Häng med oss i hoppningens stilresa

Hoppryttarens sits är mycket viktig för hästens förutsättningar att ta hinder. Det menar både världs- och europamästaren i hoppning Jens Fredricson och den norska veterinären och biomekanikforskaren Maria Terese Engell. Det ansåg också den italienske kavalleriofficeren Federico Caprilli för över 100 år sedan. 

Få idrottsgrenar har revolutionerats så snabbt och av en enda person som hoppsporten gjorde i början av 1900-talet genom Caprilli. Han utvecklade den moderna, lätta hoppsitsen. Sporten banhoppning var då väldigt ung, men tagit sig över hinder i terrängen hade både militärer och jaktryttare gjort i hundratals år – bakåtlutade.

En aspekt var att ryttaren då upplevde viss säkerhet, men enligt en beskrivning ville man på sina håll också hitta sätt att få hästen att hoppa utan att den belastade sina framben (!). Man försökte alltså, i stort sett, få hästen att landa på bakbenen efter hindret. 

Caprilli utvecklade en filosofi om att ryttaren skulle störa hästen så lite som möjligt.

I en anda som är mycket aktuell i dagens välfärdsdiskussioner studerade Caprilli hästars rörelse och hoppteknik i det fria. Han utvecklade en filosofi om att ryttaren skulle störa hästen så lite som möjligt, inklusive i språnget. Välfärdsaspekten återkommer gång på gång i en diskussion om varför hoppryttarens sits är viktig. 

Caprilli blev först hånad, kritiserad och till och med förflyttad till en avkrok i södra Italien. Men det framgick snart att resultaten blev bättre med hans metod, och då befordrades han till chef för kavalleriskolan Tor di Quinto utanför Rom, att likna vid Italiens Strömsholm. Tyvärr kostade hans strävan att underlätta för hästen honom själv dyrt, genom en rad avramlingar med skallskador. Han omkom i en ridolycka redan 1907, bara 39 år gammal, men hans elever spred snabbt den nya läran vidare över Europa.

En av dem var den tsarryske kavalleriöversten Paul Rodzianko, som före första världskriget red i det ryska landslaget och tränade på Tor di Qinto. Han flydde undan ryska revolutionen och värvades i till Irland för att få fram ett irländskt hopplag. 

”Den nya sitsen gör det lätt för hästen men är jobbig för oss”, skrev den legendariske irländske landslagsryttaren Ged O’Dwyer i slutet av 1920-talet, och syftade på den lätta hoppsitsen. O’Dwyer och hans kolleger var uppväxta med jaktridning, då i den gamla, bakåtlutade sitsen. Drillade av Rodzianko tog sig Irland på något år till världstoppen i banhoppning.  

”Han vände ut och in på oss. Det var många kvällar när jag bara med knapp nöd orkade klä av mig och gå och lägga mig. Nästa morgon var det samma sak igen; hälarna ner, tårna utåt, knäslut, svank i ryggen och lätta händer”, sade O’Dwyer om Rodziankos träning. Den gjorde dem till vad som sedan kallats stilryttare. Det idealet har i princip varit oförändrat i 100 år.

– Det är viktigt att ha en stadig skänkel, landa med vikten i stigbyglarna, ha en stadig mellandel, ha balans och att sitsen är oberoende, så att ryttaren inte använder tygeln för att hålla balansen. Hästen behöver en fri hals för att hålla balansen, säger Jens Fredricson.

Fakta

Hoppstil i USA och Sverige

USA: Lång tradition med equitation

Inverkansridning är inget nytt påfund – den första kända tävlingen för juniorer grundades i USA 1933, och med en hästvälfärdskoppling. Initiativet till Maclayfinalen kom från Alfred Maclay, som både var ordförande i den amerikanska djurskyddsföreningen (ASPCA) och för organisationskommitten på en av USAs första stora hästtävlingar, National Horse Show i New York. 

Maclay ville uppmuntra juniorryttare att utveckla sin ridning och sin horsemanship, och skapade The ASPCA Maclay National Horsemanship Championship. Inverkansridning har sedan dess varit en nyckelfaktor i utbildningen av amerikanska hoppryttare, och Maclayfinalen vunnits av namn som Jessica Springsteen, Katie Monahan, Conrad Homfeld, George Morris och Bill Steinkraus. Inverkansridning kallas där ”equitation”, som annars betyder ridkonst i vidare bemärkelse.

Sverige. Från stilhoppning till inverkan

– Det är en omodern syn att det handlar om att sitta på ett visst sätt. Vi vill att ryttaren arbetar med att få en förfinad kommunikaton med hästen, med god egen balans och en användbar position. 

Det säger Anna-Clara Pettersson, som sedan två år tillsammans med Henrik Ankarcrona dömt finalen i inverkanstävlingen Sverigeponnyn på Scandinavium. Hon har också lett den större grupp som vidareutvecklat domarprotokollet för inverkansridning, som ju tidigare kallats stilhoppning.

– Det är något som många fler brinner för, att bidra till god ridning, att man tidigt har det i fokus och lägger en bra grund.

– Vi ville att protokollet skulle spegla ritten, mer än att ha kommentarer som ”Bra kämpat”. Vi arbetade också mycket med anvisningarna för ryttarna. Gensvaret har varit mycket bra, både från domarna och från föräldrar och ryttare, som tycker att de får en bättre feedback, säger Anna-Clara Pettersson.

Förutom Sverigeponnyn bedöms första kvalet i ponny-SM och children-SM som inverkansridning, i kombination med fel.

Expandera

Hoppsitsen har haft variationer under olika decennier och mellan olika länder. 

– Det har styrts av flera faktorer, inklusive aveln, men också av till exempel ban-underlag, säger Jens, som är mycket väl insatt i hela ridkonstens historia. 

– I början av 1900-talet ville det då lätta kavalleriet ha ädla, lätta hästar. När
kavalleriet blev tyngre styrdes aveln mot en grövre hästtyp. I dag styrs inte längre aveln av militärens önskemål, utan av sporten, konstaterar Jens Fredricson. 

– Där utgör dagens prestationsavlade individer en särskild utmaning för ryttaren, framhåller Maria Terese Engell.

Hennes doktorsavhandling om ryttarens sits finansierades av Ulla Håkanson. Maria Terese Engell är tränare för det norska dressyrlaget, inklusive para. Hon tränar även enskilda svenska dressyrryttare, OS-nominerade amerikanen Karl Cook, som nyligen vann Roms Grand Prix, plus det svenska fälttävlanslaget. Hennes pappa Håvard Engell har i decennier jobbat för norska Olympiatoppen med att utveckla kroppskontroll hos Norges ledande idrottare. 

Vi har mer och mer komplicerade hästar som kräver så mycket av ryttarens kompetens.

Fakta

Så har hoppsitsen utvecklats

1900, OS i Paris: Dominique Gardères vinner höjdhoppningen i tillbakalutad stil.

1906, OS i Aten: Caprilli demonstrerar sin nya lätta sits.

1912, OS i Stockholm: Caprillis revolution syns redan här i hoppningen. 

1920-tal, stilryttare: På den här tiden hade Europas kavallleriskolor, som Strömsholm, Reitschule Hannover, Tor di Quinta  (Italien) och Cadre Noir (Frankrike) täta utbyten, och redan i början av 1920-talet var den lätta sitsen helt normal standard på internationella hoppbanor. 

”Alla” satt på ett sätt så att de ännu i dag skulle kallas utpräglade stilryttare. I det ingår att ha vikten i stigbyglarna, sin balanspunkt samordnad med hästen och ge hästen så fri hals som möjligt i anridningen och över hindret. 

1930-tal, Officerare utbildar: Utvecklingen från 1920-talet fortsatte under 1930-talet, då  internationella tävlingar ännu dominerades av officerare. De fick sedan stor roll som utbildare av ryttare efter andra världskriget.

1950-tal, Sporten breddas:  I Europa blir hoppstilen mindre enhetlig då sporten breddas och civila ryttare, som i England David Broome, Pat Smythe och Harvey Smith, får börja rida mer i landslaget. 

Flera av de bästa ryttarna är självlärda och inte drillade i kavalleriets uniforma skola. I USA blir kavalleriofficerare som tävlat med framgång i Europa men flytt därifrån under och efter andra världskriget framstående tränare och landslagscoacher. Det viktigaste exemplet är Bertalan de Némethy, före detta  ungersk landslagsryttare. 

I Tyskland och på resten av europeiska kontinenten går aveln mot en tyngre hästtyp.

1960-1980-tal, Geografiska skillnader: Tydliga kontraster mellan nordamerikanska ryttare på fullblodshästar och i klassisk stil, och det som kan kallas den germanska skolan med grövre hästar. 

Frankrike är en mellanvariant. Särskilt under 1970-talet anammar vissa ryttare en extrem variant av den lätta sitsen, helt utan kontakt med sadeln över hindret. Ett berömt exempel är australiensaren Kevin Bacon, som gjorde succé på Gothenburg Horse Show. I Storbritannien red Annette Lewis på liknande sätt. Frankrikes svar på det har varit Roger-Yves Bost, som vann EM i hoppning 2013.

1990-2000 tal, Europeiska hästar: Fullbloden är nästan helt borta från det amerikanska landslaget, undantaget Gem Twist xx (VM-fyra 1990). ”Alla” rider europeiska sporthästar.

Expandera

– I träning och undervisning handlar det så mycket om att hästen ska göra si och hästen ska göra så, men ryttaren vet inte riktigt vad han ska göra med sin egen kropp för att ge rätt signaler. Gör man inte det så tror man att man ger hästen en viss hjälp, men motsäger omedvetet den på grund av exempelvis bristande balans eller olika starka händer. Då skickar man inte ett klart budskap till hästen. Det ger en konfliktsituation.

– Det händer lättare med dagens mycket känsliga hästar (som är mindre ”förlåtande” än förr). Sitter du på en sådan individ och gör vad som i
datorn kallas en error, så skapar det frustration hos hästen och kan orsaka en explosion, påpekar Maria Terese Engell. 

Hon vill se en omprövning av avelsmålet vad gäller temperament hos dagens sporthästar i både hoppning och dressyr.

– En viktig del av budskapet är att vi har mer och mer komplicerade hästar som kräver så mycket av ryttarens kompetens, som många inte har.

– I dag kan cirkeln sägas ha slutits vad gäller hoppsitsen på den absoluta toppnivån. De bästa hoppryttarna har en likartad teknik och stil, oavsett nation, säger Jens Fredricson. 

– Christian Ahlmann är den siste tysken, säger han i en drastisk sammanfattning. 

Han syftar på den germanska stil som utvecklades under 50-60-talet, på den tidens tyngre hästar och då Puissance, höjdhopp över mur, var ett av huvudnumren på många internationella tävlingar. Ryttarna med den stilen satt djupt i sadeln i anridningen. 

– På äldre tiders banunderlag behövde dessutom ryttaren stödja hästen mer och ha den mer framför sig, jämfört med dagens banor med bättre fäste.

– Det är skillnad om man ska rida emot en puissancemur på två meter eller rida på dagens mer delikata banor. Dagens hoppryttare sitter mer som en steeplechasejockey, säger Jens Fredricson.

– Det är andra krav i dag; dagens tidshoppningar och omhoppningar går så enormt snabbt, håller Maria Terese Engell med.

Rätt och fel över hindret

Det är inte alls bara ryttarens position över hindret som påverkar hur språnget och resultatet blir, utan också sitsen i anridningen, avsprånget och landningen samt i svängar, påpekar både Jens Fredricson och Maria Terese Engell.

– I en sväng handlar det om centrifugalkraften, hur hanterar du den? Hoppning innebär stora krafter som man som ryttare måste lära sig att hantera, både i luften och i svängar. Hur ryttaren klarar det eller inte bidrar till om hästen river på väg upp över hindret eller efter, säger Maria Terese Engell.

Vad är då de goda förutsättningarna för att underlätta för hästen i språnget?

– Balans, rytm, tempo är mycket viktigt. Det viktigaste är vinklingen i benet och  stabilitet i bröstkorgen. Ryttaren ska vara kapabel att hålla balansen i sin egen kropp i stället för att ta stöd hos hästen, exempelvis på manken eller i tygeln, säger Jens Fredricson. 

Vinklarna i ryttarens höft, knän och vrister är en viktig aspekt när man bedömer hoppstil. Det gäller att ha en flexion i fotled-knä-höft.  Men där finns ingen fixerad mall, utan det beror på ryttarens kroppsbyggnad inklusive längd, säger Maria Terese Engell och Jens Fredricson, och även Caprilli på sin tid. 

Alla ryttare har olika kroppsbyggnad och proportioner och det styr vinklarna i till exempel höft/knä/fotled. Ryttarens längd är också en faktor. Rolf-Göran Bengtsson, som inte är så lång, har lättare att ha sin position än en längre ryttare som Peder Fredricson, som är 190 centimeter. Det är farligt att generalisera, säger Jens Fredricson.

– Tajmingen i vinklingen av kroppen under de olika faserna i språnget är samtidigt avgörande, säger Maria Terese Engell.

Utrustningen spelar också roll.

– Sadelns design och placering är mycket viktig för att ryttaren ska kunna hitta rätt balans. Höften ska kunna vara långt framme, säger Jens Fredricson.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 12/2024.