Guldägg på export

Huvudbyggnaden tronar på en kulle ovanför Mälaren. Ståtlig, men inte imposant. Kanske mjukas intrycket upp av gungan i trädet, byggd av gamla bildäck och formad likt en häst, eller de färgglatt målade fågelholkarna som klär träden i allén.

Här bor tre generationer Birgersson, 20 personer, samt tio hästar. Det är för de senare vi är här. På knappt 14 år har familjen byggt upp en internationellt framgångsrik hoppavel och har sålt hästar för miljonbelopp – mycket tack vare den höstraggiga fuxen Flora (sto f-02 e For Feeling-Werther, uppf Paul Stangerski), som står och drar strån ur ensilagebalen med sina kompisar i oktobersolen.
– Vi köpte henne från Tyskland som 5-åring 2007, när jag var 17 år. Det är två ston som ligger bakom vår avel – Flora och Batida PJ (f-09 e Balou du Rouet-Quidam’s Rubin) som vi köpte lite senare genom samma kontakt, berättar Marlene, gift Hart, dotter och dagens talesperson för verksamheten.

Ekonomisk idé blev big business

Det som började med en ekonomisk idé att förse döttrarna med egenuppfödda tävlingshästar har utvecklats till big business. I dag har familjen hästar utplacerade hos bland andra Peder Fredricson, Linda Heed och Mimmie Faijermo, samt hos den amerikanska ryttaren Jenni Martin McAllister.
– Jenni har för närvarande tre hästar, däribland vår främsta – Escada VS, en dotter till Flora. Hon var klar för världscupfinalen i Las Vegas i våras, men så kom corona…

Marlene ser ut att ta det hela med ro. Kapaciteten finns ju kvar; Escudo I-dottern står på långa listan inför det OS i Tokyo som kanske blir av nästa år.
– Det är inget vi räknar med, men det är kul att den amerikanska landslagsledningen har koll.

Det är meningslöst att satsa på topphingstar till mediokra ston.

Kontakten med USA kom naturligt, då Marlene flyttade till New York för sex år sedan. Fram till dess hade hon och systern Veronica tävlat hästarna upp till 1,45 i Sverige, men i och med flytten placerades de hos Olof Smith innan de togs över till USA.
– Vi började med att ta över två för att sälja, och lärde känna Jenni och hennes man Steve. Vi gillade deras sätt att arbeta. De är väldig måna om hästarna och att skapa en bra kontakt med dem. Det är viktigt för oss.

Värt att flyga hästarna till USA

Förutom Escada VS rider Jenni även Batida PJ och Sanita PJ.
– Visst är det dyrt att flyga över hästarna, men det är helt klart värt investeringen. Det kostar runt 60 000 att ta över en häst, men när du säljer kan du få det dubbla jämfört med i Sverige.

Marlene berättar om Sweet Chocolate PJ (sto f -09  e Stakkato-Silvio I, uppf Pferdezucht Dr Jacobs GbR)  som såldes till en amerikansk ungdomsryttare för 2,5 miljoner svenska kronor. Hästen gick 1,40-1,50 och i Sverige var prislappen 800 000 kronor.
– I USA är det också mycket mer prispengar. På högsta nivå har du klasser med en miljon dollar i förstapris. Samtidigt är kostnaderna hutlösa – veterinäravgifterna är minst fem gånger så höga som här. När vi fick den första veterinärräkningen blev vi chockade.

Säljer hästen vid dess maximala nivå

Att familjen ändå behåller hästarna så pass länge är en affärsmässig strategi. Målet är att hitta en lämplig ryttare som tävlar hästen upp i klasserna. När hästen har nått sin maximala nivå är den till salu.

Pappa Per-Inge Birgersson, som står för det företagsekonomiska tänket, erkänner att det är en risk att behålla hästarna så länge, men med de stora utgifter de har måste de sälja för sjusiffriga belopp ibland.
– Det är klart att det hade varit enklare att sälja 3-4-åringar, men det är roligt att se vad hästarna går för, säger han, och konstaterar:
– Vi måste bli bättre på att sälja av.

Även på högsta nivå är det en balansgång. Escada är i sitt livs form och har rätt ålder, men så började ekipaget ta världscuppoäng och närma sig finalen…
– Där har vi hållit ut länge. Det var svårt att sälja när de började ta poäng, och nu står de på långa listan till OS.

Intervjun sker i en lada som är en upputsad version av sitt gamla jag. Vitkalkade väggar, mörkbetsade bjälkar och ombonat möblemang. Som gjord för djupa diskussioner.

Marlene och hennes föräldrar Agnetha och Per-Inge Birgersson, ”ledartrojkan”, sitter i varsin fåtölj. Men hela familjen är engagerad på ett eller annat sätt. För den dagliga skötseln i stallet ansvarar Marlenes syster Veronica Anderson och svägerska Rebecca Birgersson, som också övervakar alla fölningar.

På gården virvlar därtill tvåbenta charmtroll som snart är redo att hjälpa till. Av gårdens 20 personer är elva barn.

På Viksbergs säteri står alla tio hästar i utebox. De andra går på lösdrift eller är utplacerade. Totalt äger de 35 hästar.

Hoppas på Skylander VS

En av dem som samtliga har höga tankar om är 6-åriga Skylander VS (e Stolzenberg-Cassini II, uppf Viksbergs säteri) som Peder Fredricson och Lisen Bratt Fredricson äger till hälften och som gick till final i Breeder’s Trophy med Stephanie Holmén.

En del skrattar åt oss för att vi alltid väljer samma hingstar, ’ska ni aldrig testa något nytt?’

Han är hingst, men det har aldrig varit aktuellt att försöka få honom godkänd för avel. I samråd med Peder och Lisen kom de fram till att det inte var lönt – det finns redan tillräckligt med godkända hingstar och det är få som får fler än ett par ston. Däremot, om Skylander blir så bra som de tror, kan det vara läge att tänka om.
– Vi behåller dem som hingstar om det inte är något problem med hantering och ridning. Samson, en 4-åring som vi har hos Linda Heed, är också hingst. Men det är klart att har vi en dialog med ryttarna. Det här är ett teamwork, understryker Per-Inge och tittar mot sin fru och dotter som nickar instämmande.

Skylander VS är efter Stoltzenberg som i sin tur är efter Stakkato, en hingst som ofta figurerar i andra led på Viksberg. I första led är majoriteten efter Escudo I.
– Att det blev Escudo är en tillfällighet, avslöjar Marlene.
– När vi köpte Flora var hon dräktig med honom. Avkomman blev Escada VS, som fick 9–10 på 3-årstestet. Då förstod vi att den kombinationen var bra.

Unghästtesterna en kul grej

Annars är unghästtesten i sig inget som familjen fokuserar på.
– Det är mer en kul grej. Är hästarna redo, så är de. Men eftersom vi inte säljer unghästar är det inget måste, vi siktar mot svår klass. Det viktiga för oss är att ha ett samarbete och en dialog med ryttarna.

Förutom Escudo och Stakkato har de börjat snegla på Armitage Boy. Även här är det scopet och kraften de är ute efter. Något extra i kroppen, en energi som alstras ur en sportig modell med höga ben. Marlene berättar med ett leende:
– En del skrattar åt oss för att vi alltid använder samma hingstar, ”ska ni aldrig testa något nytt?”. Men det här fungerar ju. Och det tar tid innan man ser resultat i avelssammanhang.

Flora är 18 år. Hon har fått fem föl men hade aldrig någon egen karriär. Köpet var tänkt som ”två till priset av en”.
– Vi skulle få en unghäst och ett föl, eftersom hon var dräktig. Hon hoppade fantastiskt men trivdes inte på tävlingsbanan.

Betäcker stona som 2-åringar

Avkommorna blev desto bättre, och nu har de även barnbarn till Flora. Att framstegen sker så snabbt beror delvis på att de betäcker stona redan som 2-åringar.
– Vi har inte funnit några nackdelar alls, tvärtom har det fungerat bra. På så sätt sparar vi dessutom ett år i träning, konstaterar Per-Inge medan 3-åriga Escanee (e Escudo I) leds ut med sitt föl e Stakkato för fotografering.

Hästarna rör sig sansat trots livliga löv och solstrålar som leker kurragömma bland trädens redan nakna grenar. Uppträdandet är ingen slump – det här är blodslinjer som generellt ger bra huvuden.

Vi måste bli bättre på att sälja av.

Tillbaka inne i värmen och över den egenpressade äppeljuicen konstaterar Marlene och hennes föräldrar att visst kan man söka efter en viss exteriör, men om hästarna sedan räcker till mentalt, det tar betydligt längre tid att få reda på.
– Ta Batida till exempel. Henne köpte vi som 3-åring och hon var rätt svår i ridningen. Nu är hon elva och går bra med Jenni i USA. Vi kände att det var värt den satsningen, för hon hoppade väldigt fint, säger Marlene.

Med tanke på tävlingsverksamheten tar de också tekniken till hjälp. De har ett surrogatsto hos Höjgaard i Odense i Danmark. Escada VS visade sig dock inte fungera så bra med embryotransfer.
– Det blev svårt att få ihop med hennes tävlingsprogram, men vi har en av hennes helsystrar i avel.

Det bästa av två världar

För familjen Birgersson Hart betyder stona minst lika mycket som hingsten. Som Marlene säger:
– Fölets dna kommer till hälften från stoet – det är meningslöst att satsa på topphingstar till mediokra ston. Därför sätter vi våra absolut bästa ston i avel.
– Nu har det öppnats nya möjligheter när vi kan ta embryon från våra bästa ston och ändå sätta dem i träning och tävling – det bästa av två världar.

Fakta

Viksbergs Säteri

Gården byggdes på 1600-talet vid Mälarens strand, strax norr om Södertälje. Familjen Birgersson flyttade hit 2003.

Verksamhet: Uppfödning av topphästar för hoppning.

Antal hästar: Äger 35, från föl till internationella topphästar. Får cirka fyra föl per år.

Anställda: Marlenes syster Veronica Anderson och svägerska Rebecca Birgersson.

Fakta

Marlene Hart

Namn: Marlene Hart.

Ålder: 30 år.

Bor: Viksbergs Säteri, Södertälje, och New York.

Familj: Maken Jackson, döttrarna Ella, 3, och Olivia, 18 månader. Mamma, pappa och fem syskon.

Yrke: Rekryterare.

Äter helst: Indisk mat – asiatisk mat över huvud taget.

Drömhäst: Just nu Armitage Boy.

Förebilder: Det finns många skickliga ryttare, men på toppen av listan står Peder Fredricson, Lisen Bratt Fredricson och Linda Heed, som jag nu har förmånen att samarbeta med.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 21/2020.