Malin: ”Att bli nöjd måste vara det tråkigaste som finns”

Det doftar nybryggt kaffe i familjen Baryard Johnssons kök. Henrik har dukat fram koppar och bullfat på det stora matsalsbordet. Här finns plats för många, förmodligen hela Malins team. Hon är ute och rider, men kommer strax har hon lovat.

Att få till en träff med Malin Baryard Johnsson är inte det lättaste. Sju dagar i veckan sitter hon på hästryggen. Tävlingshelger varvas med livet som handbollsförälder till sönerna Alvar och Ed.
I sommar har hon dessutom spelat in tv-programmet ”Det stora hoppet” tillsammans med maken Henrik.

– Ridsporten har ganska dåliga tittarsiffror när det sänds i tv, så det ska bli spännande att se hur det går för vårt program, säger Henrik, som axlar rollen som programledare.
– Men inspelningen var fantastiska två veckor, tillägger Malin som har klivit in i köket.

Hon slår sig ned bredvid sin make och tar en bulle. Paret möttes första gången under just en tv-inspelning. Det var 1999 och Malin var en av deltagarna i ”Fångarna på fortet”, där Henrik var programledare.
– Vi sa i princip bara hej, har Malin senare berättat för Sportbladet.

Sveriges hetaste kändispar

Det visade sig att Henrik bodde granne med en vän till Malin på Söder i Stockholm. De började ”springa på varandra”, förklarade Malin för Sportbladet, och snart korades de till Sveriges hetaste kändispar.

I trädgården på Baryards gård Jonstorp utanför Norrköping vigdes de 2004. Henriks kollega, programledaren Mark Levengood, var vigselförrättare och skådespelaren Rikard Wolff sjöng bröllopssången, enligt tidningen. Resten är kärlekshistoria.

Nu är Malin och Henrik alltså tillbaka där allt började: i tv-rutan. På frågan om hur det fungerar att jobba ihop ler båda.
– Det var jätteroligt att jobba tillsammans. Vi hade två helt skilda roller och gjorde båda det vi kan. Jag behövde inte bli tv-Malin utan jag är fortfarande häst-Malin som är på tv, och det har jag varit i 20 år så det är inga konstigheter.

Programmet, som går ut på att sex hästtjejer ska lära sina pappor att rida, spelades in under två sommarveckor på Bollerup på Österlen. Malin agerar coach i programmet, och det är också hon som ansvarat för att välja ut priset till det dotter/pappa-par som gör bäst ifrån sig.
– Det är en jättefin häst, jättefin.

Jag behövde inte bli tv-Malin utan jag är fortfarande häst-Malin

Stoet, som är fem år gammalt, har varit i träning hos Malin. Hon har även startat henne på tävling för att vara säker på att hon passar.
– När jag letade häst kände jag inte till något annat om deltagarna än att de var tjejer, så det är en riktig tjejhäst. Lätt i typen och jättefin modell. Vi valde att ha med en unghäst eftersom en äldre häst, som är så fin, helt enkelt hade blivit för dyr. Den här har väldigt mycket talang, en hög ridbarhet, och det känns jätteviktigt.

Är vinsthästen en typisk Malin-häst kanske? Det återstår att se. Men just ston är ju något av hennes specialitet.
– Jag tycker mycket om att jobba unga ston som fortfarande är formbara. När hästen är ung formar man ju den inför framtiden, och hela njutningen med ridningen är egentligen att få lov att utbilda en häst och vara med på dess resa.

Stallet hemma på Jonstorps gård står H&M Cue ChAnna som Malin tog EM-silver i lag med i år, H&M Second Chance med vinster och placeringar internationell 1,50, och H&M Indiana, som så småningom ska ta över efter Cue ChAnna och gå de största klasserna.

Typiska Malin-hästar

Alla tre är ston med starka personlig­heter, alltså typiska Malin-hästar.
– Jag kan uppskatta en häst med lite humör för de är faktiskt lättare att jobba med. Ston är inte helt lätta. Får man dem med sig är de hårdast av alla, på ett positivt sätt, säger hon och tillägger i nästa andetag:
– Får du dem däremot emot dig är de också hårdast av alla. Jag har haft ston som jag inte har kommit överens med och då går det helt enkelt inte, det vet jag nu, säger hon och menar att häst och ryttare måste tycka om varandra om relationen ska fungera.

Malin är en ryttare som har lyckats hålla sig aktuell mer eller mind­re hela karriären. En anledning till det tror hon är det faktum att hon alltid haft hästar i hela spannet, från fyra år och upp till Grand Prix.
– Jag tror att det är det som har gjort att jag har kunnat köra på så länge. Bra hästar gör att man behåller motivationen och håller sig kvar i toppen, säger hon.

Med EM i Göteborg färskt i minnet, uppskattar hon mer än någonsin att få komma hem och sitta upp på unghästarna.
– För mig är ju det hela grunden, att jobba med unghästarna. Det ger mig minst lika mycket, fast på ett annat sätt.

Balansen mellan att träna en 4-åring i lugn och ro ena dagen, för att nästa rida in på Ullevi inför fullsatta läktare, är ett måste för motivationen, liksom häst­materialet.
– Att rida mästerskap är så klart det häftigaste som finns, men det är ganska skönt att komma bort från det också, säger hon.
– Har jag en häst som kan gå stora klasser är jag motiverad. Har jag inte det så har jag inget där att göra.

Men – tillägger hon snabbt – hon skulle gå i taket om hon tvingades rida här hemma alltför för många veckor i sträck.
– Ganska snart måste jag pressa mig själv att gå upp en nivå igen, säger hon med ett leende.

Stundtals ensam vardag

Malin är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Men vardagen som elitsatsande ryttare beskriver hon som stundtals ensam.
– Visst är medaljerna viktiga men snart hänger de bara på väggen och så glömmer jag bort dem, säger hon.

Att hålla sig kvar i toppen i trettio år hade varit nästan omöjligt utan de sponsorer och hästägare hon samarbetar med. Men det har också krävt hårt arbete och självförtroende nog att satsa på sig själv.
– Jag har haft världens bästa liv, men så har det gått ganska bra i alla år också. Kommer man inte dit, vad ska man göra då?

Sedan sönerna Alvar och Ed började spela fotboll och handboll har Malin fått upp ögonen för en annan typ av sport.
– Jag är väldigt fascinerad av lagsporter just nu, faktiskt. Det är himla mysigt med gemenskapen, kompisar och cuper. Det får du aldrig på samma sätt i ridsport. Vi har laghoppningar ett par gånger om året och mästerskap, men till vardags är du ju ensam, säger hon.

Blir det inga ryttare av sönerna verkar det med andra ord inte vara någon större förlust i familjen Baryard Johnssons ögon.
– Jag jobbar hela dagarna i stallet, så det är ganska härligt att få lämna den världen på eftermiddagarna och hitta på något med dem, som är deras grej.

Att bli nöjd måste vara det tråkigaste som finns

Att Malin är så mycket mer än en elitryttare känns plötsligt väldigt tydligt.
– Jag gillar att bygga saker och lösa saker. Köper vi möbler på Ikea är det jag som skruvar ihop dem för det tycker jag är väldigt roligt, säger hon.

Hon tycker att det är viktigt att man som ryttare stannar upp och påminner sig själv om att man faktiskt håller på med sporten för att det är roligt.
– Det är klart att om du är tävlingsryttare så ska ditt slutmål alltid vara att bli bäst, säger hon med glimten i ögat.
Men tillägger snabbt att det gäller att ha realistiska delmål längs vägen för att inte knäckas.
– I slutändan kanske du inte blir bäst i världen men du kan i alla fall bocka av saker längs vägen.

– Har du inga mål så strävar du inte ­efter något och då stagnerar du. Någonstans får vi ju alla en bra känsla av att bli bättre, vare sig vi är tävlingsryttare eller inte så vill vi ju utvecklas och hitta sätt som motiverar, säger hon.
– Målet för mig är alltid att vara på den nivån att jag kan slåss om medaljer. EM på hemmaplan var ett enormt tungt mål. Att ta medalj här var jätteviktigt.

Nästa år är det förstås VM och sen OS, säger hon och funderar en stund innan hon tillägger:
– Jag har ofta sagt att jag hoppas att jag ska bli nöjd någon dag. Samtidigt måste det vara det tråkigaste som finns, att bli nöjd. Jag hoppas att jag i alla fall kanske någon dag vill backa av från eliten och ta fram hästar åt de som vill vara där.l