Jonas Holmberg vill värna ridkonstens grunder

Som ny ordförande i hoppkommittén är det många saker som Jonas Holmerg gärna vill arbeta med.
– Vi får aldrig glömma grundridningen och därför är det viktig att befästa inverkansridningen. Den är ett sätt att återställa medvetandet om grundridningens betydelse. Därför måste vi ha en tränarkår som jobbar mot samma mål. Vi i Sverige har inte råd att köpa färdiga Grand Prix-hästar och därför måste vi ha folk som kan utbilda hästarna.
– Jag vill skapa ökat samarbete mellan distriktskommittéerna och den centrala hoppkommittén. Det finns i dag distrikt som inte ens har någon hoppkommitté, och en sådan behövs exempelvis för att utöka division 1-allsvenskan.
Han vill också arbeta för ett sätt att säkerställa att våra bästa hästar stannar kvar i Sverige.
– Vi föder upp många bra hästar, det vimlar av dem på platser som Wellington. Jag har inte lösningen i bakfickan, men ämnet är viktigt.

Nationell Grand Prix-cirkus

På önskelistan finns också att återskapa en nationell Grand Prix-cirkus i hoppning.
– Den är viktig, det är bara att se hur framgångrika svenskar var internationellt när vi hade våra stora serier.
– Jag vill ha fler internationella trestjärniga tävlingar i Sverige. Det kan kanske skapas genom en kommitté centralt som hjälper klubbarna. Se bara hur det är i Malmö, på Ribersborg ligger en högklassig anläggning öde. Här skulle man ha byggt stallar i maj som skulle stått kvar hela sommaren. Där kunde hållits ridsportens
Gothia Cup med tävlingar varannan dag, fotboll varannan, varvat med utflykter till Köpenhamn, och tävlingar både med internationell och nationell status.

Bestämd mamma

Hästar har funnits i Jonas Holmbergs liv sedan han var i sjuårsåldern. Men frågan är om han inte förlorats till ishockeyn om det inte varit för en bestämd och envis mamma.
Född i Helsingborg men uppväxt i Ljungby, följde Jonas med mamma till stallet i Värnamo när hon red på tisdagskvällar. Han fick lära sig grunderna på ponnyridskola i Ryssby, inte minst via många balansövningar i sadeln. Tyvärr hjälpte inga övningar i världen när han, som knapp tonåring, skulle rida mammas unga häst Cedar (e Idealist-Oberon-Utter-Parad, uppf Anders Johansson, Ljungby).
– I två år slängde han av mig varje gång jag red. Cedar hade ett gigantiskt bockningsregister.

Ville sluta rida

Det blev för tufft, Jonas ville ge upp och sluta rida.
– Just då var ishockeyn roligare. Jag var heller inte särskilt förtjust över att behöva cykla sex kilometer när jag skulle ta hand om stallet.
– Men det var liksom ingen diskussion, mamma sa att jag skulle rida, och så blev det.
Och det blev bra, han blev ”vän” med Cedar och tog så småningom placeringar i Msv A hoppning (1,40-1,45) och nådde Msv A dressyr med en tredjeplacering som bäst.
– Det är jag faktiskt lite stolt över.
Dessutom fick han några år senare nys om en häst, där han tyckte härstamningen lät bekant. Det visade sig att det var Cedars syster som fått ett föl e Ralmé Z, vid namn Ararat. Jonas köpte hästen, utbildade den och sålde den sedan till den brittiska stjärnan Ted Edgar, vars dotter Marie red den i internationella Grand Prixer. Senare såldes Ararat till Mexiko och gick såväl OS som VM.

All tid i stallet

Jonas motvilja mot ridning och hästar var definitivt borta när
familjen flyttade från Ljungby till Färlöv utanför Kristianstad. Han tillbringade all ledig tid i stallet – och även den tid då han borde ha gått på den livsmedelstekniska linjen på gymnasiet.
– I februari blev jag inkallad till rektorn och då sa jag att jag satsar nog hellre på hästarna. Rektorn tvivlade, jag sade emot – och åkte ut från skolan med dunder och brak.
Men skola blev det ändå, ridskolan, Jonas fick ett vikariat där han under sommaren även fick hålla lektioner. Tills vikariatet gick ut på hösten och Jonas stod utan
sysselsättning.
– Mamma blev skogstokig men måndagen den 15 augusti tog jag på en svart sammetskavaj och ljusa byxor, åkte till arbetsförmedlingen, läste Platsjournalen, såg att konditori Fenix sökte personal och åkte dit. Jag började direkt, slängde av mig kavajen, fixade smörgåsar och kokade kaffe, berättar Jonas.
Arbetstiden var 13 till 19 så rida kunde han göra på förmiddagarna. I oktober blev han konditorlärling och utvecklade en grym teknik i chokladbollsrullning. Och hade det inte varit för getingarna hade han kanske fortfarande varit i konditorbranschen.
– Jag tyckte hemskt illa om alla getingar som så klart drogs till allt det söta. Dessutom kände jag mer och mer att det var hästarna jag ville hålla på med.
– Jag tävlade en hel del, främst med Cedar (tills han sa upp sig när jag gjort samma grova misstag på två tävlingar på rad) och jag höll lektioner på ridskolan. Det var väldigt roligt.

Kollaps på julen

Under sommaren gick han RIK-0 och började sedan som instruktörselev hos Paul Lindow, som tagit över ridskolan i Kristianstad.
– Jag fick en tusenlapp i månaden, ett mål mat om dagen, bostad och hästen gratis uppstallad. Det var stenhårt jobb från sju på morgonen till elva på kvällen. Vid juletid kollapsade jag. Då beslöt jag, att om jag någonsin fick egen verksamhet så skulle min personal aldrig ha det så tufft, säger Jonas.

Ökade från 70 till 400 elever

Hösten 1981 kom Jonas tillbaka till Kristianstad efter ett år i lumpen och då hade Ingvar Holm tagit över ridskolan.
– Tillsammans jobbade vi upp den och ökade från 70 till 400 elever.
– Jag ser det som min styrka i dag, min kunskap om ridskoleverksamheten. Vi är dödsdömda som ridnation om vi inte värnar om ridskolan och ridningens grunder.
1987 slutade Ingvar Holm, och Jonas (som då gått både RIK-1 och RIK-2) tog över ridskolan. Han drev den till 1991, då han flyttade till ett litet ställe två mil utanför stan där han hade en egen liten ridskola.

Gick upp 25 kilo

– Samtidigt tävlade jag en hel del på en Robin Z-häst som gick bra men nästan alltid hade fyra fel. I den vevan slutade jag också att röka, och gick upp 25 kilo. En kväll vid en tävling sa Royne Zetterman: Varför åker du omkring med den där hästen? Du är bättre som banbyggare än som ryttare.
– Jag hade redan byggt mycket banor och med Roynes ord i ryggen slutade jag tävla. Jag beslöt mig för att satsa på banbyggeriet, för jag hade under tiden hunnit bli B-banbyggare.
Han lade också ner sin lilla ridskola, men övergav inte branschen, tvärt om.
– Jag såg en annons i Ridsport att Vetlanda sökte ridskolearrendator. På mindre än en vecka var det signerat och klart.
Senare blev det flytt till södra Skåne och nu driver han, och sambon Charlotte Andersson, ridskolorna i Vellinge och Lillhagen (Höllviken). Nyligen tog de även över i Trelleborg.
– Ambitionen är att utöka verksamheten till 250 elever både på Lillhagen och i Trelleborg. Jag tycker ju att det är väldigt viktigt att ungdomarna lär sig ridningens grunder på ett korrekt sätt.

Kurs i att bygga bana

Parallellt med Jonas ridskoleverksamhet och tävlingskarriär löpte hela tiden banbyggeriet. Det började när han som 17-årig ordförande i klubbens ungdomssektion ville arrangera egen tävling och skickades på banbyggarkurs. Där träffade han Göran Casparsson, banbyggargeniet och konstnären, som kom att bli hans stora mentor.
– Jag lärde mig att det inte får vara för många svårigheter på samma hinder och det är något jag alltid har med mig när jag bygger.

”Jag blev lyrisk”

I samband med att Jana Wannius arrangerade Malmö Jumping blev Jonas uppringd och erbjuden sysslan som banbyggarassistent till Lennart Lindelöw. Där fick Jonas se en tidshoppningsbana som tyske Frank Rothenberg byggt.
– Jag blev lyrisk, jag hade aldrig sett något liknande. Det var den bästa bana jag någonsin skådat.
Jonas ville inget hellre än att lära av Rothenberg.
– Men skulle lilla jag ta kontakt med en sådan storhet? Det tog tio år innan jag vågade, jag blev banchef i Falsterbo för att kunna komma nära honom, berättar Jonas.

Mycket beröm av ryttarna

Numera är Jonas A-banbyggare och har level 3 internationellt.
– Jag får bygga allt utom internationella mästerskap och OS.
Jonas banor får mycket beröm av ryttarna.
– Jag tror det är viktigt att ha tävlat själv, att ha med känslan för hästens rörelse. Jag är ingen matematiker som kan räkna på bågar och böjar, jag bygger mycket på känsla.
2008 blev Jonas ordförande i förbundets banbyggarnämnd (och blev då automatiskt ledamot i hoppkommittén).
– Vi gjorde om utbildningssystemet. Jag ville ha ett steg till, på lägre nivå, så vi införde D-banbyggare på lokal nivå för att känna efter hur det var med lämpligheten och för att få in yngre förmågor.

Det räcker inte med kurser

– Man blir inte någon bra banbyggare enbart genom att gå kurser. Man måste åka ut och titta och assistera, säger Jonas, som tagit kostnader för sådana resor ur egen ficka åtskilliga gånger.
30 helger om året bygger Jonas banor runt om i landet. Dessemellan sköter han ridskolorna och ibland ses han på tävlingsbanorna som uppfödare/ägare. Just nu är 6-årige Conrad (e Catoki-Robin Z II-Graf Grannus, riden av Jörgen Larsson) kvalad till Falsterbo. I stallet finns dessutom den 5-årige halvbrodern (e Numero Uno).

Jonas Holmberg
Född: 1961 i Helsingborg.
Familj: Sambo med Charlotte Andersson. Sönerna Pontus, 25, och Philip, 31, från ett tidigare förhållande. Två barnbarn. Tre hundar och 70 hästar.
Bor: Bodarp utanför Trelleborg.
Intresse utanför hästarna: Laga mat.
Egna tävlingsmeriter: Har genomfört 1,45-hoppning på ett acceptabelt sätt.
Driv: Att verka för att ridsporten fortsätter att vara tillgänglig för gemene man.

Denna artikel är hämtad från tidningen Ridsports pappersutgåva där den publicerades första gången den 6 juli 2017.