”Nu börjar drömmen faktiskt slå in”

En aldrig sinande kunskapstörst, hårt arbete och ödmjukhet inför ansvaret i rollen som beridare har givit svenskan Jessica Lynn Thomas framgång i Tyskland. Senast i raden är segern i Bundeschampionat med superhingsten Secret.

Hem till Sverige har hon endast rest sporadiskt sedan 2013. Ett besök på SWB Equestrian Weeks i september 2020 gav seger i 5-årsklassen med Mr Grey VH.
– Jag har alltid drömt om att bli duktig, kunna driva min egen verksamhet som skicklig beridare och få framgång på hästryggen, en dröm som jag delar med så många. Det börjar faktiskt slå in nu när jag arbetar med min man Raphael Thomas.  Vi har fått med hästar i championaten här, jag har varit placerad och haft häst med på unghäst-VM, det börjar gå åt rätt håll, säger Jessica Lynn Thomas, född Andersson och från Värmland.
– Jag önskar att många fler hemifrån kunde vara med på championaten här i Tyskland, för det är otroligt lärorikt, varje gång du är med så lär du dig mer.

Hon ger ett exempel om hur ryttarna rider fram, hur länge de värmer, hur hästarna utfodras, hur ryttarna förbereder sig mentalt, hur de rider in med olika hästar på banan.

Försöker ha sitt team med även på tävling

Jessica har ett team runt sig i den dagliga hästverksamheten och hon strävar efter att även ha dem med på tävling. Detta för att ge en möjlighet till inspiration och uppmuntran, och för att de ska göra som hon själv gjort nu i snart två decennier: suga i sig all kunskap och erfarenhet som svampar.
– När du kommer från Sverige har du till en början en annan bild av hur världen inom hästsport fungerar, det blir ett snabbt uppvaknande, säger Jessica.

Ingen lunch, inget sitta ner och någon som skriker på en hela tiden, det var vardag.

Hennes och maken Raphael Thomas verksamhet är inriktad på att matcha hästar mot unghästtävlingarna med slutmålen Bundeschampionat och unghäst-VM. I stallet finns en mix av tävlingshästar och saluhästar. Genom åren har Jessica arbetat på många namnkunniga stall och inte sällan med hingstar, något som hon uppskattar mycket. Gestüt Sprehe, Hof Kasselmann, Mathieu Beckmann, Gestüt Famos och Gestüt W är några av de ställen där hon arbetat.

Jessica Lynn Thomas är den första att skriva under på att arbetsmiljön i tyska stall kan vara tuff för den som försöker ta sig fram.
– De flesta står inte ut, den stora majoriteten ger upp och åker hem. Det är tungt, tufft och en ofta hård jargong – för mig var det ändå värt det.

För Jessicas del handlade det från början om att hon hade stora drömmar  och Värmland hade för få hästar på rätt nivå. Som ung red hon först ponny-EM och fortsatte sedan av rida mästerskap på juniornivå.
– Mina föräldrar försökte ge mig tillräckligt bra hästar men jag hade två bröder, det går inte riktigt att begära att hela familjen skulle satsa allt på mig, de gjorde hur mycket som helst ändå, säger Jessica.

Ville göra samma resa som Pether Markne och Amiral

I stället blev en tid hos Pether Markne språngbrädan söderut. Hon ville gärna vara med om samma resa mot mästerskap som Markne gjort med Amiral.

Hennes första tid i Tyskland var nog på alla sätt den skräckupplevelse många hör talas om.
– Som tur var är jag från Värmland och där är vi vana vid 15 timmars arbete om dagen för traktens bönder. Ingen lunch, inget sitta ner och någon som skriker på en hela tiden, det var vardag.
– Jag fick sopa en vecka, sedan putsa galler i två till och kanske skritta av en häst om jag hade tur. Det blev många snyftsamtal hem till mamma som bara sa: Nu har du drömt om det där så länge så nu får du bita ihop!

Det var två år av ett smärre helvete men sedan började Jessica få lite mer flyt, det blev mer ridning och så småningom fick hon börja tävla lite. Det gick ganska bra men upplevelsen att hästar gick vidare till andra ryttare som var bättre var något Jessica tidigt fick vänja sig vid.
– Som ung och oerfaren gråter du blod när du förlorar en häst, men det måste du vänja dig vid. Hästar kommer och går i det här yrket.

En av de största och viktigaste lärdomarna Jessica gjorde var att kunna värdesätta affärsaspekten på att hästar sätts i träning.
– Hästsport är inte bara en flickdröm, det är en affärsverksamhet som vilken som helst, du behöver härda dig för att kunna hantera det.

Hon åkte hem till Sverige igen efter nästan tio år i Tyskland men hade svårt att finna sig till rätta. Jessica saknade att ha många tävlingar på nära håll, känslan av att alla hjälper varandra och att tävling är lite av ett socialt event. Du träffar vänner och bekanta samtidigt som du stämmer av status på ditt nedlagda arbete med hästarna.
– På tävlingsplatserna är vi många som gjort precis som jag, lämnat sitt hemland, familj och vänner för att följa sin dröm. Vi är alla lite lika varandra som jobbar i den här verksamheten.

Klart att jag drömmer om att rida Grand Prix, stora mästerskap och OS, det gör alla ryttare.

När hon återvände till Tyskland runt 2013 var det med en kristallklar syn på livet som professionell beridare.
– Om någon betalar dig pengar för att en häst ska utbildas och bli bättre så gäller det att leverera just det, hästen ska öka i värde och vara säljbar. Det tog lång tid för mig att helt och fullt respektera hur den dynamiken fungerade och att kravet på att bli placerad är reellt.

Drömmen har haft ett högt pris

Jessica har följt sin dröm till punkt och pricka men det har haft ett högt pris. De senaste åtta åren har hon bara kunna tunna sig totalt två veckor av semester. Hon har försakat att träffa sin familj i Sverige, det blir jular i Värmland men inte mer.

Som ryttare med mängder av unghästar har hon trillat av upprepade gånger, många av benen i kroppen har vid något smärtsamt tillfälle delat på sig.

Till svenska Breeders Trophy i september kom Jessica med ett sprucket kindben, att ställa in fanns inte på kartan, det gick ändå. ”Bit ihop och kom igen”, är något av ett ledmotiv.

Inte ens graviditet höll henne från sadeln, även om hon var väldigt försiktig mot slutet och valde hästar noga. Två veckor efter kejsarsnittet satt Jessica i sadeln igen och efter fyra veckor blev det tävlingsstart. Sonen Max födsel har inte fått henne att bli mer försiktig däremot drivs hon än mer av en känsla att göra honom stolt över henne. Jessica rider inte längre in hästar men livet med unga hästar blir aldrig helt riskfritt.

Vad hägrar då i framtiden?
– Klart att jag drömmer om att rida Grand Prix, stora mästerskap och OS, det gör alla ryttare. Men den drömmen är svår att uppnå om du inte är mångmiljonär, det är så mycket som ska stämma.
– För mig är andra saker viktigare. Att vara duktig, ärlig och uppriktig även om det är svårt i den här branschen, och så flitig som möjligt. Du måste vara ”duktig flicka” i den här sporten för att det ska fungera. Jag tror fortfarande att det lönar sig i längden, att det är viktigt att orka slita även om du inte alltid har de bästa hästarna eller förutsättningarna. Förr eller senare får du din belöning.
– För mig ligger det en stor tillfredställelse i att hitta rätt hästar åt andra – som kan förverkliga OS-drömmen – och unghästtävlingar är bland det bästa jag vet.

Hon pausar lite, känner efter och väljer sina ord noga.
– Det känns som att jag nått en position här i Tyskland där jag nu får tillbaka en hel del för det hårda arbete jag lagt ner och lägger ner. Det känns som om det kommer bra saker ur det hårda arbetet som egentligen inte tar slut, det finns alltid mer att lära, fler sätt att utvecklas.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 21/2020.