Ridsport Play: Drömmar, segrar och en stor förlust

De senaste åren har varit omvälvande för de elever som var först med att gå det treåriga beridarprogrammet på Flyinge. När de lämnar de historiska stallarna för arbetslivet under våren är det nästan som att de har levt ett helt liv tillsammans. Stärkta in i märgen som ryttare och hästutbildare, men också som människor.
– Jag tror vi alla tycker att det har varit otroligt lärorikt, men också väldigt hårt och tufft. Det är precis som det är i branschen på riktigt. Vi jobbar inte fem dagar i veckan, åtta till fem, säger hoppeleven Jenny Glebenius.
– Hela ditt liv går åt till det här och du får verkligen lägga ner både själ och hjärta. Det har varit slitsamt men vi har också fått otroligt mycket tillbaka. Vi har skapat fantastiska minnen tillsammans samtidigt som det ibland har varit väldigt tungt. Kort sagt har det varit mycket av allt.

Klassen på tio elever har trängt ihop sig i det lilla rummet under utrymmet där Flyinges forne stallmästare Clas Adam Ehrengranat satt och skrev sina böcker om ridlära och ridkonst, medan han blickade ut över Stora hingststallet där beridareleverna har sina skolhästar.

Ville utveckla sig själv

Jenny Glebenius klappar om Maggy, en gatuhund från Spanien, som ligger och väntar på sin matte i skötspiltan under ridpassen. Innan beridarprogrammet jobbade Jenny på hunddagis och som ridlärare, men kände att hon ville utveckla sig själv. Att jobba utomlands med hästar var en tanke, men innan hon anammade någon annans system ville hon först bli säker i sin egen ridning.
– Jag vill veta varför man gör någonting och vad det får för resultat i hantering och ridning. Att det är något vi har lärt oss kan nog alla vara överens om. Samtidigt har vi samlat på oss intryck från lärare och andra som går på skolan, vilket har gett oss ännu mer att bygga vidare på. Vi har skapat en grund som vi själva kan stå för när det gäller hur vi tycker att ridning ska gå till.

Vi har skapat fantastiska minnen tillsammans, samtidigt som det ibland har varit väldigt tungt

Jenny Glebenius

Hoppeleven Louise Mähler flyttade från Örnsköldsvik till Flyinge redan 2018 för att gå det ettåriga unghästprogrammet. Året efter införlivades det i beridarprogrammet som då gick från två- till treårigt. Innan dess tävlade hon flitigt upp till 1,30, men hästen såldes av familjeskäl. Det blev en brytpunkt.
– Jag hade världens finaste häst och det var jobbigt hemma utan henne. Jag menar, vad är det för liv? Jag kände att jag ville göra något för mig själv och då såg jag möjligheten att börja på Flyinge. Jag förstod att man får rida många olika hästar och utvecklas som ryttare. ”Det vill jag göra”, tänkte jag.

Snart fyra år senare är Louise Mähler glad att hon tog steget, som dessutom har inneburit att hon har dubbla unghästutbildningar.
– Att ta sig fram i sporten utan pengar är svårt, men här kan jag ta mig fram med hjälp av kunskap.

Konstant lärande och stort engagemang

Med lärare som Olof Axelsson, Piia Pantsu-Jönsson och Jens Fredricson präglas vardagen på Flyinge av konstant lärande och stort engagemang, men som elev behöver man också förhålla sig till återkommande utbildningskontroller. Det kan vara tufft, speciellt om man ställer väldigt höga krav på sig själv.
– Att hela tiden bli bedömd kan vara svårt att hantera för man vill ju inte bli sedd som mellanmjölk, utan vara bra. Alla här vill väldigt mycket och ibland kan det slå åt andra hållet, man blir aldrig nöjd.  Då får man komma ihåg att man gör det för sig själv. Jag har utvecklats väldigt mycket, framför allt mentalt, säger Louise Mähler.

Arbetet i sadeln är det viktiga, tycker hon.
– Jag är inte alltid den som syns och hörs så mycket, men jag vill synas i min ridning. Om någon vill ha min hjälp och jag kan göra något bra för en hästägare – det gör mig glad. Jag är nöjd om någon tycker att jag gör något bra, och ser ett värde i det.

Möjligheten att jobba med hästägare och göra längre praktikperioder uppskattas stort av beridareleverna, som både får öva på att vara hästföretagare och bygga nätverk inför framtiden.
– Även om vi också har tävlingshästar är det inte samma sak som att komma ut i ett riktigt tävlingsstall och se hur det fungerar, säger Ebba Sandberg, som praktiserat på Grevlunda.
– Att få se vad de har för system för att hästarna ska hålla för att tävla som de gör, och hur de utbildar och jobbar med nästa generation tävlingshästar, har varit väldigt nyttigt. Jag har också haft väldigt bra hästägare här på skolan, som har gett mig möjlighet att rida fina hästar.

Fick rida sin första Breeders-final

Ebba har bland annat ridit två 4-åringar på Breeders, vilket har varit en fantastisk erfarenhet.
– Att göra ett upplägg för hästarna och se om det fungerar, och att sedan få rida sin första Breeders-final, det var ganska coolt, säger hon.

Alla elever har på ett eller annat sätt haft framgångar med både unghästar och äldre hästar i alla tre grenarna. Bara i höstas handlade det om allt från Breedersplaceringar, vinster i SWB Prospects och topplaceringar i medelsvår dressyr till internationella trestjärniga placeringar i fälttävlan, 1,30- och 1,40-kvalade hästar och SM-deltagande. Många av framgångarna har dessutom kommit under en mörk och svår tid för de tio beridareleverna – som från början var elva till antalet.

Här kan jag ta mig fram med hjälp av kunskap

Lousie Mähler

På en av whiteboardtavlorna i stallet har någon ritat ett stort hjärta fyllt med små hjärtan. Mitt i hjärtat sitter det en namnskylt där det står ”Viktor”. ”Du fattas oss” står det med blå tusch ovanför hjärtat. Andra dagen efter sommarlovet hände det värsta tänkbara när hoppeleven Viktor Glimberg omkom efter att ha kört av vägen och in i ett träd på väg hem från Flyinge på kvällen.

Stallchefen och beridarelevernas ”extramamma” Johanna Nilsson minns hur eleverna skrek rakt ut när de fick dödsbudet på morgonen dagen efter. Och hur de alla tillsammans gjorde lunchstalltjänsten samma dag och fortsatte göra stalltjänsten ihop veckan efter, i stället för i sina vanliga grupper. Men trots den djupa sorg och förtvivlan som sänkte sig över ”@beridarprogrammet1922” jobbade alla på – i Viktors anda.

Känslomässigt att rida Viktors häst

Erland Filipsson red sitt första YR-SM i dressyr dagarna efter olyckan, Stina Arosenius red trestjärnig fälttävlan i Belgien på helgen och Breeders gick samma vecka som begravningen ägde rum.
– Jag tror Viktor hade velat att vi fortsatte och han hade själv gjort det. Han hade bara kört på, för det var sådan han var. Han skulle ha ridit Breeders med Vintersaga, men nu fick Ebba rida i stället. Det var väldigt känslomässigt för henne, säger Johanna Nilsson.
– Det fanns inte så mycket annat att göra, alla hästar måste fortfarande ridas och tränas, och Viktor hade inte velat att vi skulle sätta våra liv på paus för hans skull. Man får vara ledsen när man orkar och hinner, säger fälttävlanseleven Marthe Haugen.

Bilden av Viktor är densamma vem man än talar med. Viktor var klassens klippa, han gjorde alltid mer än han behövde, han hjälpte alla och han var den som kunde rida alla hästar.
– Tanken finns i allas huvuden. Om jag i framtiden skulle ha någon häst som jag inte klarar av, då hade jag ringt Viktor så hade han fått lösa det. Han löste varenda häst, säger dressyreleven Sofia Norin.

Marthe Haugen berättar hur Viktor kastade sig av hästen och sprang efter några tjuvar som försökte rymma över Kastanjegården efter en polisjakt med bil. Och hur han en annan gång klättrade upp för en byggnadsställning och tog loss en stork som hade fastnat i ett skyddsnät.
– Viktor var fearless. Han var inte rädd för någonting, säger Marthe Haugen.

Viktors död och tomrummet efter honom har satt spår för livet.

Viktor hade inte velat att vi skulle sätta våra liv på paus för hans skull

Marthe Haugen

Att stötta varandra har blivit viktigare än allt annat.
– Man har fått perspektiv på livet efter olyckan. Att bråka om smågrejer känns onödigt, det är bättre att ta vara på varandra. Det märks direkt när någon är borta eller mår lite sämre, vi behöver verkligen varandra, säger Tilda Glöckner-Pettersson.

En kämparglöd väcktes i sorgen

Mitt i sorgen väcktes också en kämpaglöd att göra det sista året för Viktors skull, vilket klassen verkligen har gjort. Jenny Glebenius, som var en av Viktors närmaste vänner, berättar hur hon och Viktor hade gjort upp planer inför hösten. De såg så mycket fram emot att åka och tävla tillsammans.
– Det var det vi hade jobbat för och det känns så bra att jag fortsatte genom allt det här. Jag är så glad att jag inte gav upp och fastnade i allt det jobbiga, säger Jenny Glebenius, som vann Breeders i fälttävlan för 4-åringar med sin egen unghäst Canela (f-17 e Comfortuna VDL-Roven xx ) och kvalade till 1,40 med skolhästen Carlentini.
– Alla ritter och tävlingar jag har gjort har Viktor varit med, jag har honom i hjärtat, jag har gjort det för min skull men även för hans skull. Han fick inte chansen att göra den här resan, men jag är helt säker på att han har varit med mig varenda ritt, men framför allt i debuten i 1,40 när vi dubbelnollade. Jag gav allt, det är jag både stolt och glad över.

Fakta

Beridarprogrammets första årskull

1. Anne Høgetveit
   Uppvuxen på en hästgård i Norge, där familjen driver ridskola. Hon har alltid gått i sin storasysters fotspår, men ville göra något eget. Under unghästprogrammet, som hon gick först, lyckades hon få sin egen unghäst godkänd som hingst i Norsk Varmblod. ”Jag fick massor av hjälp från Piia med hoppningen och Olof som har visat många hingstar. Det var väldigt kul att ha som mål att få den godkänd.”
2. Erland Filipsson
   Valde mellan att läsa teknisk fysik alternativt teknisk matematik i Lund eller börja på beridarprogrammet. Sommaren efter gymnasiet jobbade han hos Jan Brink och valet föll på Flyinge. ”Det finns ett tydligt system och otroligt många kunniga människor, men alla har också lite egna tankar. Det finns mycket att lära sig för att sedan hitta sin egen väg.”
3. Sofia Norin
   Var först hoppryttare, men när hästen hon köpte under gymnasietiden på Strömsholm visade sig vara mer åt dressyrhållet växlade hon över. Innan hon började på beridarprogrammet jobbade hon som hästskötare på K1 i Stockholm, där de var 15 tjejer på 60 hästar. ”Vi motionsred hästarna i stan.”
4. Louise Mähler
   Gick det estetiska programmet på gymnasiet men har liksom sin mamma alltid hållit på med hästar. ”Drömmen är att driva något eget, det har jag
   alltid velat. Sedan kan det ta tre eller tio år, men jag vill absolut jobba mot det.”
5. Stina Arosenius
   Uppvuxen på familjens gård i Enköping och jobbade hos Sara Algotsson Ostholt efter gymnasiet. ”Att jobba i Tyskland var en otrolig erfarenhet, men Flyinge sökte jag till för min egen skull. Jag har alltid haft en vilja att driva gården hemma och då vill jag ha kunskap att stå på.”
6. Ebba Sandberg
   Har alltid varit intresserad av unghästar och gick först unghästprogrammet. Vid sidan av hade hon en 6-åring som hon hade sparat ihop till själv. ”Det var väldigt nyttigt för hon var väldigt grön. På skolan fick jag lära mig massor om unghästar som jag sedan kunde träna på tillsammans med henne.”
7. Helena Hvilsted Petersen
   Har haft flera foder- och medryttarhästar. Hon har hållit i teorikurser och jobbat på ridläger på hemmaklubben i Stensäter. På Flyinge har hon kvalat till 1,30 med en av skolhästarna. ”Det var ett stort steg från 1,10 till 1,20 och vi har fått kämpa för de där nollorna. Han är 17 år nu men han har verkligen blommat ut.”
8. Marthe Haugen
   Uppvuxen på hästgård i Norge och hoppade av gymnasiet för att jobba med hästar, bland annat på Irland, dit hon tog med sig två hästar. ”Det var väldigt intressant att få se hur det gick till där.” När hon kom hem ingick hon i det norska YR-landslaget, där Piia Pantsu-Jönsson var landslagsledare.
9. Tilda Glöckner-Pettersson
   Red mycket hos fälttävlansryttaren Aminda Ingulfson under gymnasietiden och Aminda hjälpte henne att satsa mot beridarprogrammet. ”Jag köpte en projekthäst i ettan och skolade om den till hopphäst. Den har dressyrstam men passar bättre som hopphäst. För mig har det alltid varit viktigt att rida allt och få en stadig grund i alla disciplinerna. Det har varit min sporre.”
10. Jenny Glebenius
    Fick upp ögonen för fälttävlan på Flyinge och blev peppad att rida Breeders med sin unghäst – och de vann i sin andra fälttävlansstart. ”Jag rider mest det som hästen är gjord för och tanken när jag köpte den här hästen var hoppning och dressyr. Men den hoppar allt man styr på och har fullblod i sig. Så varför inte testa?”

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 7/2022.