. Så småningom fick han möjlighet att hyra en av hästarna under en period.
– På helgerna åkte jag och en kompis till de som hade hästarna. Vi hjälpte till i stallet och för en hundralapp fick vi rida två–tre timmar.
Sökte upp stadens ridskola
Som 15-åring flyttade Yaman med familjen tillbaka till Latakia. Eftersom han inte kunde tänka sig att vara utan ridningen och hästarna, sökte han upp stadens ridskola.
– Den hade bara öppet på sommaren men jag fick lära mig ridningens grunder ordentligt. Där fanns en ridlärare som tyckte att jag var duktig så han lät mig stanna och vara med i en träningsgrupp. Så småningom fick jag åka ut och tävla. Jag red nationella mästerskap och skaffade mig massor av rutin. Bäst gick det när jag fick tillgång till en 8-årig arabhingst. Han hoppade jättebra och vi kvalade in till vårt nationella mästerskap, berättar Yaman.
Men skolan krävde allt mer tid, så Yaman trappade ner på ridningen, satsade på gymnasiet och läste också två år på en veterinärutbildning. Sedan kom kriget.
– Allt stannade av. Det blev svårt att få foder till hästarna och alla tävlingar ställdes in.
Det var 2011. Året efter beslöt Yaman att så kunde han inte leva. Han samlade ihop alla sina papper och pratade med två kusiner som bor i Sverige.
– Jag kände till Malin Baryard och Rolf-Göran Bengtsson och mina kusiner sa att det fanns mycket hästar i Sverige.
Fick erfara att verkligheten är en annan sak än drömmar
Men drömmar är en sak, verkligheten en annan. Det fick snart Yaman erfara, det var inte bara att åka.
– Jag var väl lite naiv, bara 22 år gammal och varken barn eller vuxen. Jag sålde en gammal Volkswagen och för pengarna skulle jag åka till Turkiet och därifrån flyga till Sverige.
Jodå, han tog sig till Turkiet utan problem men på flygplatsen i Istanbul kom den bittra verkligheten ifatt honom. Eftersom han kom från Syrien fick han inte flyga vidare, inte utan visum.
– Så jag tog tunnelbanan in till Istanbul.
Efter ett tag sinade pengarna och Yaman tvingades jobba i olika fabriker.
I två år satt han fast i Istanbul. Han hade ingenstans att bo så han sov på nattöppna internetcaféer och mådde väldigt dåligt. Han besökte så många ambassader han kunde för att försöka få visum eftersom han ville åka lagligt, men när de hörde att han var från Syrien blev det alltid nej.
Fick resa illegalt
Han tvingades att inse faktum — den enda lösningen var att resa illegalt. Under en dryg månad arbetade han dygnet runt för att få ihop de 800 dollar människosmugglarna ville ha.
Mitt mål är att utvecklas, helst som beridare i ett team i ett hoppstall.
Till slut satt han i en ranglig gummibåt på Medelhavet, tillsammans med alldeles för många andra. Allt han ägde var det han hade på kroppen.
Men, mitt i allt fick Yaman medvind och lite tur. Färden över havet tog bara fyra timmar.
– Normalt är havet svårt där, chansen att klara det var bara tio procent, ingen hade lyckats passera sedan 2005, säger Yaman.
Yaman och hans medflyktingar kom fram välbehållna. Väl i Grekland tog han sig till Kreta och arbetade som diskare och biljettförsäljare.
Efter sex månader fick han ihop 600 euro till nya smugglare, som ordnade falska papper så att han äntligen kunde flyga till Sverige. Hösten 2014 landade han på Arlanda där kusinerna mötte honom och visade honom till Migrationsverket i Märsta.
– De skickade mig till ett asylboende i Söderhamn i Hälsingland. Det var bra, minns han.
Hittade snart hästar i Sverige
Men att sitta still och vänta på att något skulle hända var inte Yamans grej. Han började utforska omgivningarna, givetvis med målet att hitta hästar. Snart hittade han till Söderhamns ridklubb och eftersom han kunde bra engelska gick han in och presenterade sig och frågade om han fick hjälpa till.
Han rekommenderades då till Jessica Mards privata ridskola och efter att ha fixat de rätta papperna hos Migrationsverket fick han en praktikplats.
– Jag hade hand om tio hästar, red in några unghästar och hjälpte till med en problemhäst, säger Yaman.
Under tiden i Hälsingland var Yaman också aktiv som fotbollsspelare och i Röda Korsets och Svenska Kyrkans ”Centrum för alla” där han hjälpte till med det mesta. Samtidigt lärde sig Yaman svenska.
– Jag är ju inte blyg och jag pratar mycket och gärna. Inte minst i hästvärlden är det lätt att lära sig språket.
Träffade sin fru och flyttade till Luleå
Efter tio månader i Söderhamn fick Yaman uppehållstillstånd.
– Det var då livet började på riktigt. På två månader klarade jag SFI-utbildningen. Jag träffade min blivande fru Jenny och vi flyttade hem till hennes stad Luleå. Där tog jag kontakt med ryttare som behövde hjälp, jag var på Prinsnäs Hästsport i två år och jag tränade för Ted Nätterqvist, säger Yaman.
Jobbsökandet var ett idogt arbete. Yaman insåg fort att de flesta arbetsgivare krävde C-körkort. Så Yaman tog ett sådant körkort och alla andra körkort som kunde tänkas vara användbara, inklusive yrkesförarutbildning.
Efter tre år i Luleå konstaterade Yaman att om han skulle kunna arbeta i hästbranschen så behövde han flytta söderut. Fru Jenny, som inte hästintresserad, gick med på det, efter lite tjat.
– Jag ville framåt, göra full satsning på min karriär. Jag hade ju redan tappat så mycket tid med min flykt och allt, säger Yaman.
Ridsport är knappast något som associeras med ett land som Syrien. Men Yaman Ismael fick fin insikt och träning i ridningens grunder hemma i Latakia. En hel del tävlande som junior innebar också att han skaffade sig mycket rutin, upp till nationell mästerskapsnivå.
Duktig på att läsa hästarna
Sedan han kom till Sverige har han bland annat vistats sex veckor hos dressyrryttaren Mads Hendeliowitz.
– Yaman är väldigt duktig med unghästar. Jag kastade upp honom på en 3-åring och det löste han utmärkt med sin fina balans och mjuka händer. Jag såg också att han var duktig på att läsa hästarna, säger Mads Hendeliowitz.
Så småningom hamnade Yaman hos Tobbe Larsson, men det samarbetet höll inte. Sedan januari hjälper Yaman bland andra Magnus Johansson på Stall Karpeslund och Nellie Berndtsson.
– Mitt mål är att utvecklas som människa och ryttare, helst som beridare i ett team i ett hoppstall, säger Yaman Ismael.
– Visst har jag haft tur på vägen men det handlar också mycket om mod, och ambitionen att nå sina mål.
Fakta
Yaman Ismael
Namn: Yaman Ismael
Född: 15 oktober 1990.
Familj: Hustru Jenny, sonen Zein, 3 år.
Favoritmat: Fisk.
Dryck: Alkoholfri öl.
Favoritfärg: Blå.
Förebilder i hästvärlden: Steve Guerdat, för hans syn på hästarna, och Nick Skelton.
Hobby: Spelar fotboll i IFK Ystad, ett sätt att hålla den fysiska formen.
Målsättning: Att etablera mig som (hopp)ryttare.
Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 4/2020.
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.
Följ Ridsport på