Frida Andersén:”Jag fick känna hur lätt det är att försvinna”

Sedan 2019 hittar vi Frida Andersén på Boxholms säteri. Där har hon ett nära samarbete med familjen Örup, uppfödare till hästar som Box Qutie (e Quite Easy-Little Boy) och hennes son Box Leo (e Jaguar Mail-Quite Easy). För Frida, som inte har ekonomin att hålla ett stall fullt med egna tävlingshästar, är samarbetet guld värt.

– Det är stort att ha eget stall och tillgång till bra hästar. Här kan jag i princip bara gå ut i hagen och plocka unghästar, säger hon när vi ses. 

Fälttävlan i familjen

Frida växte upp i Hofors, Gästrikland. Med en mamma som red fälttävlan och drev ridskola fick Frida tidigt blodad tand för sporten. Men även om det alltid fanns ponnyer att tillgå, var det inte tal om några färdigutbildade ponnyer för Fridas del. 

– Vi har aldrig haft ekonomiska förutsättningar att köpa dyra hästar. Jag red på det som fanns; ridskolans ponnyer och kompisars hästar.

När Frida var nio år gammal köpte mamma Annki Andersén Gerdin en 3-åring osedd. D-ponnyn Lillefot kostade 15 000 kronor och visade sig vara en rejäl halvblodskorsning. Annki red in valacken och två år senare fick Frida ta över. Ponnyn var het och mycket att styra runt men den hoppade fantastiskt. Med Lillefot red Frida sitt första mästerskap och senare blev det flera SM och EM. När Frida fyllde 16 år såldes valacken till en betydligt högre summa än han köpts in för. Pengarna gick dock inte till någon ny häst.

– Det var aldrig tal om att köpa en färdig juniorhäst till mig. Det fanns alldeles för många hål att stoppa de där pengarna i, minns Frida med ett skratt.

I stället började hon rida en 4-åring som familjen fött upp, Herta. Stoet kom att följa Frida genom åren som junior och young rider ända upp till senior. Med henne slog Frida igenom på EM 2013, där laget tog hem en silvermedalj, och samma år utsågs Herta till ”Årets häst” på Ryttargalan. 

Som 23-åring flyttade Frida till Sara Algotsson Ostholt i Tyskland för att satsa som proffsryttare. Det var där hon tog steget upp till nästa nivå och hon tror själv att de två åren hos Sara varit avgörande för hennes ryttarkarriär. 

– Att få stå på en så stor anläggning och se alla tyska proffs rida och få ta del av Saras erfarenhet var som att se en helt ny värld öppna sig. Jag tror jag behövde vara där för att verkligen förstå vad som krävs för att rida på den nivån.

När Herta skadade sig under OS i Rio 2016 var Frida på toppen av sin karriär och fallet blev långt. Herta gick in i avelsboxen och under en period på nästan fem år red Frida knappt trestjärnigt.

– Jag fick börja om helt från början. Det var tungt och motigt så klart. Jag fick känna på hur lätt det är att försvinna helt och hållet.

Även om det kändes mörkt tappade Frida aldrig hoppet. I stallet stod flera fina unghästar och hon kände sig trygg i vetskapen om att allt som behövdes var tid. 

– Jag trodde på det jag gjorde och visste att jag gjort det förr och kunde göra det igen, konstaterar hon.  

Samarbete med Örups

För fyra år sedan påbörjade hon så samarbetet med Regina och Therese Örup på Boxholms säteri. Det var också här Box Leo kom in i hennes liv. Leo hade stått till försäljning hos Ludwig Svennerstål och när han inte blev såld fick Frida chansen att rida honom. Ekipaget visade sig snabbt vara en ”perfect match”. Tillsammans var de med i VM 2022, följt av en åttondeplacering i Aachen 2023 och så EM i somras.   

– Jag har träffat rätt varenda gång med mina hästar, säger Frida och konstaterar att hon aldrig skulle varit där hon är i dag utan Lillfot och Herta.

Förutom Leo har Frida också sitt eget sto Stonehavens Baby Blue (f -14 e Bonmahon Master Blue-Carrick Diamond Lad) och flera lovande yngre hästar i stallet. 

Enkla rutiner

Även om Frida inte nämner det själv står det klart att det även krävts en hel del jobb och talang för att ta sig dit hon är i dag. För att hålla sig kvar i toppen krävs också ett gediget arbete med hästarna i vardagen och Frida har hittat enkla rutiner som fungerar. 

– Jag vill ha hästhållningen så naturlig som möjligt. Våra hästar går ute mycket. Fram till att de fyller fem går alla på lösdrift, sedan går en del av dem in på box. Alla hästar går med kompisar i hagen, även mina bästa hästar, och de går ute hela dagarna, berättar hon. 

Hästarna får fri tillgång till hö och de som behöver fodras även med havre och mineraler. 

På gården finns inget ridhus och ridbanan som används mest ligger mitt i skogen. Veckans arbete är uppdelat på galoppjobb, hoppning, dressyr och uteritter. Den största utmaningen ligger i att få in tillräckligt mycket galopp för hästarna som tävlar fyrstjärnigt. 

– När de gjort ett galoppjobb kan jag ju inte sitta och rida dressyr eller hoppa dagen efter, så jag tappar inte bara en utan två dagars träning på att göra galoppjobb. Att få till det och ändå behålla kvalitet i dressyr- och hoppträningen är pyssligt, men återhämtning är jätteviktigt. 

Etta i Sverige

Nu under den lugnare perioden för tävlingshästarna fokuserar Frida på unghästar som ska ridas in. Och så hägrar OS i Paris. Frida har klättrat till plats nummer ett i Sverige och när hon får frågan om hur hon matchar mot mästerskap rycker hon på axlarna.

– Jag väljer tävlingarna före OS med omsorg, men annars gör jag egentligen inget annat än det jag gör varje dag. Börjar man förbereda för mycket är risken att man gör för mycket och då håller inte hästen. Jag tror att man måste tänka bortom tävlingen man har framför sig. Det finns tävlingar även efter OS.

Fakta

Frida om EM 2023

Frida Andersén och Box Leo gick ut som andra ekipage i terrängen vid EM i franska Haras du Pin i augusti 2023.

– Det var en jättefin bana men underlaget var dåligt. Även om terrängen är vår starka del var jag nervös. Leo en stor häst som hoppar på mycket power, så jag förstod att det skulle bli tungt att rida runt.

Det blev tufft redan från start; på hinder nummer två slog Leo i ordentligt. 

– Jag kände att jag kom lite för nära och var beredd på att han kunde toucha hindret, men när vi hoppade av så bara försvann marken under fötterna på honom. Han själv var inte alls beredd på att slå i hindret, tror jag.

Ekipaget räddade dock upp situationen och under hela banan tvingades Frida ställa om sin känsla för att försöka komma rätt på hindren.

– Jag visste att jag inte såg rätt distans, du kom hela tiden lite för nära eller lite långt ifrån. Det kändes som att springa på en djup madrass.

När allt känns fel är det svårare att rida på tid. Frida säger i efterhand att hon nog hade kunnat rida lite snabbare än hon gjorde.

– När jag kände hur tungt det var trodde jag att Leo var tröttare än han var. Hade vi haft mer erfarenhet hade jag kunnat veta att han hade mer i sig. Men, nu kom han i mål pigg och frisk. Hade jag kommit i mål med en jättetrött häst hade jag varit väldigt besviken på mig själv.

Inför hoppningen gick luften ur lite och ekipaget fick två nedslag. 

– Det var synd, för han hoppade fint och var jättepigg, säger Frida. 

– Jag tar med mig hela tävlingen som en bra erfarenhet. Nästa gång kan vi hantera det bättre. Jag är inte nöjd med vårt resultat men jag är stolt över vår runda, vi gjorde den bra.

Expandera

Den egensinninga stjärnhästen

Stonehavens Baby Blue är Frida Anderséns egen häst. Hon köptes ursprungligen från Irland av en elev till Frida. Snart visade det sig dock att hästen var riktigt svår och Frida fick erbjudande om att köpa henne. 

Det som skulle bli en projekthäst är i dag en riktig stjärna, men det har tagit både tid och tålamod. 

– Hon måste känna att hon har förtroende för mig. Och så måste jag se till att aldrig hamna i läget där hon blir stressad. När det händer får hon panik och jag får inte kontakt med henne. Hon blir helt blockerad. Nu är det jättelänge sedan hon blev sån, men det beror ju på att vi vet hur vi ska göra.

Svårhanterligt sto

”Blue” har bland annat klaustrofobi och klarar inte av trånga utrymmen. Hon går inte gärna in i främmande boxar och den egna boxen måste hon få gå in i på ett speciellt sätt.

– Om vi har en praktikant här som inte vet hur Blue vill ha det, kan hon få panik. 

På säteriet finns en bro som Blue absolut vägrar gå över om inte Frida hoppar av och leder henne. Ja, om hon inte får backa över förstås. Hon har svårt för nya människor och första gången Frida åkte på landslagsträning med stoet var det bara hon själv som fick komma i närheten av henne.

– Nu har hon börjar acceptera att andra får kyla henne, men tempa är det fortfarande bara vi som hon känner som får göra. 

Första året Frida tävlade Blue på Strömsholm fick hon avbryta terrängmomentet eftersom Blue vägrade gå under en bro för att komma till nästa hinder på banan.

– Ingen vet vad hon varit med om som gjort henne sån här. Vi har fått vara noga med att aldrig stressa upp oss, så vi inte gör reaktionerna värre.

”Har ett väldigt stort hjärta”

Så varför föll Frida för stoet från första början? 

– Hon hade många kvaliteter och jag tyckte mycket om henne. Hon har ett väldigt stort hjärta och hoppar allt jag styr på. Hon är väldigt säker i terrängen och vill alltid göra rätt. Supersnabb i fötterna och river nästan aldrig. Hon gör saker på sitt sätt men försöker alltid göra rätt, förklarar Frida, och säger att hon lär sig kommunicera med Blue allt bättre för var säsong som går. 

I dag är Blue så pass trygg att Frida skulle kunna sälja henne om hon ville. Men det ska vara till ett proffs som kan lägga ner tiden som krävs för att lära känna henne.

– Hon ligger mig väldigt varmt om hjärtat och det skulle ta emot att sälja henne. Det är tur att hon är ett sto, för då kan jag ju ta föl på henne i framtiden.  

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 4/2024.