Ridsport Play: Jens Fredricsons renässans

Fjolåret var ett sanslöst bra år för Jens Fredricson, som red ärevarv efter ärevarv hela vägen upp till femstjärnig nationshoppning i Aachen och dubbla världscupkval. Efter flera års bortavaro från skarpa landslagssammanhang var det ett styrkebesked, som placerade Jens i spetstruppen inför 2022.

Idogt arbete med skolhästen Markan Cosmopolit gav till slut utdelning på tävlingsbanan. En bakskygg valack som hade för mycket nerv för att fungera i skolverksamheten på Strömsholm. Jens såg att det fanns en kraft i 5-åringen och tog honom under sina vingar. Strömsholms Markenteri, som länge velat satsa på en häst ihop med Markans stammis-stallmästare, gick in som ägare.

Som 7-åring vann ”Cosmo” Breeders och Jens anade att han satt på något alldeles extra.
– Jag har lagt ner min själ i den här hästen, jag tycker så mycket om den, sa han då, med ett leende från öra till öra.
– Han behöver bara ett par år till av gymnastiserande, så tror jag att han kan hoppa med en fantastisk spänst. Jag tror att han kan bli hur bra som helst.

Lade in en extra växel under pandemin

När pandemin satte käppar i hjulet för tävlingsåret 2020 lade Jens i en extra växel med dubbla dagspass över vintern, och därefter löste katapulten ut. Första halvåret 2021 var en enda lång strike i nationella Grand Prix-segrar för det nya stjärnekipaget. På sommaren tog de en trestjärnig GP-seger i danska Uggerhalne plus att de vann 1,50-finalen i 7 Star i Falsterbo.

Jag hade tävlat klart på den, jag var färdig nationellt och jag behövde nya utmaningar.

Jens fick snabbt blodad tand och redan i maj ringde han till förbundskapten Henrik Ankarcrona och sa att han ville rida nationshoppning. Men det stod flera starka ryttare före honom i ledet och förbundskaptenen undrade om Jens verkligen var redo för uppgiften. ”Jag tror det”, svarade Jens, som inte blev uttagen.
– Vi har så många bra ryttare och de andra hade helt enkelt bättre resultat än vad jag hade. Då funderade jag faktiskt på att sälja hästen. Jag hade tävlat klart på den, jag var färdig nationellt och jag behövde nya utmaningar.

I sitt inre skruvade Jens hela tiden på detaljer i ridningen och han kunde vakna med en aha-känsla mitt i natten. Motivationen var stark, men suget efter större uppgifter behövde stillas för att den inte skulle försvinna. Jens kände att det fanns så mycket mer att hämta i Cosmopolit och han behövde en utmaning som matchade den känslan.

När det var dags för Aachen Nations Cup nära inpå OS och EM, och flera av mästerskapshästarna hade vila, kom det till slut en öppning. Tipset från lillebror Peder Fredricson var att åka och hoppa på gräs innan. Jens hörde av sig till Jana Wannius som ställde upp en bana på den stora gräsbanan i Falsterbo. Första dagen värmde Jens och Cosmopolit upp med lite småhinder och andra dagen gjorde han det så autentiskt som möjligt.
– Jag byggde upp en rejäl bana med linjer, kombinationer, öppet vatten och allt jag kunde komma på. Efter det kände jag mig mentalt förberedd, säger Jens.

Blev trea i världscuppremiären

I Aachen tog han tillsammans med Angelie von Essen, Petronella Andersson och Annika Axelsson lite otippat en andraplats i Nations Cup. Sverige slogs om segern med relativt oprövade hästar på den nivån, och Jens gjorde två felfria rundor med Cosmopolit, varav den andra i rena skyfallet. Efter det fick ekipaget en biljett till världscuppremiären i Oslo i oktober, där de kom trea, följt av en femteplats i Verona i november. Däremellan blev det ett nedslag i sällskap med lillebrorsan på Jönköping Horse Show, för att sedan avsluta året med Sweden International Horse Show på Friends.

När Ridsport träffar Jens i Jönköping galopperar han Cosmopolit på gräset utanför arenan på Elmia. Ungefär som han är van att göra hemma på gården i Löberöd, där han byggt en naturbana utanför den röda tegelhusknuten. Vinden sveper in från Vättern medan den högresta valacken tuggar på bettet.
– Jag ska bara trimma klart så kan vi snacka sedan, ropar Jens i blåsten.

Jag rider för att jag fortfarande utvecklas.

Inne i tältstallarna står den andra av Jens två topphästar, den mörkbruna Lövstahingsten Karmel van de Watering, som också kom till Jens när den var fem år gammal. En kanonkula med studsbollseffekt och hög träffsäkerhet, som varvar GP-placeringar med att betäcka. I våras togs hingstens ena öga bort på grund av en svårläkt hornhinneskada.
– Han hade ont av det och de ständiga behandlingarna gjorde honom introvert. Han blev mycket gladare och det märks inget i ridningen. Hästar klarar sig bra med ett öga, säger Jens och klappar om Karmel, som vänder sin seende sida mot ett ljud i stallgången.

I slutet på tävlingshelgen är det dags för Jönköping Grand Prix, där Jens och Cosmopolit ställs mot Peder och Christian K i omhoppningen. Jens för upp ytterhanden över mankammen i svängarna, Cosmopolit reagerar på ryttarens minsta vink och stampar av i de framåtlägen som bjuds. Klockan stannar på ledartiden 38,40 sekunder.

Sist ut i klassen är Peder med Christian K och ekipaget rullar i gång. Halvvägs igenom banan får de ett bakåtläge men dundrar ändå i mål på segertiden 36,10 sekunder. Glädjen står högt i tak när det blir dubbelt Fredricson i topp.

Skorna bromsar

Jens gör en analys efteråt. Hästarna gick på samma antal galoppsprång, 55, från start till mål. Men Christian K var två och en halv sekund snabbare över mållinjen. Skillnaden enligt Jens? Christian K var barfota medan Cosmopolit hade skor.
– Två och en halv sekund är fem steg. Jag skulle alltså ha ridit fem galoppsprång färre än Peder, och vi red så fort vi kunde. Jag hade kanske klarat av att ta bort ett om jag hade råchansat, och två om jag hade varit beredd att slå ihjäl mig. De andra tre är skorna som bromsar, säger Jens.
– Jag har följt det här så nära nu med Peder och jag ser det så tydligt. I framtiden kommer du inte att ha en chans mot klockan med skor på hästen.

Fortfarande är det relativt få i toppen som tagit av skorna, men det ruckar inte på Jens tes.

Han nämner två vesslesnabba och toppresterande ryttare, fransmannen Julien Epaillard som vann världscupkvalet i Madrid och Henrik von Eckermann som tog hem LGCT Super Grand Prix med barfotahästar.

I framtiden kommer du inte att ha en chans mot klockan med skor på hästen.

Själv drog han av skorna på Cosmopolit under vinterträningen inför succéåret. Det märktes direkt på hur valacken rörde sig. Från höga kliv med bakbenen till en mer framåtdrivande rörelse utan skor.
– Jag tyckte att han kändes bättre utan skor, men sedan fick jag kalla fötter när vi skulle rida utomhus. Jag gillar att rida ut mycket och jag kände mig inte bekväm med att hålla på med bootsen hela tiden. Det är krävande att låta hästen gå barfota och med bara två hästar ville jag inte riskera något, säger Jens, som tänker göra ett nytt försök att rida barfota.

Nyss fyllda 54 år har Jens arbetat en del med sin position i sadeln. Ett aktivt överliv och en underskänkel som följt med uppåt bakåt har ersatts av en stabilitet i både överkroppen och underskänkeln.
– Jag har ändrat lite i min anridningsteknik, säger Jens.
– Jag galopperar mycket mer i svängarna och sista stegen trampar jag framåt, spänner magmusklerna och mjuknar i handen. Så får han hoppa mer med framdelen mot min torso, i stället för att hoppa mot handen. Innan tog jag mer i munnen och galopperade på, då blev det att jag kastade mig framåt och skänkeln flög upp, förklarar han.

Ändrade tygelfattning efter fingerskada

Många har även lagt märke till den mexikanska tygelfattningen, som initierades när Jens bröt fingret och inte kunde hålla tyglarna på vanligt sätt. Jens, som tidigare fått jobba med att få ut halsen med den klassiska tygelfattningen, märkte att nosen kom fram naturligt – och att Cosmopolit hoppade bättre. Nu tävlar han både Cosmopolit och Karmel med ”tömfattningen”.
– Man får en mer ärlig kontakt.

Peder är Jens inspirationskälla och sparringpartner, särskilt nu när Jens gjort comeback i den internationella hetluften. Kärleken bröderna emellan går nästan att ta på när de fotograferas tillsammans med svettpärlor i pannan efter Jönköping Grand Prix.
– Vi pratar mer eller mindre varje dag. När vi var små bodde vi skavfötters i samma säng till jag var 13, det sätter sina vänskapsspår, har Jens sagt i en intervju.
– När Peder jobbade i England och jag var på Strömsholm brevväxlade vi. Jag har fortfarande brev kvar där han skriver och berättar vad han lär sig och tänker, och jag åkte över och hälsade på.

Peders väg mot att bli nummer ett i världen har varit en resa även för Jens.
– Mentalt känns det som att jag har varit med, jag vet vad som krävs, säger han.

Att ligga ute och tävla varje helg som Peder gör är dock inte vad Jens vill. Efter att ha fått drömmen om familj och barn uppfylld är det inget han vill prioritera bort. Inte heller jobbet som stallmästare.
– Jag rider på de tävlingar jag får och försöker vinna de klasser jag kan. Jag är intresserad av att utveckla hästarna och ridningen – och jag rider för att jag fortfarande utvecklas.

Vill rida mästerskap med Peder

Jens sticker inte under stol med att han gärna skulle rida ett mästerskap med sin bror. 2012 red han OS i London med svägerskan Lisen Bratt Fredricson, och samma år säkrade han iskallt segern åt Sverige i nationshoppningen i Falsterbo med sin Lunatic.

När jag ser filmerna tycker jag fortfarande att jag red jävligt dåligt.

Året efter vann ekipaget Falsterbo Grand Prix och ingick i laget som tog EM-brons i Herning.
– När jag red Lunatic hade jag ett väldigt behov av att bevisa att jag kunde rida på högsta nivå. Det var en kul resa, men ganska jobbig, säger Jens.
– Det är alltid jobbigt att inte veta hur bra man är. Det är jobbigt att försöka hävda sig, slå sig in och ta sig fram. Nu är jag lite lugnare. Det spelar inte så stor roll. Jag vet att det alltid blir rättvist i slutänden. Gör du tillräckligt bra resultat blir du uttagen.

Peder har kallat All In för sin ”gamechanger” och det ligger även nära till hands för Jens och Lunatic – och nu Markan Cosmopolit.
– Så är det absolut. Sedan tror jag inte att Karmel är så mycket sämre. Jag tror aldrig att jag har haft två så bra hästar samtidigt i mitt liv. Möjligen när jag hade mina två första svårklasshästar, Isac och Rastell.

Med Isac red då 30-årige Jens bland annat Hamburger Derby, en dröm som föddes när han som 17-åring fick gå derbybanan och se Hugo Simon vinna med Gladstone. Alla försökte få Jens att avstå, ”das ist unmöglich” sa hans tyska mentor och Peder sa att han skulle slå ihjäl sig. Strax innan start störtade Nelson Pessoa med sin häst, men Jens lät sig inte nedslås. Den tjurige lille trakehnerfuxen lyckades kravla sig över de gigantiska hindren och ekipaget blev trea.
– Ingen visste hur hindersmart han var och hur det kändes att sitta på honom. Isac lärde mig att allting är möjligt och att tro på sig själv och sin häst, säger Jens.

Jag sover i bilen om det behövs, jag lärde mig det i Tyskland och har gjort det i hela mitt liv.

När han ser tillbaka är han dock självkritisk.
– Ridningen var minst sagt bristfällig. Jag red mycket på vilja och när jag ser filmerna tycker jag fortfarande att jag red jävligt dåligt. Ibland red jag bara mindre dåligt, säger han krasst.

Efter sejouren i Jönköping träffar Ridsport återigen Jens, denna gång på Flyinge. Vi börjar med en kopp kaffe hemma i köket på gården i Löberöd, där Jens ska hålla en digital fortbildning för ridlärare och tränare i Smålands Ridsportförbund. Han har precis vaknat till liv efter att under natten ha kört hästar och familj från tävlingarna på Friends i Stockholm.

Delar upp tiden mellan Flyinge och gården

Sedan tio år tillbaka jobbar Jens halvtid med sin egen satsning och resten av tiden är han stallmästare på Flyinge och Strömsholm. Här ansvarar han för ridkonsten, sporten och hästutbildningen. Hustrun Isabelle Fredricson är veterinärt ansvarig på Flyinge och även hon delar upp sin tid mellan riksanläggningen och tävlingshästarna hemma på gården i Löberöd.

Bägge två är även involverade i bolaget Greenbreed. Detta tillsammans med Dan Eriksson och Tina Ratcovich, som håller på och bygger upp en modern hästsportanläggning på sörmländska Tärnö Säteri. Syftet med Greenbreed är att ta fram kvalitetshästar för sporten. Dessutom är Jens engagerad i den sportsliga utformningen när det gäller bygget av den nya internationella hästportanläggningen intill Flyinge.

Isac hade kissing spines, men det är litegrann av en bullshitdiagnos.

Dagarna är med andra ord rätt så fullspäckade, inte minst med tanke på familjepusslet som också ska lösas. Tillsammans med Isabelle har Jens barnen Filippa, sju år, och Georg, fyra år.

Enda chansen att få ihop livet är att sova middag och jobba treskift, som Jens själv uttrycker det. Han går upp klockan sex varje dag, rider hästarna på förmiddagen, jobbar på Flyinge på eftermiddagen och efter det arbetar han med administration på kvällen. Sovstunden är helig, utan den blir han ”oduglig”.
– Jag sover i bilen om det behövs, jag lärde mig det i Tyskland och har gjort det i hela mitt liv. Annars kan jag inte jobba tre pass. Isabelle är likadan, hon jobbar jämt. Som veterinär måste hon dokumentera allt. Vi lägger ungarna och sedan jobbar vi på, säger Jens.

”Skalmanrutinen” är än viktigare på tävling. Går Grand Prix-klassen vid 13-tiden, äter Jens en tidig lunch för att sedan sova en kvart. Kroppen är inställd på det. Har han bara fått sin tupplur är en sen GP-start inga problem, på kvällen är han pigg.

Samtidigt är det en omställning att växla från ”stallmästeriet” till ett flerdagarsmeeting.
– Ofta är jag helt slut när jag kommer på tävling, för jag har jobbat så hårt med allting. Jag packar in hästarna i stallet och sedan behöver jag gå undan och sova lite. Jag nollställer och så börjar jag om.

Att hjärnan går i spinn mest hela tiden är något han får brottas med.
– Ofta när det inte går bra för mig, då har jag inte varit tillräckligt närvarande. Jag har så många bollar i luften och när jag går banan kan jag fladdra i väg och klura på annat. Jag glömmer vad jag ska göra och sedan får jag improvisera när jag rider, säger Jens.

Splittrat fokus på Friends

På Friends i november bidrog det splittrade fokuset till en runda som Jens var mindre nöjd med.
– Det är svårt att tävla hemma, hela dagarna handlar om olika möten med SOK, journalister och alla sponsorer. Det är inget negativt i sig, det är bra att kunna träffa alla på ett ställe, men det blir rätt lite tid över för att fokusera på tävling.
– I vanliga fall går jag och tänker på min häst och hur jag ska rida den, men här snackar jag med folk hela tiden och tappar både fokus och vad jag ska göra med hästen. När jag har trimmat färdigt vet jag knappt vad jag har gjort. Det är svårt, för samtidigt vill jag ge tillbaka. Det är inte kul att säga nej hela tiden. Att åka till Verona och vara helt själv är mycket lättare.

De tre nedslagen som Jens fick med Cosmo handlade om just det dilemmat.
– Jag hittade inte ryggen på honom, han hoppade utan rygg. Jag hade inte trimmat honom på morgonen, jag hade inte tid för jag skulle på en massa möten. Han hoppar inte bra om jag inte har ridit igenom honom som jag brukar, han behöver vara genomsläpplig. Jag kände det redan på första hindret, men då var det för sent.
– När jag inte hittar känslan där han får fram nosen, då måste jag kliva in mer i mig själv. Det kommer inte av sig självt och jag fick helt enkelt inte till det i tid innan klassen, säger Jens.

I somras när det gick så bra för Jens och Cosmopolit tog Jens och Isabelle ett gemensamt beslut att göra en riktig satsning. Isabelle är oftast med på de stora tävlingarna och utan henne hade det inte gått, menar Jens. Filippa är i princip uppvuxen i lastbilen, även om pandemin har satt käppar i hjulet.
– Hösten har varit tuff, vi hade inte klarat det utan våra föräldrar, säger Isabelle.
– Båda två får ju jobba i kapp när vi kommer hem. Folk som jobbar professionellt med det här gör normalt bara det. Men både Jens och jag har mycket ansvar vid sidan om. Även om man kan göra vissa saker när man är borta staplas ändå mycket på hög tills man kommer hem.

Inte perfekt hemma

Isabelle skulle dock inte vilja ha det annorlunda. Även om det innebär att allt inte kan vara perfekt hemma, och det ibland blir cirkus av all logistik.
– Man får lära sig att prioritera. Vi kan inte klona oss, men vi får tänka på vad som är viktigast i livet. Nu kör vi det här tillsammans för att vi tycker det är jättekul. Ungarna tycker också det är roligt och Filippa har klagat när hon inte har kunnat följa med i lastbilen på grund av pandemin.

Förutom att Isabelle löser allt det organisatoriska och hela tiden har ett veterinärt öga på hästarna, hjälper hon också Jens att landa i rätt mindset. De går alltid banan tillsammans.
– Han går före mig i galoppsprång och jag går efter i samma spår och antecknar. Jag brukar också gå omhoppningen och se hur det ser ut med tiden. Det är inte så att jag gör hans plan, men ibland behöver vi hjälpas åt för att han ska hitta fokus. Ibland träffar han någon härlig person som han tycker är bra för ridsporten eller aveln, och då går han och pratar med den, säger Isabelle med ett igenkännande leende.

Jens och Isabelle träffades när Jens red i det svenska laget i Barcelona för drygt åtta år sedan. Hon var i sluttampen av sin veterinärutbildning i Uppsala och hade fått frågan om hon ville hjälpa till i en underlagsstudie som gjordes av SLU och FEI. På plats i Spanien skulle hon intervjua ryttarna och på nätterna gick hon och mätte underlagen med en mekanisk hov. Det var då hon blev inbjuden till en middag med laget och träffade Jens.
– Han var så otroligt seriös och tog sig verkligen tid att svara på mina frågor. Jag hade noll tankar om att han skulle vara intresserad av mig, säger Isabelle.

Lite senare på hösten började de träffas, och sedan gick det fort. Året efter föddes dottern Filippa när Isabelle var mitt uppe i sitt examensarbete. Ytterligare ett år senare vigdes Jens och Isabelle i Strömsholms slottskapell – på en onsdag. Det är nämligen då ryttarfolk har tid för den typen av begivenheter, som svägerskan Lisen Bratt Fredricson skrev på Instagram vid tillfället.
– Du kan inte vara för fyrkantig för att leva det liv vi lever. Vi ser möjligheter. Det är mycket ansvar, men det är också ett väldigt fritt liv, säger Isabelle.

Hustrun värd sin vikt i guld

Med vidareutbildningar i kiropraktik och fysioterapi och koll på både munnar och hovar är Isabelle värd sin vikt i guld i mästerskapssatsningen. På måndagar vetcheckas hästarna, i övrigt är det daglig visitering som gäller.
– Det är viktigt att inte köra på när de känns trötta, eller lite galliga. Mycket handlar om att känna in hästarna. Vi ser väldigt långsiktigt på det och backar hellre i förtid.
– Nu har vi kört på en del under året som gått, men om vi ser tillbaka har båda de här hästarna fått extremt lång tid på sig för muskeluppbyggnad, säger Isabelle.

Både hon och Jens brinner för det förebyggande friskvårdsarbetet – att jobba profylaktiskt i stället för att spruta leder. Exempelvis tömkör Jens mycket för att motverka asymmetrier som kan leda till felbelastning och överansträngning.
– Vi har ett system där vi utgår från bakdelen när vi jobbar. Tömkörningen bidrar till ett liksidigt påskjut för att hjälpa hästen att bära sig själv i balans, säger Isabelle.

Alla hästar är olika och det gäller att ha känslan för individen, för att hamna rätt i träningen. Man måste känna in hästen, både mentalt och fysiskt, och arbeta för att stärka upp eventuella svagheter, i stället för att felaktigt parera för dem, menar Jens.
– Isac hade kissing spines, men det är litegrann av en bullshitdiagnos. Det är inget som toppryttare bryr sig om. Han hade aldrig ont av det, men man får jobba lite annorlunda. Du får inte sätta dig för tungt utan gärna rida i lite lättare sits. Isac hade lite svårare att höja ryggen, men byggde andra muskler i stället.

Det finns en sårbarhet med bara två hästar som inte kan rotera, en häst till på samma nivå hade varit idealiskt, menar Isabelle.
– Jens har bra hästägare i dag, men att hitta hästar och hinna prova på den nivån som Peder och Jens rider på är inte lätt. Det är inte så många hästar som har det där lilla extra, som kan gå 1,70 som det är i Aachen.

Råden är ett viktigt arv att bevara

Jens fortsätter sin digitala dragning för de småländska ridlärarna och tränarna. Han läser högt ur en av Clas Adam Ehrengranats böcker. Ämnet är betsling, och Jens rycks med i den ålderdomliga svenskan. Ehrengranat har kallats ”den svenska ridkonstens fader” och även han var stallmästare på Flyinge. Hans råd och dåd är ett arv som är viktigt att bevara, menar Jens.

Tränare och ridlärare måste ta en större roll i ekipagets utveckling och grundridningen måste högst upp på agendan. Det är ett par av Jens huvudbudskap för dagen.
– På riksanläggningarna har vi döpt om grundridning till framgångsridning. Det låter mycket roligare. Enda sättet att få framgång är att jobba med grunderna.

Han vänder sig mot förenklade expertråd i sociala medier och hyllar i stället den ”gråhåriga” kompetensen hos tränare som har varit med länge.
– Det krävs ett väldigt tränat öga för att träna på rätt saker. Annars blir det lätt att man tränar på det som inte ser bra ut för stunden. Ofta sitter det i grundridningen, anridningstekniken, handen och andra frågor som du måste jobba väldigt långsiktigt med.

Det är många som snackar en jävla massa skit och är experter överallt.

Här ser Jens ett kunskapsglapp hos den yngre generationen toppryttare, som gör honom orolig för återväxten. Det slarvas med grunderna, menar han.
– Vi har duktiga ungdomar, men de var ännu starkare för 20 år sedan. Malin och Peder red OS när de var 20 och Helena Lundbäck red femstjärnig nationshoppning som young rider. I dag finns det ingen young rider som aspirerar på att peta undan seniorerna.

Många skyller också sina egna tillkortakommanden på hästarna.
– Hästen är aldrig problemet, det är ryttaren som är problemet. Dit måste du komma och den ödmjukheten måste du ha för att lyckas. Det är en tröskel som du måste ta dig över själv.

Ingen vill föda upp

Han kommer in på den svenska avelns utveckling, något som fick honom att vifta med varningsflaggan för tio år sedan. Han såg att det skulle bli brist på ridhästar i Sverige och uppmanade uppfödarna att ”betäcka av bara fan”. I dag har profetian besannats. Ingen vill föda upp och ingen vill betala tillverkningskostnaden för en ridhäst. Jens förslag är att ridskolorna går ihop och bildar ett avelsbolag för att tillverka egna skolhästar, som är ridsportens fundament.

Ett grupparbete följs av en livlig diskussion kring hur tränarna kan ta ett större helhetsgrepp om både träningen och tävlingsupplägget. En grupp har som förslag att eleven borde få en underskrift på vilka klasser som får ridas på tävling.

Slutligen tackar Jens för visat intresse och tar med Ridsport till Flyinges ridakademi. Det är ett initiativ som Jens är väldigt stolt över.

Konceptet är enkelt. När en skolhäst rör sig asymmetriskt eller visar ovilja på något sätt tas den ur den ordinarie verksamheten och går in i Flyinges ridakademi. Hästen tömkörs sedan i två veckor av Odd Granlid, ansvarig för ridakademin.
– De hänger alltid på den starka sidan och tar inte stöd på den svaga, samtidigt som påskjutet är oliksidigt. När Odd får ordning på det och de börjar skjuta på med den svaga sidans bakben, jobba genom hela kroppen och lyfta manken, då blir de också pigga och glada, säger Jens.
– Då kan vi sedan säga till eleven som rider att den ska tänka på att ha lite mer stöd på högertygeln och driva på lite mer med höger skänkel. Så man får upp det stödet först, innan man försöker få loss den stelare sidan. Ett enahanda ridande på starka sidan skapar hälta och asymmetrier.

I normalfallet hade sannolikt hästen sprutats i båda fram, menar Jens. Man hade fått med sig ett rehabschema med anvisningar om att skritta i ett antal veckor, men ägaren hade inte fått någon information alls om hur hästen skulle ridas sedan.
– Hästen hade kommit tillbaka till samma ridning, samma underlag och samma tränare, och efter ett halvår hade den varit halt igen, säger Jens.

Du kan inte vara för fyrkantig för att leva det liv vi lever. Vi ser möjligheter.

Isabelle Fredricson

Med ridakademin blir det ett helt annat scenario.
– Det här har varit väldigt lyckat och jag brinner verkligen för det vi gör. Vi sprutar i princip inga hästar alls längre.

Kan vara svårt att motivera sig

Att brinna för så mycket och samtidigt satsa mot VM innebär en viss kluvenhet.
– Att jobba med tränarna är roligare än att hoppa Grand Prix. Jag känner att det är viktigare, och då kan det ibland vara svårt att motivera sig, säger Jens.

Likväl ser han det som viktigt att tävla för att visa att teorierna fungerar i praktiken.
– Annars kanske det jag håller på med bara är bullshit. Det är många som snackar en jävla massa skit och är experter överallt, men de har inte ridit 1,50 och tar inte fram en enda häst. Och hästarna de tar fram har inga muskler, det ser inte klokt ut, och ändå är de experter. Jag tycker inte om det. Du måste kunna visa att det här leder till någonting.

Jens refererar till Grand Prix-klassen i Jönköping.
– Min häst var avspänd, den var spänstig, den väntade och den hoppade genom kroppen – det är ett tecken på att den här gubben har gjort sin hemläxa.

Fakta

Enda svensk till årets världscupfinal

• Namn: Jens Fredricson.
• Ålder: Fyller 55 år i december.
• Gör: Delar sin tid mellan jobbet som stallmästare på Flyinge och Strömsholm och en mästerskapssatsning.
• Bor: Hästgård i Löberöd.
• Familj: Gift med Isabelle Fred-ricson, veterinär och hoppryttare. Pappa till Filippa, 7 år, och Georg, 4 år.
• Aktuell: Uttagen i spetstruppen 2022 och den enda svenska ryttare som kvalat till WC-finalen i Leipzig i april.
• Främsta meriter: Red OS i London och vann Nations Cup med det svenska laget i Falsterbo 2012. Tog EM-brons i lag i Herning och segrade i Falsterbo Grand Prix 2013. Allt med Lunatic. Sex nationella GP-segrar på raken med Markan Cosmopolit, trestjärnig GP-seger i Danmark, världscuptrea i Oslo och femma i Verona 2021. Dubbelnolla i Aachen Nations Cup 2021.

Vikten av ”vi”

”Om du ska ha framgång måste det finnas en ’team spirit’. Irländarna är avundsjuka på oss svenskar, de säger att vi åker till lagtävlingar för att hela laget ska vinna. När Irland åker handlar det om vem som är bäst i laget.”

Vikten av precision

”Innan du hoppar ska du kunna rida banan vid sidan av hindren. Vänd snett igenom och byt galopp, reglera tempot, rid rakt fram, sväng in mellan hindren och räkna antalet galoppsprång. Fortsätt tills du kan rida vägarna helt perfekt vid sidan av hindren.”

Dröm i framtiden

När Jens lämnar hetluften drömmer han om att driva en ponnyakademi hemma på gården i Löberöd.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 3/2022.