Högaktuella Irma Karlsson: ”Jag vill bli bättre än de andra”

Efter YREM-guldet sommaren 2014 blev många varse om vem Irma Karlsson var. Tidningsreportage och utmärkelser. Framröstad av Ridsports läsare till Årets komet. Irma Karlsson hade säkert velat fortsätta mot de höga höjderna direkt efteråt med Cornet, men amerikanska Paris Sellon var alltför intresserad av att köpa Cornet för att Irma skulle kunna säga nej.

Redan i augusti, bara någon månad efter EM-guldet, var Cornet såld.

Så Irma lade om sina planer. Hon hade speedhästen Balahe, Wireina och Starling som hon hoppades kunna hålla sig i hetluften med.

Det höll inte riktigt. Irma insåg att hon måste plocka fram en egenskap hos sig själv som hon egentligen inte gillade: tålamod. Hon förstod att om hon skulle nå dit hon ville, om hon skulle kunna börja resan mot världstoppen, då måste hon starta ungt. Det vill säga – köpa unga, lovande hästar.

– Jag tror att det är just förmågan att ha tålamod som sporrade mig att fortsätta, att inte sluta även om saker och ting tog tid. Vetskapen om att jag hade bra hästar har naturligtvis också hjälpt till, säger Irma.

Köpte loss Ida

En del av Cornet-pengarna investerades i just det hon behövde – bra nya hästar. Chacconu, Chacco Stara och, så småningom Ida van Bisschop.

– Ida hade placerats hos Douglas Lindelöw av ägaren Stephex Stables eftersom hon skulle säljas och var lite speciell. Jag red henne vid något tillfälle hos Douglas och kände att det här var min typ av häst. Smart, känslig, uppmärksam, försiktig, scoopy och snabb. Precis som jag vill ha hästarna.

– Men tanken på att jag skulle kunna köpa henne var långt bort.

Men redan när Irma och Douglas för drygt två år sedan bröt sitt förhållande hade det trots allt blivit verklighet. Irma hade köpt loss Ida en tid dessförinnan.

Viktig milstolpe

Brytningen innebar att Irma passerade en viktig milstolpe i sitt hästliv. Hon var nu sin egen, dock med Agnetha Lindelöw kvar i bakgrunden, med en handfull hästar att ta hand om, träna, utveckla och matcha.

Jag tror att det var ett bra steg att ta och bygga upp ett eget team.

– Det var inget som bekymrade mig. Jag gillar att vara ensam och klara mig själv. Det har jag ju egentligen alltid gjort. Vi var ett bra team hos Lindelöws på Fulltofta och jag har tagit med mig erfarenheter därifrån. Men jag tror att det var ett bra steg att ta och bygga upp ett eget team.

Den fysiska flytten gick inte så långt. 20 minuter från Fulltofta, på familjen Tenfälts anläggning Thulesbo Säteri strax intill vackra Övedskloster mitt i Skåne, kunde Irma flytta in i ett av de stall som flankerar det ljusa och ändamålsenliga ridhuset. I det andra stallet huserar Arvid Tenfälts hästar.

– Här är det lugnt och bra, samtidigt som det är nära till det mesta. Jag bor i Hörby en liten bit härifrån och det fungerar bra. Och en stor fördel är att jag har två underbara bagerier nära, så det blir alltid gott fikabröd, säger hon och ler.
– På anläggningen sköter Arvid och jag oss själva, men vi kan fråga och hjälpa varandra om det behövs.

Efter flytten började Irmas resa på allvar. Nu fick hon ta fram alla de egenskaper som kännetecknar Irma Karlsson. Vinnarskallen, ensamvargen som knyter näven i fickan, kör fram hakan och jobbar målmedvetet framåt.

Hon startade med att bilda det egna teamet: tävlingsgroomen Julia Erlach som älskar, känner med och lever för hästarna, och Elin Gunnarsson, den perfekta hemmagroomen, extremt duktig på unghästar och fullständigt pålitlig.
– Jag är aldrig orolig när jag är ute på tävlingsresor. Med Elin där hemma vet jag att allt sköts minutiöst och att alla hästar blir ridna ordentligt.

Ett par gånger i månaden kommer Peter Eriksson och markarbetar hästarna.
– Peter har inspirerat mig massor. Han är genuint intresserad av hästar och ridning. Jag kan ta åt mig en hel del av det han säger och jag lär mig en hel del bara genom att sitta upp och känna på hästarna direkt efter att han har ridit dem.

Viktigt team

Hovslagare Jesper Eriksson, veterinär Silvana Grass, den mentala coachen Esther Müller, kiropraktorn Camilla Isaksson och storasyster Stina kompletterar teamet. Hjälp från Sveriges Olympiska Kommitté, SOK, med kostrådgivning, fys-
och mental träning är också till stort stöd.

– Stina har sitt jobb men kommer hit varje dag ändå. Hon organiserar, fixar och donar, kör hästar, klipper hästar och hon kan hjälpa till att rida några när jag är borta på tävling, säger Irma.

– Man kan kanske inte räkna in en förbundskapten i teamet, men Henrik Ankarcrona bidrar till helheten. Han ger mig gott mod och chanser att tävla på bra platser.

Detaljer från vardagen:

Röd tråd

Viktigt för Irmas matchning av hästarna är att hålla en röd tråd med varierat arbete som utvecklar och befäster hästarnas egenskaper som hopphästar. Lydnad, smidighet, snabbhet och styrka är grunderna.

– Den röda tråden, vi kan också kalla det systemet, handlar om det ridtekniska och träningssättet. Egentligen är det ganska enkelt, trots att det ibland är svårt. Jag vill att mina hästar är framme för skänkeln. De ska vara reglerbara och i balans, säger Irma, och fortsätter:
– Det handlar också om min position på hästen.

– Många åker till sin tränare och rider bra då, men kanske inte är så noga mellan träningspassen. Jag försöker att vara min egen tränare, varje dag, varje ridpass. Det är att ha en röd tråd, att vara dedikerad och hela tiden påminna sig själv om alla de små detaljerna: på skänkeln, på att man sitter rätt. Varje gång du inte tränar, ”otränar” du.

– I mitt system ingår att ha positiva hästar, hästar som tävlar m-e-d mig. Har du inte positiva hästar spelar det ingen roll hur bra du rider.
– Det är ungefär det systemet jag jobbade efter under mina sex-sju år hos Agnetha Lindelöw. Jag tror på det, har bara lagt till små grejor, och det har fått mig att komma till ro.

Tacksam för tiden med Agnetha

Sedan augusti är samarbetet med Agnetha Lindelöw avslutat.

– Det kom naturligt. Det var dags för mig att gå vidare. Jag är tacksam för allt hon har gett mig, inklusive möjligheterna att ta över Balahe, Ida och Chacconu. Och jag kan fortfarande fråga henne till råds.

Förutom att Irma är en begåvad ryttare har hon en mental egenskap som gör henne till en vinnare.

– Jag är något av ett kontrollfreak. Jag vill göra saker på mitt sätt och när jag gör något vill jag att det ska vara hundraprocentigt.
– Min ridning är baserad på min mentalitet. Jag måste vara totalt fokuserad. Då rider jag bäst.
– För mig är det viktigt att veta att allt har gjorts rätt vid en tävling. För det finns störningsmoment som kan rubba mig.

Hon ger ett exempel:
– Jag vill att alla mina hästar ska ha magnettäcke på tills jag hoppar upp på dem. Skulle det ha missats blir det en irriterande störning som jag absolut vill undvika.
– Egentligen kanske jag inte känner någon skillnad på om hästen har haft täcket på sig eller inte, men det faktum att rutinen har rubbats kan få mig att tappa det totala fokus som jag vill ha.

Tålamod lönar sig

Den stora portion tålamod Irma tvingades plocka fram de första åren efter sitt EM-guld har gett resultat. På fyra världscupstarter under hösten blev det poäng i tre (missade endast i Oslo), med tredjeplatsen i Madrid i november som det stora utropstecknet. Allt med Ida van de Bisschop.

Jag är fullt medveten om att jag inte är någon Marcus Ehning. Om man ska slå honom måste man vara bra på alla detaljer.

Andraplatserna i Falsterbos femstjärniga Grand Prix och i Ascona är andra resultat som visar att Irma Karlsson är att räkna med. Hon är också med i A-landslagstruppen; världscupfinalen i Göteborg och EM i sommar hägrar.

Ändå är det inte nog för Irma.
– Jag vill bli bättre än de andra, säger hon.

Med ”de andra” menar hon världseliten.
– Jag är fullt medveten om att jag inte är någon Marcus Ehning. Om man ska slå honom måste man vara bra på alla detaljer.

– Jag har varit på så många internationella tävlingar och varje gång jag är med tittar jag mycket på de andra. Det finns så många bra ryttare och hästar, och vill man bli bättre än dem måste man vara otroligt noga och se till att varenda detalj fungerar och är där man vill att den ska vara.

Topp-tio är målet

Snart 26-åriga Irma satsar allt på en karriär.

– Jag vill etablera mig i världseliten, i topp-tio, och bli en stark ryttare med bredd. Jag vet hur svårt det är att sedan hålla sig på en hög rankningsplats. Men visar man respekt mot hästarna och sina medryttare, om man har sitt fungerande team och inte överutnyttjar hästarna, så ska man kunna ta sig dit med gott samvete.

– Jag är försiktig med att ställa upp för höga mål – man blir så besviken om man inte når dem, särskilt när det gäller närliggande mål. Men om jag gör mitt jobb den här våren är det självklart att jag vill vara med på EM.

Reportaget publicerades första gången i Ridsport nr 2/2019.