Möt teamet bakom SM-vinnaren Stella Röhlcke

Borebackar Gård ligger inbäddad i lövskog mitt i hästmeckat Torna-Hällestad. Den som bara såg interiören i stallet kunde misstänka att platsen i stället vore Antonia Ax:son Johnsons gård strax norr om Stockholm. Och visst är många av de smarta lösningarna i stallet inspirerade av Lövsta. Borebackar är nämligen nämligen Lövstas ”Skånehub”och här finns Antonias dotter Alexandra Mörner och Antonias barnbarn Stella Röhlcke.

Inne i sadelkammaren är ordningen perfekt. Träns och sadlar hänger längs väggar i mörkt, blankt trä. Vid ett bord med höga barstolar sitter Alexandra Mörner och kompanjonen Rebecca Milton, som startade Borebackar år 2020. I april det året flyttade de första hästarna in.

– Det är få förunnat att få bygga upp en sån här verksamhet, det är once in a life time. Innan vi började hade vi två fokusgrupper, en som är bra på att tänka smart  och en med gamla groomar som verkligen vet hur de vill ha det, säger Alexandra.

Finurliga lösningar

Tänket kring gården och stallet är att det ska vara så få steg som möjligt.
– Det ska vara bra för hästar och människor. Gedigna material som håller länge, och så ska det vara praktiskt.

Alexandra visar en finurlig lösning; ett schabrakskåp med en dörr som släpper igenom luft. Det är ett nederländskt företag som specialiserat sig på sadelkammare som designat det hela.
– Jag har jobbat väldigt nära arkitekten kring utvecklingen av gården och de nya byggnaderna. Det har varit till stor fördel att ha sett många stall. 

Telefonen brukar gå varm mellan Alexandra och Rebecca.
– Det är det bästa med Alexandra, man känner sig väldigt delaktig, inte bara en person i mängden, säger Rebecca.
– Vi lirar bra och bygger upp en professionell verksamhet. Vi har dialog men jag har ett annat jobb också, säger Alexandra.
Det jobbet finns inom familjeföretaget – Alexandra poängterar att det ska stå
familjeföretag – Axel Johnson.

Tre på heltid

För att verksamheten ska gå runt finns tre heltidsanställda i stallet, plus en gårdskarl på deltid. Rebecca driver eget och jobbar med hingstarna.

– Som i alla professionella verksamheter så är teamet otroligt viktigt. Rebecca och jag hittade varandra när hon red våra hopphingstar på Lövsta. Tillsammans har vi haft ett gemensamt mål om vad vi ville bygga upp på Borebackar Gård. Vi flyttade in med fem hästar våren 2020 och i dag har vi fler hästar i vårt system än vi får plats med i gårdens 22 boxar. Det är Lövstaägda hästar, mina hästar, Stellas hästar och
externa hästägare som sätter sina unga hästar i träning här. 

– Vi har tre heltidsanställda: Unni Ragnarsson som kommer från beridarprogramet i Flyinge, Elin Niehoff och Satu Wink och utöver det är även Louise Mähler och Tilda Eldh en del av teamet. Tilda har också ett par av våra hästar i utbildning hemma hos sig. Sedan har vi nära samarbete gällande de yngsta hästarna med Örjan Larsson och Linn Björkman.

För att belysa vilken roll hon pratar om säger Alexandra ”nu sätter jag på mig Lövstahatten”, och förklarar hur verksamheten inom Lövsta hänger ihop.
– Jag är ansvarig för Lövstas hopphästar och hopphingstprogrammet, att utforma Lövstas erbjudande på hoppsidan. Stella är en viktig del av det. Det Lövsta saknade var att få till hopphästar från inseminering till färdig Grand Prix-häst. Vi har ett system för dressyr men på hopphästsidan fick vi aldrig till det i Mälardalen.

Då är hoppverksamheten på Borebackar desto mer framgångsrik och här finns sedan i somras nu också en svensk mästare för seniorer – Stella Röhlcke.

Inte självklart med häst

Att det skulle bli en egen häst var inte självklart från början för Stellas del, även om mamma Alexandra själv både ridit och tävlat.
– Mamma var hård. Även om vi bodde på Lövsta skulle jag gå på ridskola, säger Stella.

Efter ett tag fick hon låna en ponny, sedan kom en fodervärdsponny. 
– Mamma ville att jag skulle bevisa att jag kunde ta hand om en häst.

Låneponnyn bockade av Stella.
– Jag var väldigt rädd, för allt, var feg liksom. Ett tag när jag var liten tänkte jag att jag skulle bli dressyrryttare för att det var så läskigt att hoppa.

Men den första egna ponnyn var ett smart köp av föräldrarna.
– Han var 17 år och hade hoppat stort när han var yngre. Han fick mig att älska hoppning och att inte vara rädd.

Inför SM-finalen i somras hade Stella satsat allt och var minutiöst förberedd.
– I den vanliga uppladdningen inför en stor tävling hade jag lagt till extra mycket tid på min egen träning med Jessika Lindgren som är personlig tränare. Hon har hjälpt mig jättemycket. Jag har bland annat övningar med gummiband. Det gör att jag får i gång och kontakt med alla delar av min kropp. Det är så effektivt, berättar Stella. 

Delina (KWPN sto f -08 e Verdi-Cantos, uppf Stal van de Berg, äg Lövsta Stuteri) hade gjort en fin utomhussäsong, bland annat dubbelt felfri i 3* 1,55, placerad i München och tredjeplacerad i 3* 1,50 i Bratislava. SM var ett bra sätt att visa upp sig på hemmaplan. 

Nervös final

Inför finalen stod slutstriden mellan Stella och Emma Emanuelsson. Stella, som sällan är nervös, hade nerverna utanpå. Sedan bar det av.
– Jag minns sällan så mycket från själva ritten för jag är så fokuserad då. Det jag såg som en svårighet på banan var första hindret, ett lägre räcke ur sväng, om man hoppat högt dagen innan kan hästarna bli lite blasé. 

Tränaren Thomas Ryan telefoncoachade. 
– Han sa ”rid på det som om det vore 1,60”.

Stella och Delina klarade ”fällan” och gick felfria på hinder, men med ett tidsfel. Emma Emanuelsson var enda ryttaren kvar efter Stella.
– Jag gick ut från banan och kramade hästen och tänkte ”nu blir det silver”.  Men så rev Emma just det där första hindret. 

Stella säger att hon kan ha svårt att stanna upp i stunden och att fira.
– Men då kunde jag verkligen njuta.

”En drottning”

SM-vinnaren Delina står på en av skötplatserna som finns mitt i stallet. Hon har något särskilt i blicken. Fotografen har en gnäggning i mobilen som måste användas på många hästar för att de ska ta fram öronen. Så inte Delina; hon är naturligt fotogenique. 
– Kolla på henne, hon är en drottning, Det är så härligt att ha en häst som kämpar för en, säger Stella som har haft Delina i sju år.

– Resan har varit lång. Jag har lärt känna alla sidor av henne. Jag red EM på henne under sista året som young rider och vann young rider-SM 2018. Efter det har vi hoppat många stora tävlingar på 3* och 4* nivå upp till 1,55. Vi har vuxit tillsammans, och jag värderar det högt. Den resan är väldigt speciell,  man knyter ett band. Delina känns nästan som halva mig. 

En stor del av det bandet knöts när Stella var i Nederländerna för att träna och tävla. Med sig hade hon då Delina och tre hästar till.

De första åren nere på kontinenten var hon hos Eric och Maikel van der Vleuten. Stella var 20 år och beskriver det som stort att åka iväg själv.
– Det blev som ett uppvaknande, jag var själv ansvarig för hästar, tävlande och management, även om det fanns bra folk att fråga. Det fick mig att växa väldigt mycket som person. Jag är uppvuxen på Lövsta men här var det hopphästar och jag har lärt mig hur man driver ett professionellt hoppstall.

Flyttade till Lickhammer

Tanken var att bo hos van der Vleuten i tre månader – något som blev tre år. Då började Eric rida i ett GCT-lag, och fördelen med att kunna åka på tävling tillsammans försvann. Däremot fanns någon som åkte på liknande tävlingar bara tio minuter bort. Nämligen Erika Lickhammer van Helmond och hennes make Joris.

– Det var härligt att bli en del av ett svenskt team, med mer svensk hästhållning, även om det absolut inte var så att hästarna behandlades som porslin hos van der Vleuten. Om det varit så hade jag inte valt det stallet. Det finns stall där hästarna inte får gå i hagen, eller där man har en vakt vid hagen. Jag tror det är så himla viktigt att låta hästarna vara hästar.

Stella har tagit med sig lärdomar som att rida in hästarna senare än man gör i Sverige, att inte rutinmässigt använda bakskydd på väldigt unga hästar och att det är  hårdare bettregler i Nederländerna.
– Regler jag tycker är till hästens fördel.

Efter tre år hos Erika och Joris kände Stella att det var dags att komma hem.
– Jag trivdes väldigt bra, men jag kom till en punkt där jag måste jobba vidare med mig själv som person och hur jag ska utvecklas  framåt.

Genuint intresse

Hon är nu egenföretagare och jobbar med Lövstas hopphästar på Borebackar Gård.
– Jag har ett genuint intresse för hingstar, jag tycker det är kul. Man kan verkligen nörda ner sig i blodslinjer, vad som passar den svenska marknaden jämfört med vad som är populärt i Europa. Och det är kul att få göra resan med dem, det är skillnad mot att köpa en äldre hingst. Den jag rider nu, Nixion VLS Z (e Nixon van’t Meulenhof-Hunter’s Scendro), köpte jag för Lövstas räkning i Belgien på auktion när han var två.   

Två bra bollplank

Tränaren Thomas Ryan finns 20 minuter från Borebackar. Jens Fredricson finns med som bollplank och tränar Stella ibland.
– Thomas och jag åker ofta på samma tävlingar. Jens har ju haft lite annat för sig i sommar, säger Stella och skrattar.

Att det gått så bra för yngre kvinnliga ryttare som Wilma Hellström, Petronella Andersson och Amanda Landeblad inspirerar.
– Som ung tjej kan jag relatera till Wilma och Petronella. Jag kan se upp till Rolf-
Göran Bengtsson som ryttare, men kanske inte relatera på samma sätt.

Jag har ett genuint intresse för hingstar, jag tycker det är kul, man kan verkligen nörda ner sig i blodslinjer. 

Stella Röhlcke

Kärleken till hästarna kommer ofta på tal.
– Jag älskar hästar. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem – jag vet faktiskt inte. 

Men till skillnad från en som ”bara” älskar hästar och ridning har Stella också en stor dos tävlingsinstinkt.
– Jag älskar sporten, hoppning och ridsporten generellt. Att hela tiden få utmana sig och bli bättre, det är där jag vill vara, rida de stora tävlingarna. Men jag har aldrig sagt att jag ska rida OS; jag vill nå min och mina hästars fulla potential och det är jättesvårt att veta hur långt en yngre häst kan nå.

Hur är det att jobba med sin mamma?
– Det går bra, det kanske inte var lika roligt när man var yngre. Men det är viktigt att stå på egna ben, så jag driver eget. Jag arbetar mycket med Lövsta och är en del av hoppsatsningen och också av vårt familjeföretag

Har du stött på fördomar med anledning av din familjs bakgrund?
– När jag ridit Lövsta Future Challenge har det hetat att jag får rida där på grund av min familj, men jag var faktiskt uttagen av landslagsledningen. Det är klart folk har fördomar men man lär sig tackla dem. Det är professionellt och då ska alla vara lika.

Lövstas hoppsatsning tog fart i och med samarbetet med Jens Fredricson år 2013, när stuteriet köpte  Uncanto di Villagana. Sedan köptes Karmel van de Watering och Heartbeat 2016.
– Heartbeat stod i Danmark och betäckte knappt alls och det var Jens som drev på att vi skulle köpa honom. Heartbeat har varit väldigt viktig för oss, liksom Jens, berättar Alexandra.

Hon beskriver Borebackar som Lövstas ”hub för att komma närmare kunderna i söder”. Det är nära till många bra tävlingar och nära till Flyinge.
– Vi ser ett långsiktigt samarbete med Flyinge men rent konkret hyr vi seminstationen och tar emot ston där under säsong. Vi för också dialog om ytterligare samverkan kring utbildningar, seminarier kring avel och visning av hingstar. Flyinge är en fantastisk plats med anor och vi vill gärna medverka till att det ska vara en öppen plats för alla avelsintresserade och hingsthållare.

Samarbetet med Jens Fredricson har gett en insikt.
– Det är viktigt att utbilda hästar, inte producera hästar. Det är ganska stor skillnad, ett handelsstall kan få hästar att hoppa fantastiskt men det betyder inte att de är utbildade.
– Eller att de är hållbara, fyller Rebecca i.

Två premierade hingstar

 Teamet på gården är bra, menar hon.
– Man behöver folk som är bra på olika saker i en arbetsgrupp, nu har vi bredden vilket gör att allt bara funkar. Man hjälps åt, lyfter varandra och täcker in. Alla kan ha en dålig dag och det måste man få ha.

Hur har det då gått för aveln och utbildningen?
– Bara det att vi tagit två 4-åriga hingstar till bruksprovet och båda blev premierade, och att vi hade en bruksprovsvinnare, är ett bra kvitto på långsiktigt arbete, säger Alexandra.

Det är mycket som ska stämma för en hingsthållare, berättar Rebecca.
– Allt från att selektera till att vara eniga när man ska börja jobba med hästarna. Det gäller också att lyckas formtoppa till bruksprovet. Jens säger ”rid inte för mycket på dem”, och vi hade en som var lite busig första dagen, men så höll han hela vägen ut. Det gäller att ha lite is i magen.

Med Lövstahatten på är målet att hela tiden hitta nytt intressant blod, berättar Alexandra.
– Målet är också att de ska kunna gå i toppsporten. I år hade vi de två 4-åringarna, sedan lånade vi in Jacaret  FFH från Philippaerts. Nu har vi köpt honom för vi gillar honom skarpt. Vi vill bygga vårt program med äldre individer som bevisat sig i sporten och med yngre individer som vi tror på. Många uppfödare vill ha en hingst som bevisat sin förmåga, andra vill satsa på framtidens talanger.

Varken Alexandra eller Rebecca vill avslöja vilken strategi de själva föredrar.
– Men tittar man på större namn på kontinenten är de mycket för de yngre hingstarna, säger Rebecca.

Men allt blir inte som man tänkt sig. För en tid sedan kastrerades Dom Perignon (f -16 e Dominator 2000 Z-Lucky Boy, uppf Societa Agricola M.M. Sport Horses, äg Lövsta Stuteri).
– Han är en väldigt vänlig häst men testosteronet stökade till det för honom. Han hade svårt att fokusera på tävling. Det är viktigt att ge honom förutsättningar att nå toppsporten vilket höjer värdet på hans avkommor, säger Alexandra.

Håller sig uppdaterade

Alexandra, Stella och Rebecca är på plats vid de stora stamböckernas hingstprov för att hålla sig uppdaterade.
– Där är Stellas kontakter viktiga. Personligen hämtar jag mycket inspiration från BWP:s avelsarbete. De har gjort en fantastisk resa och våra kontakter i Belgien har varit viktiga för att hitta unga hingstar. Det franska blodet är också intressant men inte lika känt för våra svenska uppfödare. Jag skulle säga att drömmen är att hitta en ung hingst och att vi sedan lyckas utveckla den både inom sporten och framgångsrikt inom aveln. Det är verkligen en stor utmaning som sporrar, och ett långsiktigt arbete.

Drömhingsten, då, vem är han?
– Jag skulle gärna vilja hitta en ung hingst efter Aganix du Seigneur, Ermitage Kalone, Mylord Carthago, Zirocco Blue, Stakkato Gold, Bamako de Muze, Million Dollar eller Verdi och gärna med Kannan– eller Diamant-blod längre bak. Det skulle komplettera det vi har och tillföra något nytt. 

– Det finns så många spännande hingstar men man måste ta hänsyn till vad man tror funkar på den svenska marknaden. Frågar du mig om ett år får du kanske ett annat svar.

Stor tillgång

Till sist: när Stella fått frågan om hur det är att jobba med sin mamma måste ju även Alexandra få den. Hur är det att jobba med sin dotter och sin mamma?
– Att få Stella till gården har varit viktigt, hennes erfarenhet från åren i Nederländerna är en stor tillgång och vi arbetar nära varandra gällande avelssidan och Lövstas hopphästar. Eftersom vi är fostrade i ett familjeföretag går det alldeles utmärkt. Det är snarare en stor glädje. Ja i alla fall i vuxen ålder.

Intresset för hästar är stort inom familjen. 
– Ett passionerat hästintresse har funnits i vår familj i generationer. Både min syster Sophie, Stella och jag håller på med hoppning så det var naturligt att vi också ville vara verksamma inom hoppaveln. Stellas väg in i hästvärlden från foderponny till där hon är i dag har gett oss mycket kunskap, erfarenhet, kontakter och insikter i allt från förutsättningar för unga ryttare till vilket hästmaterial som krävs, var man kan göra saker bättre och gett ett internationellt perspektiv. Det är väldigt värdefullt att ha med sig, säger Alexandra. 

Hingstar på Borebackar

Rimaro van de Looise Heide 1434 f -17 e Diarado-Kashmir van’t Shutterhof, uppf Eykens-Stessens, äg Lövsta Stuteri. 

El Barone 111 9412 f -12 e Emerald van’t Ruytershof-Libero H, uppf Stal Harrie Theeuwes och Baron de Borrekens, äg Lövsta Stuteri. Baserad hos Jens Fredricson.

Jacaret FFH 1489 f -19 e Big Star-Diamant de Semilly, uppf Haras de Saussay, äg Lövsta Stuteri.

Nixion VLS Z 1482 f -19 e Nixon van’t Meulenhof, uppf Geert van Loo, äg Lövsta Stuteri.

Chaccafly CL 1479 f-19 e Chacfly PS-Quiwi Dream, uppf  Carsten Lauck, äg Lövsta Stuteri.

Några medvetna val på Borebackar

• Hagarna, många och i olika storlekar, ligger nära stallet. l Boxarna, 22 stycken, är i pressad hållbar bambu och galvat stål som inte förstörs så lätt.
• Golv i danskt tegel som är hårt och inte blir halt.
• Lanterniner ger ljus och bra luftgenomströmning.
• Stenläggning utanför stallarna; inte så vanligt i Sverige men lätt att hålla rent och ser snyggt ut.
• Tapphallen ligger lite avsides vilket ger hingstarna arbetsro.
• Stallet är uppdelat i två avdelningar, en för ston och en för hingstar, med skötplatser i mitten.
• Utebanan har ebb och flod och kan utnyttjas under stor del av året.
• Fokusgrupperna fick bland annat tycka till om hur mycket lagringsutrymme som behövs. Täcken som inte är i säsong förvaras där.
• Drömmen var mekaniserad utgödsling, men då hade stallet behövt byggas i en enda länga.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 17/2023.