Jursta gård: Mot Grand Prix med egna medel

En enorm ridgeback med vevande svans möter upp på stallplanen. Borta vid ett av de röda stallarna vilar ytterligare två hundar och snart dyker Anna Österberg upp med en tio veckor gammal valp på armen.
– Vi är en stor familj här med en massa barn och en massa hundar, skrattar hon och slänger fram en påse glaserade munkar på fikabordet.

Systern Malin Nilsson och mamma Lena Nilsson har redan slagit sig ner och häller kaffe i kopparna. Vi befinner oss några mil söder om Stockholm, på gården som funnits i familjen i fem generationer.
Det som började med ponnyavel för att ge döttrarna något att rida på, har med åren utvecklats till en liten men exklusiv uppfödning av moderna sporthästar.

Låg ner i svängarna

Tillsammans har Lena Nilsson och döttrarna fött upp hästar här i över trettio år. Shetlandsponnyerna som blev starten på det hela, byttes efterhand ut mot gotlandsruss, connemaror och så småningom SWB, allt eftersom döttrarna växte upp.
Anna och Malin lärde sig tidigt att ville man ha en tävlingshäst gällde det att utbilda den själv från grunden.

Som barn intresserade sig systrarna för allt från hoppning och dressyr till gymkhana och voltige. Faktum är att Malin till och med har en SM-medalj i monté. Att de senare valde att specialisera sig på varsin gren föll sig naturligt.
– Anna red prydligt och noggrannt ut i hörnen på hoppbanan medan jag låg ner i svängarna, minns Malin.

Från nattjobbet till tävling

Det fanns aldrig någon tvekan om vad systrarna skulle göra för yrkesval. Anna gick dressyrgymnasium på Strömsholm innan hon flyttade till England för att under två år jobba hos Kyra Kyrklund. Därefter bar det av till Lars Pedersen på Blue Hors ett par år, innan hon landade på föräldragården och startade sin egen verksamhet.

Jag är väldigt noga med att fölen ska lära sig hyfs. Man drar inte i grimskaftet och man äter inte ur höpåsen på väg ut till hagen.

Malin, som inte kom in på hoppgymnasiet, flyttade i stället direkt efter nian till Agnetha och Lennart Lindelöw där hon jobbade i tre år. Efter det blev det flera år på McDonalds följt av nattjobb på en bensinmack.
– När jag flera gånger åkt direkt från nattjobbet till tävling och sedan tillbaka till nattjobbet utan att sova, höjde mamma stallhyrorna och anställde mig i företaget, säger Malin.

Ingen konkurrens om hästarna

Oftast föds här två föl om året, och oavsett om de är hopp- eller dressyrstammade får alla samma start i livet. De leds till och från hagen varje dag och hanteras från dag ett. En nödvändighet för att få hästar som är lätta att rida in, tycker Lena, som ansvarar för föl och unghästar fram till inridningen.
– Jag är väldigt noga med att fölen ska lära sig hyfs. Man drar inte i grimskaftet och man äter inte ur höpåsen på väg ut till hagen. Det är små saker som formar dem, får dem att lita på mig och underlättar inridningen senare.

När de unga hästarna är redo att börja utbildas tar Anna och Malin över. Det faktum att de bägge systrarna har olika inriktning är bara en fördel. Det finns ingen konkurrens om hästarna och när en hoppavlad häst visar sig ha mer fallenhet för dressyr, eller tvärtom, finns det alltid någon som kan utveckla den.

Grand Prix är målet

På Jursta säljs fölen väldigt sällan. Anna och Malin behåller så gott som alla hästar tills de är inridna, för att kunna bedöma ridbarheten hos dem.
– Efter 3-årstestet får tjejerna säga om de tycker att hästarna håller måttet och går att utveckla, säger Lena.

Med hopphästarna räcker det att vi får se ett riktigt bra språng så kan vi leva på det i två år.

I regel är Anna och Malin rörande överens om att de måste upp och känna på hästarna från ryggen innan de kan avgöra om de har kapacitet eller inte.
– Vi har ju båda som mål att rida Grand Prix och när vi sitter på en 3-åring kan vi så klart inte avgöra om den kan bli en GP-häst. Däremot kan vi känna om den har utvecklingspotential, säger Anna.
– I regel tänker vi alltid att det kommer att gå, tills motsatsen är bevisad.

Malin konstaterar att det knappast är ekonomiskt av dem att behålla de bästa hästarna för sig själva. Samtidigt är det det enda sättet att komma någon vart i sporten. För att spara på hästar i fyra, fem år gäller det dock att vara född med en portion tålamod, men det tycks inte vara något problem här.
– Med hopphästarna räcker det att vi får se ett riktigt bra språng så kan vi leva på det i två år, säger Lena.

Olika avelsfokus

Medan Malin av naturliga skäl är mer engagerad i hoppaveln har Anna stenkoll på dressyrstammar. Hon vill få fram hästar som är byggda i ordentlig uppförsbacke, då blir både bakbensrörelserna och frambenen fina på köpet.
– Våra dressyrmärrar är hundra procent rara och väldigt juste hästar, då kan man bli lite mer modig och våga välja tuffare hingstar. Däremot har de lite gammaldags modell så vi tänker mer på att förädla typen.

När det gäller hopplinjen måste de dock tänka annorlunda.
– Jag vill så klart ha hästar som vill hoppa och vara felfria, men vår stolinje har mycket temperament och lite dålig ridbarhet, så vi lägger störst fokus på att förbättra den biten. Det ska vara en stabil hingst med bra galopp, säger Malin och menar att när temperamentet spelar stor roll blir det också viktigt att se hur hingstarna presterar under ryttare.

Inga hingstar med tråkig attityd

Medan Anna vågar chansa på unga hingstar vill Malin ha erfarna hingstar som visat vad de går för.
– Tack vare att vi fått flera avkommor från samma linje vet vi ju vad stona ger vid det här laget. Dessutom måste vi ha i bakhuvudet att vi avlar till oss själva och fundera över vad vi vill sitta på.

I valet av hingst spelar stamtavlan visserligen en roll men allra viktigast är kanske att hingsten har det där lilla extra.
– Jag åker på bruksprovet och om det är någon hingst som får nackhåren att resa sig på mig så väljer jag den, ler Lena , och tillägger att det så klart finns en del hästar hon inte vill ha i leden över huvud taget. Hingstar med dålig ridbarhet eller tråkig attityd går bort direkt.
– Det går inte att jobba med en häst som inte vill bli riden och lära sig.

Väldigt speciell känsla

Att föda upp sina egna tävlingshästar tar tid, men det har sina fördelar. Anna och Malin känner hästarna utan och innan och framgångarna blir så mycket större när det kanske tagit generationer att nå dit.
– Det är speciellt när man tävlat mamman, varit med och dragit ut fölet, väntat tre år på att få rida och sedan når framgångar på tävlingsbanan med den, säger Anna, och Malin håller med.
– Jag kan nästan bli gråtfärdig när jag hoppat bana första gången med en 3-åring.

I regel tänker vi alltid att det kommer att gå tills motsatsen är bevisad.

Att de hela tiden behövt utbilda sina egna hästar har också gett dem en erfarenhet många tävlingsryttare saknar.
– Det är inte så många som kan utbilda hästen till Grand Prix och det ger ett väldigt självförtroende när man lyckas. Jag vet att jag har ett system och även om det inte finns några garantier för att det kommer att gå så är jag inte rädd att ta sats med en ny 3-åring, säger Malin, och Lena fyller i:
– Det är en väldigt speciell känsla att höra speakern ropa upp ditt namn som uppfödare också. För mig är det ett sätt att vara med i sporten.

Målet för både Malin och Anna är, föga förvånande, att rida mästerskap. Men till dess är båda överens om att det är en lyx att få bo och verka så nära familjen.
– Vi kan dela på så mycket i vardagen, både med hästar och barn, säger Anna.

Kopia av bästa hästen

En annan dröm Malin har är att få fram en kopia av hennes bästa tävlingshäst Prizilla (e Cardento).  Under sju år red Malin stoet till inte mindre än 52 placeringar i 150-hoppning och när Prizilla kommer på tal brister Malin ut i gråt.
– Att hon dog var nog det värsta jag varit med om, säger Malin.
–  Har man tävlat ett sto i många år ser man framför sig att hon ska leva vidare genom sina avkommor, men det blev inte så med henne.

Trots upprepade försök i fyra år ville det sig aldrig och det kom som en chock när Prizilla dog, plötsligt och oväntat ute i hagen. Familjen har dock själva fött upp även hennes mamma som blev Elitpremierad och har flera släktingar i stallet. Malins Picatzho (e Canvas Plus u Pilar e Kaliber), som är uttagen till unghäst-VM, är en av dem. Även Piritza (e Careful) har samma mamma. Henne har Malin nu betäckt med Kintaro VDL (e Cardento) med förhoppning om att få fram en ny Prizilla.
– Hon får leva vidare genom systern, men även om avkommorna blir bra har ingen hittills varit av hennes kaliber.

Reportaget publicerades första gången i Ridsport nr 18/2019.