Ridsport Play: Hoppsportens punkare

Efter att ha lämnat motorvägarna bakom oss åker vi igenom några typiska franska stenbyar innan vi svänger in på Grégory Cottards gård, Les Ecuries de Wy. Det första vi möts av är de vackra stallarna byggda i samma stil som byarna vi nyss passerat, tillsammans med en stor uteridbana. Regnet hänger i luften så som det så ofta gör i de mer västra delarna av Frankrike, vilket också avspeglar sig i det frodiga gröna landskapet.
– Det finns bara 20 boxar så det gäller att välja hästarna väl, förklarar Cottard när han visar runt i de olika stallarna.

Den 45-åriga hoppryttaren är sedan 2009 bosatt i Drocourt, en populär kommun en timmes bilfärd från Paris. Gården är ägd av Marie-Caroline Bisens, en av Cottards viktigaste finansiärer. Det är hon som är huvudägare till de båda topphästarna Bibici och Cocaïne, de hästar som Cottard haft sina största framgångar med.

Lång väg till framgång

Startskottet på karriären kom 2013 när han vann franska mästerskapet med Pépyt’ des Elfs, vilket öppnade upp för internationella tävlingar och mästerskap. Förutom sin medverkan i VM i Herning 2022 har Cottard både Nations Cup-hoppningar och Grand Prix-vinster i bagaget. Men vägen dit har varit lång och allt utom självklar.
– När jag var yngre ville jag bli hovslagare eftersom jag visste att jag inte kunde bli ryttare. Att göra det jag gör i dag var överhuvudtaget inte tänkbart, förklarar Cottard.

Se film från gården nedan.

Uppvuxen i en familj utan någon koppling till hästar blev det i stället hans farbror som introducerade honom för ridningen.
– Han red på ridskola en gång i veckan och snart började jag göra detsamma. Bara att se och vara nära hästar var en stor glädjekälla för mig och när jag väl börjat rida kunde jag inte sluta. Jag brukade gå till ridskolan direkt efter skolan, till och med innan jag gjorde mina läxor, bara för att få mer tid med hästarna. Mina föräldrar hade inte en massa pengar att lägga på ridningen så jag hjälpte till med olika stallsysslor i utbyte mot att få rida gratis, ett upplägg som jag tyckte var fantastiskt.

Stallchefen frågade mig om mina mål med ridningen och jag svarade att jag en dag hoppades kunna tävla 1,35.

Cottards föräldrar var dock inte lika glada över sonens nya passion. De ville att han skulle fokusera på sina studier och satsa på en mer traditionell yrkesbana. 
– De trodde att arbete med hästar bara skulle innebära att man mockade gödsel hela dagarna. Men med tiden insåg de hur mycket det betydde för mig och att hästarna verkligen var mitt kall i livet.

Började hoppa på riktigt i 20-årsåldern

Efter att ha avslutat sina studier började Cottard arbeta på en gård i Genève. Det visade sig snart att unghästberidaren skulle sluta, något som kom att bli ett lyckokast för den 21-åriga Cottard. Det var nu som han för första gången fick börja hoppa på riktigt och så småningom åka ut på tävlingar.
– Jag minns att stallchefen frågade mig om mina mål med ridningen och att jag svarade att jag en dag hoppades kunna tävla 1,35, vilket kändes jättestort och högt för mig då. Hon svarade mig skrattandes att det kommer du ju kunna göra snart, och hon fick rätt, säger Cottard och ler.

Det var Pépyt’des Elfs, Cottards egna uppfödning, som ett antal år senare var den första häst att lyfta honom till elitnivå och ut på internationella tävlingar. Pépyt utgör i dag en del av hans viktiga stolinje som startade med Danseuse du Canet, Cottards första egna häst.
– Danseuse är den av alla mina hästar som betytt absolut mest för mig. Jag fick henne av min pappa och tog med henne precis överallt, till och med fram och tillbaka till skolan. Vart jag än gick så följde hon med, berättar Cottard och pekar på en av de bilder av Danseuse som sitter inramade i stallets fikarum.

I dag är flera av hästarna på gården besläktade med Danseuse och Pépyt, bland annat 8-åriga Freezby de Wy. Stoet föddes med syndromet wry nose, vilket gör att hennes käke är förvrängd. Enligt Cottard var hon det första fölet i världen att överleva de omfattande operationer som krävdes för att rädda hennes liv och rätta till det sneda bettet. Freezby har nu en egen liten skara fans som följer hennes karriär på sociala medier och är trots sin omtumlande historia en av de hästar som Cottard hoppas mest på för framtiden.
– Hon är en riktig kämpe, säger Cottard och berättar att den enda defekt hon har i dag är att hennes andning låter annorlunda och mer än andra hästars, men att det inte är något som påverkar henne negativt.

Föredrar ston

Just ston verkar vara ett återkommande tema för Cottard, som förklarar att han föredrar deras sätt att vara, men att han också väljer ston för att han senare vet att han kan avla vidare på dem. Hans viktigaste häst i dag, Bibici, är en fransk uppfödning som kom till gården 2018, då sju år gammal, efter att Cottard haft en period på två-tre år utan några riktigt bra hästar i stallet. Han fastnade för henne direkt och tillsammans har de under det senaste året haft många fina resultat. Bland annat kom de tvåa i Nations Cup-finalen i Barcelona i oktober och var en del av det franska laget under VM i Herning i augusti. På hemmaplan går stoet under smeknamnet ”den lata drottningen”.
– Hon är lat, till och med väldigt lat. Men i övrigt har hon alla egenskaper man kan önska sig. När hon är på banan gör hon allt för en. Hon är generös, respektfull och har ett helt fantastiskt sätt att använda sin kropp när hon hoppar. Men hon har också en udda sida som är att hon grymtar. Till en början trodde vi att hon kanske hade ont, men sen fick vi veta att även hennes mamma gjorde så. Det är verkligen hennes lilla egenhet, säger Cottard.

Cocaïne du Val köptes in lite senare för att avlasta Bibici och har även hon gjort fina resultat, inte minst Grand Prix-vinsten i Bordeaux i februari. De båda skimmelstona blandas ofta ihop men är enligt Cottard väldigt olika.
– Cocaïne är lite fräck. Hon är krigaren med ett hjärta av guld. Om Bibici är enkel att hantera och gör saker som man ber henne om så är Cocaïne lite klurigare, henne måste man be på rätt sätt annars fungerar det inte.

Rider utan nosgrimma

På tävlingar sticker Grégory Cottard ut med sina hästar. Tränsen utan nosgrimma och pannbandet runt ena örat är inget vi är vana vid att se på hoppbanorna, och något som fortfarande är relativt nytt även för Cottard. Det var i samband med covidpandemin som han utvecklade det här sättet att rida. När Frankrike i flera omgångar befann sig i strikt nedstängning hade han tid att experimentera och hitta nya lösningar.
– Innan jag tog bort nosgrimman och bytte till tränsbett så hade jag problem hela tiden. Efter nästan varje tävling kände jag behov av att byta bett. Hemma däremot red jag alltid på tränsbett och det gick jättebra, så jag började fundera på vad det var jag behövde göra för att få det att fungera med tränsbett även på tävling.

Jag har lärt mig mycket om hästarnas känslighet och hur man skapar en känsla av delaktighet när man utbildar en häst.

Han utvecklade ett samarbete med horsemanship-intruktören Pierre Crampon, som lärde honom nya sätt att arbeta med hästarna. Cottard anpassade sedan det han lärt sig från Crampon till hoppsporten.
– Jag la ner mycket tid och energi på att bygga upp relationen med hästarna. Genom att göra det lärde jag mig mycket om deras känslighet och hur man skapar en känsla av delaktighet när man utbildar en häst, berättar Cottard. 

Han förklarar att anledningen till att han valt att rida utan martingal och nosgrimma är för att han vill vara så nära hästen som möjligt. Målet är enkelheten, att hitta de små rörelserna som gör skillnad. Något som syns också när Cottard rider sina hästar hemma på banan. Han rider på ett lätt och ledigt sätt, mestadels på rakt spår.
– När jag tar tag i tyglarna och hästen lyfter huvudet, om martingalen då kommer mellan handen och hästens huvud är jag inte längre direkt kopplad till hästen. I stället för att ha martingalen där som blockerar så frågar jag mig då varför hästen lyfter huvudet – och vad jag kan göra för att förbättra relationen mellan mig och hästen i det ögonblicket.

Har fått utstå kritik

Även om det i dag finns många som är nyfikna på Cottards sätt att rida sina hästar har han också fått ta emot en hel del kritik, framför allt till en början. Frankrikes landslagstränare, nederländaren Henk Nooren, tyckte att Cottard borde återgå till att sätta en martingal på Bibici när han såg hur hon stundtals slog upp med huvudet. Men allt eftersom Cottards resultat blev bättre och bättre tystnade kritiken.
– Det är mitt fel att Bibici höjer huvudet, det handlar om ett jobb som jag måste göra och inte om något hon ska göra. Det är det folk har svårt att förstå, de frågar varför jag inte bara sätter på en martingal, men jag är helt säker på att det blir ännu bättre om jag hittar ett sätt att få henne att inte höja huvudet även utan martingalen.

För att få Bibici mer avslappnad har han jobbat med sig själv. Delvis på ett mentalt plan, då han tidigare har haft stora problem med nervositet och stress på tävling, vilket han förklarar har påverkat hans hästar negativt, men också genom att utveckla en bättre tajming i ridningen. 
– Det handlar jättemycket om ett förhållande mellan ryttarens och hästens energi. När hästen gör den rörelse som jag är ute efter, precis i det ögonblicket måste jag verkligen slappna av. Det handlar om att sätta ett litet tryck som hästen letar efter att avlägsna, och det enda sättet han kan göra det är att gå dit jag vill. I fallet med Bibici handlar det om att sänka huvudet. Allt det här känner vi så klart redan till men det jag jobbar med är att få till de här rörelserna och den här tajmingen ännu bättre.

När hästen gör den rörelse jag är ute efter, precis i det ögonblicket måste jag slappna av. Det handlar om att sätta ett litet tryck som hästen letar efter att avlägsna, och enda sättet är att gå dit jag vill.

Han nämner att Peder Fredricson kom fram till honom under en tävling och var nyfiken på det faktum att han rider utan nosgrimma.
– Men det är svårt att förklara för sådana fantastiska ryttare som Peder, de som har vunnit allt. Jag känner inte att jag har något att lära dem. Det finns absolut en känsla av underlägsenhet, säger Cottard.

Tar fram ett eget träns

Tillsammans med en av sina sponsorer håller han nu på att ta fram egna träns som så snart prototypen är klar ska komma ut på marknaden. Han har också fått förfrågningar om att börja undervisa men känner sig ännu inte redo för det.
– Jag har fortfarande en väldigt lång väg kvar i det här arbetet och jag fortsätter med mitt experimenterande hela tiden, men jag har i alla fall kommit fram till att det är så här jag vill fortsätta rida och utbilda mina hästar.

Siktet är nu inställt mot EM i Milano i slutet av augusti. Cottard och Bibici befinner sig på den franska truppens A-lista, vilka som slutligen kommer att åka avgörs under de närmsta månaderna. Men det stora målet är så klart OS i Frankrike 2024. En enorm skillnad jämfört med Cottards tidigare dröm om att en dag klara av att hoppa 1,35.
– Då och då påminner jag mig själv om hur långt jag har kommit. Saker som jag tidigare inte ens kunnat fantisera om har redan hänt. Att det ens är möjligt att vara i närheten av att starta OS är helt galet! Men samtidigt finns det så mycket mer att upptäcka och att utveckla. Även om jag har tagit stora steg framåt så vet jag att jag fortfarande har en lång väg kvar och att det viktiga är att aldrig tappa det drivet. 

Fakta

Eminem och motorcyklar

• Namn: Grégory Cottard.  
• Ålder: 45 år.
• Bor: På gården Les Ecuries de Wy i Drocourt, Frankrike.
• Familj: Flickvännen Pauline Cavasse.
• Oväntad sak med mig: Jag är tatuerad över stora delar av kroppen.
• Oväntad talang: Jag älskar motorcyklar och har två som jag kör så fort jag har tid.
• Bästa pryl i stallet: Mitt träns.
• Favorithäst: Bibici.
• Favoritartist: Eminem.
• Favoritmat: Crèpes.
• Favoritdryck: Schweppes citrus.

Hästarna i stall Cottard

• Bibici sto f -11 e Norman Pre Noir-Nelfo du Mesnil.
• Cocaïne du Val sto f -12 e Mylord Carthago-Si tu viens.
• Freezby de Wy sto f -15 e Armitages Boy-Land-sturm  B.
• Pépyt’des Elfs sto f -03 e Landsturm B-Quappa.
• Danseuse du Cane sto f- 91 e Quappa-Bolero.

Grégorys bästa råd till ryttare

Var målinriktad och bestämd, och glöm aldrig passionen och kärleken till hästarna. Man måste hitta en balans mellan att prestera och att på riktigt älska sina hästar.

3 tävlingsplatser jag vill rida på

Svårt – jag vill åka överallt! Men jag ser särskilt mycket fram emot Rom nu i slutet av maj och sedan hoppas jag såklart på OS i Versailles.

Personer jag ser upp till

Motorcykelföraren Valentino Rossi, den franska ryttaren Eric Navet – en tredje person är svårt men jag skulle framför allt säga att jag ser upp till motorcykelförare.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 11/2023.

Jennifer Paterson