Proffsgroomens vardag: Hundratals mil i Europa med miljonlast

Hästskötare. Det låter inte särskilt glamouröst, och det är det egentligen inte heller. Det är fyllt av tungt ansvar och kräver förmåga att lösa problem, särskilt om man som Madelen kör hundratals mil, ensam, kors och tvärs genom Europa med dyrbar last.

Hon får ofta frågan om hur det känns att sitta bakom ratten i en tolv meter lång och fyra meter hög lastbil med hästar för miljoner där bak. Hon slår ifrån sig tanken.
– Det går inte att tänka på det, då skulle jag bli tokig. Jag kör lika försiktigt med alla hästar, säger hon.

Men med hästar kan allt hända…
– Så är det, men hittills har jag varit förskonad. Vi har inte drabbats av något direkt oväntat ännu. Vi förbereder hästarna väldigt noggrant före långa resor, fyller upp med vätska exempelvis, så att de ska må bra.

En problemlösare

Madelen är inte direkt orolig om det trots allt skulle hända något.
– Jag är en problemlösare. Jag tillåter mig att ha panik i några sekunder, sedan blir det några väl valda svordomar och sedan tar jag tag i problemet. Är man ensam i ett annat land där jag inte kan språket och de som är där inte kan mitt språk, eller engelska, då får man ta tag i saken och göra sig förstådd på annat sätt. Men som sagt, hittills har jag inte varit drabbad av något obehagligt, varken med hästarna eller med lastbilen.

Tyskland är det land hon oftast kör i eller igenom.

– Jag har varit där så mycket att jag känner alltid någon som känner någon som kan hjälpa till om något skulle hända.
– Vi har naturligtvis planerat var vi ska stanna för övernattning, antingen på östra sidan i Berlintrakten eller västerut i Hannovertrakten, ibland i privatstall eller på någon veterinärklinik som har lediga boxar.

– På tävlingsplatser hjälper alla alla om det är något. Om en lastbil går sönder är det alltid någon eller några som kan ta en eller två hästar med sig i sin bil.

Tyskland kan vara tufft

Värst under körningarna i Tyskland är det om motorvägen är avstängd.

– Det är väldigt dåligt skyltat och GPS:en vill bara leda upp en på motorvägen igen, eller föra ut en i tomma intet. Man kan hamna i små byar och inte ha en aning om var man ska köra, säger Madelen.
– Lite småbesvärligt blir det när man ska köra under en bro som är 3,6 meter hög med en lastbil som är fyra meter. Men sådant löser sig också, det gäller som sagt att man tar tag i problemen.

Just ansvarsbiten är något som Madelen trivs med.
– Man växer som människa. Douglas och Agnetha Lindelöw har gett mig ett enormt stort ansvar att helt på egen hand ta hand om deras fina hästar.

Visst är det slitigt, men så länge jag är motiverad och det är roligt håller jag på.

I fem och ett halvt år har Madelen jobbat hos Lindelöws. Hon började sitt hästliv på Högbo Ridklubb hemma i Sandviken, avslutade gymnasiet, började arbeta som hästskötare hos Cecilia och Viveca Lundbäck i Norrköping, fortsatte hos Daniel Zetterman och hamnade därefter hos Lindelöws.

– Jag har inga planer på att sluta. Jag trivs fantastiskt bra. Visst är det slitigt, men så länge jag är motiverad och det är roligt håller jag på.

Madelen rider inte så mycket själv. Allt underhållande markarbete får Douglas klara.
– När jag är ute med hästarna kan jag motionera dem, skritta och trava dem lite. Men mest går jag med dem några gånger om dagen, sköter dem och ser till att de mår bra.

Göteborg en favorit

Det kringflackande jobbet och de långa arbetstiderna gör att det inte har funnits tid att fundera på familj.
– Nej, jag har valt detta. Jag är väldigt självständig och behöver ingen pojkvän. Jag är van att sköta mig själv, jag vill inte kompromissa med någon pojkvän om min tid, eller vara skyldig någon annan tid.

Madelen rekommenderar med värme ungdomar att arbeta i tävlingsstall.
– Men tyvärr verkar det inte finnas så många som är lämpade, som har drivet och som brinner för jobbet. Jag hör ungdomar som inte kan eller vill jobba då eller då, för att de ska fira någon helgdag eller för att de vill gå hem klockan fem. Så fungerar inte det här.

Med jobbet som duktig tävlingsgroom får Madelen se stora delar av världen.
– Men mest är det tävlingsplatser och hotell, mycket mer hinner man inte.

Hennes favoritplatser är Göteborg och Genève.
– Där fungerar det smidigt och det är nära till allt.

Falsterbo gillar hon för att det är på hemmaplan, men arbetsmässigt är det nästan en mardröm.
– Programmet ligger så att det är väldigt tajt mellan klasserna. Det ska broddas och det är långt att gå och i år har vi dessutom med fyra hästar. Lyckligtvis har jag fått hjälp så vi fixar det.

De få dagarna på hemmaplan går åt till att packa ur lastbilen, tvätta, klippa hästar och packa för nästa resa, bara någon dag senare. Grunden till arbetstrivseln är kärleken till hästarna. Douglas förra tävlingshäst Casello står fortfarande på första favoritplats, men han får allt mer konkurrens av Zacramento.
– Och Citti, hon är gullig.

Det finns också en gemenskap mellan de internationella hästskötarna som träffas på tävlingsplatserna runt om i världen. Däremot umgås Madelen inte med Douglas på fritiden.
– Vi är inte ”kompisar”, vi har ett helt igenom professionellt förhållande, med en väldigt öppen och bra kommunikation.