Hemma hos tvillingarna Philippaerts – hoppar i pappas fotspår

En stängd grind är det första som möter besökaren på familjen Philippaerts anläggning i nordöstra Belgien. Innanför, strax framför det vita boningshuset, reser sig en stor häststaty, och direkt nedanför betar små åsnor i sällskap med ett par påfåglar.

Stallplanen är helt öde så här mitt på dagen, men inne i kafeterian sitter en handfull anställda och dricker kaffe. Bröderna själva syns inte till. En smått stressad pressansvarig ursäktar sig med att det visst har blivit en miss i kommunikationen. Ett kort telefonsamtal senare dyker dock en leende Olivier Philippaerts upp. Trots att han inte alls var beredd på att ge en intervju i dag försäkrar han att han har all tid i världen.

Olivier ger ett öppet och varmt intryck och det undgår nog ingen att han, som har växt upp i rampljuset, vet hur man pratar för sig. Vi slår oss ner i den maffiga soffgruppen under väggen med familjefotografier och prisrosetter. Olivier lutar sig avslappnat tillbaka.
– Min bror kommer alldeles snart. Han är på väg, försäkrar Olivier.

Brödernas veckor är fullspäckade. De sitter i sadeln vid åtta på morgonen och rider hela dagarna. Onsdag till söndag är de på tävling, så det gäller att göra det bästa av tiden på hemmaplan.
– Det är full fart hela tiden. Allt jag gör handlar om att träna hästar och att fokusera på min egen tävlingskarriär, säger Olivier.

Njuter av jobbet

Jag undrar om det någonsin har funnits utrymme att välja en annan karriär. Han, som har vuxit upp i en familj som lever och andas häst. Med pappa Ludo Philippaerts som tränare och tvillingbrodern Nicola vid sin sida, som även han har suttit i sadeln så länge han kan minnas.
–Knappast, säger Olivier.

Vill du göra det här måste du dock vara beredd att offra mycket annat i livet.

Han har aldrig kunnat föreställa sig att göra något annat.
– Men, ingen tvingar mig att göra det jag gör och jag njuter av att jobba som ryttare, försäkrar han.
– Vill du göra det här måste du dock vara beredd att offra mycket annat i livet. Att tävla på toppnivå tar så mycket tid att det helt enkelt inte finns plats för annat.

I stallet ansvarar Olivier för nio egna hästar. Till hjälp har han en ryttare som tar över när han är på tävling. Så här har livet mer eller mindre sett ut så länge han kan minnas. Under skolåren fanns visserligen lite tid för annat, men nu är det hästar som gäller, sju dagar i veckan, morgon till kväll.

På frågor som gäller privatlivet utbrister han snabbt:
– Jag har inget privatliv.

Tävling och handel

Philippaerts anläggning är ett stort maskineri där tävlingsstall och handelsstall går hand i hand. För tvillingarna har det alltid varit självklart att deras bästa häst kan säljas, när som helst. Det tycks inte bekymra Olivier nämnbart. Visst erkänner han att han så klart gärna skulle vilja behålla några hästar. Men samtidigt ser han realistiskt på verkligheten.
– Ingen sport utan affärer, slår han fast.
– Vi har några få hästar som ägarna inte vill sälja, men de allra flesta är till salu. Faktum är att vi aldrig skulle kunna leva på det här utan att sälja hästar.

Det är jobbigt när ens bästa häst blir såld.

Olivier är van. Han känner ingen stress över vetskapen att hästen han har utbildat kan komma att tas ifrån honom nästa dag. Däremot är det är svårt att inte bli ledsen och besviken. Åtminstone ibland.

– Det är jobbigt när ens bästa häst blir såld. Självklart önskar jag att jag kunde behålla dem, och vi försöker också, men vi vet att det inte alltid går.

Kontakten med bra hästägare är det absolut viktigaste, förklarar Olivier, som är tacksam för de kontakter familjen redan har. Här finns allt från de som vill att Philippaerts köper in sig på halva hästen och behåller den i sporten några år, till de som lämnar hästen här med målet att sälja snabbt. Några få hästägare vill också behålla hästarna längre. För dem är sporten viktigare än pengarna och dem håller familjen hårt i.

– Den typen av hästägare är svårt att hitta, för det krävs stora pengar att hålla en häst i sporten utan att sälja.

Inte så lika

Det faktum att Olivier alltid har ridit på det som finns till hands har gjort honom till en mångsidig ryttare. Detsamma gäller brodern Nicola, som anländer en stund in i samtalet. Att Nicola och Olivier är tvillingar märks knappt. De erkänner att de inte är speciellt lika.

– Han är mer introvert, säger Olivier och sneglar på Nicola som nickar:
– Ja, och jag är nog mer rakt på sak också. Jag stryker ingen medhårs.

Som ryttare beskriver de sig dock som anpassningsbara, båda två.
– Vi har ruljans på hästarna här och i slutändan tror jag att det är bra. Att rida många olika typer av hästar gör oss till starkare ryttare, säger Olivier.

De är ändå eniga om vilken typ de föredrar:
– Mentaliteten är väldigt viktig, konstaterar Nicola.
– En riktigt bra häst måste vara både smart och arbetsvillig. Den måste vilja slåss för dig.

Att ha en speciell typ av favorithäst fungerar dock dåligt här. Bröderna rider helt enkelt de hästar de får, och för den som undrar om det finns någon konkurrens om vem som ska rida vilken häst kan de snabbt säga att frågan aldrig kommer på tal.
– Pappa bestämmer allt, säger Nicola med ett skratt.

Det Ludo säger, det gäller. Bröderna tränar fortfarande för sin pappa. Även om de motvilligt erkänner att det inte alltid är helt lätt, är fördelarna många fler än nackdelarna.
– Det är lätt på så sätt att han känner oss väldigt väl. Han finns alltid till hands och vi kan vara säkra på att han gör allt med vårt bästa i åtanke, säger Nicola.

Detaljer och vardag hemma på anläggningen:

Likaså menar både han och Olivier att de bara ser fördelar med att åka på samma tävlingar och konkurrera om samma medaljer.

– Det är skönt att alltid ha någon att prata igenom saker med. Vi har ofta olika åsikter om saker och ting, och det är bra. Vi kan se problemen från olika håll, säger Olivier och menar att de inte alltid måste hålla med varandra så länge de kan ha en konstruktiv diskussion. Att peppa och stötta i med- och motgång har alltid varit självklart.

– Vi har båda vunnit flera bra klasser och vi försöker hela tiden pusha varandra att nå högre nivåer, säger Nicola och konstaterar att den enda nackdelen är att det blir allt svårare att hitta tillräckligt många bra hästar för att hålla dem båda i sporten. Dessutom blir det dyrt.

– Vi tävlar på samma höga nivå och behöver samma höga nivå på hästarna. Det gör att allt blir dubbelt så dyrt och det är svårt att hitta tillräckligt många hästar på hög nivå, säger Nicola.

Bröderna på väg uppåt

Deras yngre bröder, Thibault och Anthony – 15 respektive 17 år – är dessutom på frammarsch. Snart konkurrerar fyra i familjen om topphästarna. Olivier och Nicola hjälper dem så gott de hinner. De följer dem på tävlingar och stöttar på hemmaplan.

När frågan om deras likheter som tvillingar kommer på tal skrattar Olivier och säger att han och Nicola inte är speciellt lika. Däremot är Anthony väldigt lik honom medan Thibault är lik Nicola.
– Jättekonstigt, men ganska roligt, säger han med ett leende.

Precis som Olivier visste Nicola tidigt att det var ett liv i sporten som gällde.
– Något som skiljer ridsporten från alla andra sporter är att du inte kan klara dig utan din häst.

Det också är själva tjusningen med ridning:
– Du kan vara en hur duktig ryttare som helst  men det spelar ingen roll om du inte har ett bra samarbete med din häst. Det är det som gör det hela så vackert.

Att utbilda unga hästar är huvudsysslan. Med åren har bröderna utvecklat näsa för när en häst kan komma att bli riktigt bra. De är överens om att deras kanske starkaste sida som ryttare är att kunna ta en 7-åring och få den att gå hela vägen.

Du kan vara en hur duktig ryttare som helst  men det spelar ingen roll om du inte har ett bra samarbete med din häst

De har aldrig fått färdiga hästar. Det har gjort dem säkra.
– Vi har haft många Grand Prix-hästar som har lämnat vårt stall, säger Olivier nöjt.

Men att hitta blivande topphästar tidigt i deras karriär är fortfarande något av ett mysterium.

– Många hästar är riktigt bra som 6-åringar, men det betyder inte att de kommer att hålla hela vägen. Hur bra de kommer att bli ser du först när du tar ut dem på de riktigt stora tävlingarna, säger Olivier och konstaterar:
– En del hästar är jättebra utan att ha kapacitet för den absoluta toppen.

Både han och Nicola är dock överens – du får aldrig pressa fram något och ta ut hästen innan den är redo.

– Vi är väldigt noga med att inte visa hästarna för mycket när de är unga. En del tävlar tyvärr sina hästar så mycket som 6–och 7-åringar att de är helt slutkörda när de har fyllt åtta. Med unga hästar måste man tänka långsiktigt, säger han allvarligt.

– För sex–sju år sedan hoppade unga hästar ganska stort, men nu när banorna har blivit mer tekniska behöver hästarna också mer tid på sig, säger Olivier, som tycker att en häst ofta är i sina bästa år först som 12–13-åring.

Hästarna hittar de framför allt hos uppfödare i Belgien men även i Tyskland, och på senare tid i Sverige. De senaste åren har svenska hästar blivit mer populära i Belgien.

Både Olivier och Nicola har flera fina framgångar i bagaget. Störst för Olivier var kanske Grand Prix–segern i Calgary, Kanada, 2012. För Nicola – som har flera Grand Prix–vinster bakom sig – är världscupen i Göteborg något av det största han har gjort.

– Göteborg är väldigt speciellt. Det är en av de bästa inomhustävlingarna och publiken är fantastisk, utbrister han och får något drömmande i blicken.
– Publiken där kan verkligen sporten. Dessutom får du mycket support även om du kommer från ett annat land. Det är väldigt kul.

Diskvalificerad i Rio

Drömmen är föga förvånande att någon gång vinna en OS-medalj, något som inte kändes alltför långt bort för Nicola då han 2016 fick chansen att åka till OS. Resan slutade dock i ett antiklimax när Nicolas häst H&M Zilverstar T vägrade ut sig och Nicola diskades för felaktig användning av sporrarna. Misslyckandet syntes världen över. Tiden efteråt var tung.

Nu ser Nicola tillbaka på OS som något att lära sig av.
– Det var verkligen en svår tid för mig. Min häst kändes redo och att det blev som det blev var så klart en stor besvikelse.

Den stora massan dömde honom hårt, men samtidigt fick han support från de flesta i sporten. Nicola funderar en liten stund innan han fortsätter att berätta. Det syns att han väljer sina ord.

– OS är det största du kan åka på, och jag hade allas ögon på mig. Jag tror att vi alla måste gå igenom tuffa perioder ibland och lära oss något från dem. Alla ryttare har säkert en mörk period någon gång i sina liv. Detta var min.

Efter OS hade ekipaget fina framgångar, bland annat en vinst i Grand Prix i Maastricht, något som betydde mycket för Nicola. Nu ligger fokus för båda bröderna på att bygga ut verksamheten och att nå nya höjder i sporten. Företaget har gått bra de senaste åren och familjen planerar att expandera och även hitta nya topphästar åt de yngre bröderna.

Så småningom räknar Olivier och Nicola med att ta över familjeföretaget. Och någonstans hägrar alltid mästerskapsmedaljerna.

Reportaget publicerades första gången i Ridsport 23/2018.